2017-09-11 05:59

2017-09-11 05:59

Haveriet i Ekokammaren

ANDRALEDARE

Efter att i åratal ha förfäktat påståenden om vänstervridningen inom public service valde Sveriges Radios flaggskepp, nyhetsredaktionen Ekot, att ägna sig åt ren partipropaganda.

När Ulf Kristersson meddelat att han kandiderar till posten som ny partiledare för Moderaterna gick Ekot ut med en ren smutskastningskampanj. Artikeln innehöll snart sagt varje rykte och tidigare smutskastningsförsök mot Kristersson som vänstern har mäktat med under hans 30 år i politiken.

Samtidigt som artikeln, och den tillhörande grafiken som sammanfattade allt för sociala medier, missar att ta upp exempelvis Kristerssons tid som riksdagsledamot listas istället att han anklagades för rasism på 1990-talet. Det är förvisso korrekt – sådana påståenden gjordes, men anklagelserna var tagna ur luften och kom från Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU. Något som föga förvånande inte togs upp av Ekot. Allt Kristersson någonsin gjort som ens kan tolkas negativt togs upp, ingenting i andra riktningen.

Detta är inte journalistik, inte ens dålig sådan. Det är ren och skär propaganda. Att mycket av innehållet verkar vara hämtat från en gammal artikel i vänsterwebbtidningen Dagens Arena hjälper knappast Ekots sak.

Det är dock tveksamt om de ens anser att de har gjort fel. Artikeln och inläggen i sociala medier togs förvisso bort ganska snabbt. Men hanteringen i övrigt lämnar en del att önska. En omarbetad och åtminstone mer saklig sammanställning av Kristerssons liv och gärning lades upp. Dessutom publicerades ett längre inlägg där chefer förklarade att den ursprungliga publiceringen var olycklig och obalanserad. Att det inte stämde överens med värdegrunden och att någonting helt enkelt hade brustit längs vägen. Tomt PR-prat utan någon som helst indikation på att redaktionen förstår allvaret i det inträffade.

Det är svårt att avgöra vilket som är värst. Detta skall inte kunna hända på en av Sveriges främsta nyhetsredaktioner, därtill inom public service. Intressant är att det heller inte händer inom de privata medieföretagen. Inte ens på borgerliga ledarsidor, som har all rätt i världen att vara vinklade, skulle ett motsvarande CV för en partiledarkandidat för Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna publiceras.

Privatägda nyhetsmedier är beroende av läsarnas eller tittarnas förtroende. Utan det går det inte att göra någonting. Så är det inte för public service som aldrig behöver bry sig om tittarna eller läsarna. De kan göra vad som helst utan att riskera sin finansiering. Det är förmodligen en stor del av förklaringen till att det har blivit så här.

Det finns gränser även för vad public service kan göra utan att existensen hotas. Detta tilltag går långt över den gränsen. Vilket berättigande har egentligen public service när det sedan länge har lämnat bildnings-tv för hopp och lek-program och radion ägnar sig åt ogenerad ryktesspridning och partipropaganda? Alliansen lade inte ned public service under sina åtta år vid makten. Det mesta tyder på att det var ett misstag.

När Ulf Kristersson meddelat att han kandiderar till posten som ny partiledare för Moderaterna gick Ekot ut med en ren smutskastningskampanj. Artikeln innehöll snart sagt varje rykte och tidigare smutskastningsförsök mot Kristersson som vänstern har mäktat med under hans 30 år i politiken.

Samtidigt som artikeln, och den tillhörande grafiken som sammanfattade allt för sociala medier, missar att ta upp exempelvis Kristerssons tid som riksdagsledamot listas istället att han anklagades för rasism på 1990-talet. Det är förvisso korrekt – sådana påståenden gjordes, men anklagelserna var tagna ur luften och kom från Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU. Något som föga förvånande inte togs upp av Ekot. Allt Kristersson någonsin gjort som ens kan tolkas negativt togs upp, ingenting i andra riktningen.

Detta är inte journalistik, inte ens dålig sådan. Det är ren och skär propaganda. Att mycket av innehållet verkar vara hämtat från en gammal artikel i vänsterwebbtidningen Dagens Arena hjälper knappast Ekots sak.

Det är dock tveksamt om de ens anser att de har gjort fel. Artikeln och inläggen i sociala medier togs förvisso bort ganska snabbt. Men hanteringen i övrigt lämnar en del att önska. En omarbetad och åtminstone mer saklig sammanställning av Kristerssons liv och gärning lades upp. Dessutom publicerades ett längre inlägg där chefer förklarade att den ursprungliga publiceringen var olycklig och obalanserad. Att det inte stämde överens med värdegrunden och att någonting helt enkelt hade brustit längs vägen. Tomt PR-prat utan någon som helst indikation på att redaktionen förstår allvaret i det inträffade.

Det är svårt att avgöra vilket som är värst. Detta skall inte kunna hända på en av Sveriges främsta nyhetsredaktioner, därtill inom public service. Intressant är att det heller inte händer inom de privata medieföretagen. Inte ens på borgerliga ledarsidor, som har all rätt i världen att vara vinklade, skulle ett motsvarande CV för en partiledarkandidat för Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna publiceras.

Privatägda nyhetsmedier är beroende av läsarnas eller tittarnas förtroende. Utan det går det inte att göra någonting. Så är det inte för public service som aldrig behöver bry sig om tittarna eller läsarna. De kan göra vad som helst utan att riskera sin finansiering. Det är förmodligen en stor del av förklaringen till att det har blivit så här.

Det finns gränser även för vad public service kan göra utan att existensen hotas. Detta tilltag går långt över den gränsen. Vilket berättigande har egentligen public service när det sedan länge har lämnat bildnings-tv för hopp och lek-program och radion ägnar sig åt ogenerad ryktesspridning och partipropaganda? Alliansen lade inte ned public service under sina åtta år vid makten. Det mesta tyder på att det var ett misstag.