2017-09-06 06:00

2017-09-06 06:00

Kärnvapen kan inte önskas bort

LEDARE

Utrikesminister Margot Wallström (S) verkar leva i sin egen lilla idealistiska drömvärld. Det hotar nu grunderna i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Därför måste det nu sättas ett effektivt stopp för planerna på att Sverige skall underteckna en FN-konvention om ett globalt kärnvapenförbud.

I förstone låter det som något de allra flesta kunde hålla med om. Men det är strängt taget också den enda motiveringen som Wallström för fram när hon överrumplade svensk säkerhetspolitik (och sin kollega på försvarsdepartementet) med en debattartikel i Svenska Dagbladet (25/8). Kärnvapen är ju så hemska! Emellertid är det långt ifrån ett tillräckligt skäl. Just deras inneboende hemskhet är det som låtit oss slippa ett tredje världskrig. Det kallas kärnvapenavskräckning, och borde inte vara något obekant ens för diplomaterna på utrikesdepartementet.

Redan det faktum att ingen av försvarsalliansen Natos medlemsländer röstade ja till konventionsförslaget och med ett undantag inte heller deltog i dess framtagande, säger det mesta. Ytterst vilar västs försvarsförmåga på denna kärnvapenavskräckning. Varken våra skandinaviska eller baltiska grannar ställer alltså upp på dumheterna, och inte heller Finland, som inte vill äventyra sitt samarbete med väst och Nato. Detta verkar inte ha bekymrat Wallström, som på gammalt Palmemanér sätter plakatpolitik främst.

För vi får inte inbilla oss att ett svenskt undertecknande inte skulle få långtgående och negativa konsekvenser för vår försvars- och säkerhetspolitik. Den amerikanske försvarsministern James Mattis har i ett brev till försvarsminister Peter Hultqvist (S) gjort klart att våra olika försvarssamarbeten då skulle drabbas. Det handlar bland annat om vårt nära och utökade partnerskap med Nato, det så kallade guldkortet (EOP), värdlandsavtalet, som gör det möjligt att stationerna trupp och materiel på svenskt territorium, och deltagandet i gemensamma militärövningar, som Aurora 17 som börjar i nästa vecka.

Även Wallström har fått påstötningar när det amerikanska sändebudet i Stockholm, chargé d'affaires David Lindwall, var uppe på UD i förra veckan. Liknande varningar har också kommit från Storbritannien och Frankrike. Den amerikanska inställningen borde inte ha kommit som någon överraskning. Redan Obama-administrationen var tydlig med sin avvisande inställning till arbetet med FN-konventionen.

Det går inte att tänka bort kärnvapnen. Har de en gång uppfunnits så finns de här på gott och ont. Om den fria världen skulle frånhända sig dem så skulle fältet lämnas fritt för all världens skurkstater och despoter att skaffa dem och sedan diktera villkoren för oss övriga. Nordkoreas senaste provokationer med robotuppskjutningar och kärnvapenprov talar sitt tydliga språk, och diktatorn Kim Jong-Un bryr sig inte ett dugg om några internationella konventioner.

Hela hanteringen av det här ärendet är undermålig och UD verkar ha kört sitt eget lopp utan att bry sig om vad exempelvis försvarsdepartementet kunde ha för synpunkter. Inte heller har riksdagens försvarsutskott, den parlamentariska försvarsberedningen eller försvarsgruppen (de partier som står bakom den senaste försvarsuppgörelsen) varit informerade.

I måndags kom ett besked som förhoppningsvis innebär att planerna på ett svenskt undertecknande kan skrotas. Både Wallström och Hultqvist skrev i ett gemensamt uttalande att kampen för kärnvapennedrustning ”får inte i någon mening rubba våra säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten”, och att det inom kort skall tillsättas en utredning för att belysa alla konsekvenser av konventionen. Men det brådskar. Redan den 20 september öppnas konventionen upp för undertecknande. För vår säkerhetspolitiska trovärdighet, sådan den nu är, måste regeringen snarast deklarera att den inte har för avsikt att skriva under.

I förstone låter det som något de allra flesta kunde hålla med om. Men det är strängt taget också den enda motiveringen som Wallström för fram när hon överrumplade svensk säkerhetspolitik (och sin kollega på försvarsdepartementet) med en debattartikel i Svenska Dagbladet (25/8). Kärnvapen är ju så hemska! Emellertid är det långt ifrån ett tillräckligt skäl. Just deras inneboende hemskhet är det som låtit oss slippa ett tredje världskrig. Det kallas kärnvapenavskräckning, och borde inte vara något obekant ens för diplomaterna på utrikesdepartementet.

Redan det faktum att ingen av försvarsalliansen Natos medlemsländer röstade ja till konventionsförslaget och med ett undantag inte heller deltog i dess framtagande, säger det mesta. Ytterst vilar västs försvarsförmåga på denna kärnvapenavskräckning. Varken våra skandinaviska eller baltiska grannar ställer alltså upp på dumheterna, och inte heller Finland, som inte vill äventyra sitt samarbete med väst och Nato. Detta verkar inte ha bekymrat Wallström, som på gammalt Palmemanér sätter plakatpolitik främst.

För vi får inte inbilla oss att ett svenskt undertecknande inte skulle få långtgående och negativa konsekvenser för vår försvars- och säkerhetspolitik. Den amerikanske försvarsministern James Mattis har i ett brev till försvarsminister Peter Hultqvist (S) gjort klart att våra olika försvarssamarbeten då skulle drabbas. Det handlar bland annat om vårt nära och utökade partnerskap med Nato, det så kallade guldkortet (EOP), värdlandsavtalet, som gör det möjligt att stationerna trupp och materiel på svenskt territorium, och deltagandet i gemensamma militärövningar, som Aurora 17 som börjar i nästa vecka.

Även Wallström har fått påstötningar när det amerikanska sändebudet i Stockholm, chargé d'affaires David Lindwall, var uppe på UD i förra veckan. Liknande varningar har också kommit från Storbritannien och Frankrike. Den amerikanska inställningen borde inte ha kommit som någon överraskning. Redan Obama-administrationen var tydlig med sin avvisande inställning till arbetet med FN-konventionen.

Det går inte att tänka bort kärnvapnen. Har de en gång uppfunnits så finns de här på gott och ont. Om den fria världen skulle frånhända sig dem så skulle fältet lämnas fritt för all världens skurkstater och despoter att skaffa dem och sedan diktera villkoren för oss övriga. Nordkoreas senaste provokationer med robotuppskjutningar och kärnvapenprov talar sitt tydliga språk, och diktatorn Kim Jong-Un bryr sig inte ett dugg om några internationella konventioner.

Hela hanteringen av det här ärendet är undermålig och UD verkar ha kört sitt eget lopp utan att bry sig om vad exempelvis försvarsdepartementet kunde ha för synpunkter. Inte heller har riksdagens försvarsutskott, den parlamentariska försvarsberedningen eller försvarsgruppen (de partier som står bakom den senaste försvarsuppgörelsen) varit informerade.

I måndags kom ett besked som förhoppningsvis innebär att planerna på ett svenskt undertecknande kan skrotas. Både Wallström och Hultqvist skrev i ett gemensamt uttalande att kampen för kärnvapennedrustning ”får inte i någon mening rubba våra säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten”, och att det inom kort skall tillsättas en utredning för att belysa alla konsekvenser av konventionen. Men det brådskar. Redan den 20 september öppnas konventionen upp för undertecknande. För vår säkerhetspolitiska trovärdighet, sådan den nu är, måste regeringen snarast deklarera att den inte har för avsikt att skriva under.