2017-09-05 06:00

2017-09-05 06:00

Den moderate efterträdaren

LEDARE

Ulf Kristersson kommer att bli Moderaternas nye partiledare. Det står klart sedan han öppet meddelat sin kandidatur och inte fått några seriösa utmanare. Den främste presumtiva utmanaren Elisabeth Svantesson har raskt ställt sig bakom honom. Resan fram till valberedningens nominering och extrastämman den 1 oktober blir därmed en ren formalitet.

Inte heller den här gången kommer det att bli någon öppen tävlan mellan olika kandidater i Moderaterna. Den som hade hoppats på att partiet skulle ha låtit sig inspireras av de andra allianspartierna har måhända blivit besvikna. Nu var det nog ändå inte så sannolikt att det skulle ske. Den toppstyrda moderata partikulturen befrämjar inte riktigt en sådan process. Dessutom är tidsramen alldeles för snäv. Nomineringarna till extrastämman den 1 oktober skall vara inne redan på måndag, och sedan är det arbetsstämma i mitten av oktober. Och så valet nästa år. Då vill man att partifolket sitter still i båten och det sista ett parti i kris vill ha är en uppslitande ledarstrid, med olika grupperingar som slåss mot varandra.

Moderaterna kunde förvisso ha gjort ett sämre val, och det mesta tyder på att Ulf Kristersson är ett klokt och bra val. Ett tecken i tiden är att hans kandidatur och det som får sägas vara hans programförklaring publicerades på Facebook. Där skriver han förståndigt och genomtänkt vad han vill göra. Den nu så populärt beskrivna klyftan mellan liberalism och konservatism ger han inte mycket för, vilket ha gör helt rätt i, och slår ett slag för det som länge varit Moderaternas idégrund – liberalkonservatismen.

Det handlar om frihet och ansvar, öppenhet men också krav, ordning och trygghet. Idéburen pragmatism skulle man kunna kalla det, med hänvisningar till både Gösta Bohman och den gamle ”chefsideologen” Hans L Zetterberg. Det bådar gott inför framtiden. Det var just det här som partiet slarvade bort i den nymoderata jakten på ständig förnyelse, och som gjort att man är där man är i dag, vilsna och med skadat förtroende. Det återstår nu att se hur väl Kristersson kan omsätta sina tankar i praktisk politik, och väljarstöd, men möjligheterna torde vara bättre än för företrädaren Anna Kinberg Batra.

Ulf Kristersson säger också klart och tydligt att han tycker att decemberöverenskommelsen (DÖ) var fel eftersom den gjorde att man fick driva oppositionspolitik på låtsas och tvingade regeringen vänsterut. Istället vill han att alliansen skall försöka bilda regering och lägga fram en gemensam budget efter nästa val, oavsett om de rödgröna blir större eller mindre än alliansen. Och om Sverigedemokraterna vill rösta för så får de göra det, men några förhandlingar med dem vill han inte ha.

Gott så, det är ju något som alliansen borde ha gjort redan hösten 2014. Därmed skulle också bollen hamna hos de allianspartier som uttryckt motstånd mot att bilda en regering som på ett eller annat vis stöds av SD. Kristersson ser förvisso Moderaternas framtid i alliansen, men med dessa utgångspunkter kommer de andra partierna att tvingas bekänna färg, det gäller såväl Centern och Liberalerna som SD.

Den självklara utgångspunkten borde givetvis vara att lägga sina förslag och att så långt det går se till att de kan genomföras. Då hamnar fokus på sakpolitiken och de värderingar man har. Att spelteoretiska resonemang har brett ut sig har ju berott på att vissa partier hängt upp sig på, inte sin egen politik, utan på huruvida andra partier (som de helst skulle vilja inte fanns) kan tänkas stödja den egna politiken. För det är endast om alliansen som helhet följer den kristerssonska linjen som den får sägas ha ett existensberättigande.

Inte heller den här gången kommer det att bli någon öppen tävlan mellan olika kandidater i Moderaterna. Den som hade hoppats på att partiet skulle ha låtit sig inspireras av de andra allianspartierna har måhända blivit besvikna. Nu var det nog ändå inte så sannolikt att det skulle ske. Den toppstyrda moderata partikulturen befrämjar inte riktigt en sådan process. Dessutom är tidsramen alldeles för snäv. Nomineringarna till extrastämman den 1 oktober skall vara inne redan på måndag, och sedan är det arbetsstämma i mitten av oktober. Och så valet nästa år. Då vill man att partifolket sitter still i båten och det sista ett parti i kris vill ha är en uppslitande ledarstrid, med olika grupperingar som slåss mot varandra.

Moderaterna kunde förvisso ha gjort ett sämre val, och det mesta tyder på att Ulf Kristersson är ett klokt och bra val. Ett tecken i tiden är att hans kandidatur och det som får sägas vara hans programförklaring publicerades på Facebook. Där skriver han förståndigt och genomtänkt vad han vill göra. Den nu så populärt beskrivna klyftan mellan liberalism och konservatism ger han inte mycket för, vilket ha gör helt rätt i, och slår ett slag för det som länge varit Moderaternas idégrund – liberalkonservatismen.

Det handlar om frihet och ansvar, öppenhet men också krav, ordning och trygghet. Idéburen pragmatism skulle man kunna kalla det, med hänvisningar till både Gösta Bohman och den gamle ”chefsideologen” Hans L Zetterberg. Det bådar gott inför framtiden. Det var just det här som partiet slarvade bort i den nymoderata jakten på ständig förnyelse, och som gjort att man är där man är i dag, vilsna och med skadat förtroende. Det återstår nu att se hur väl Kristersson kan omsätta sina tankar i praktisk politik, och väljarstöd, men möjligheterna torde vara bättre än för företrädaren Anna Kinberg Batra.

Ulf Kristersson säger också klart och tydligt att han tycker att decemberöverenskommelsen (DÖ) var fel eftersom den gjorde att man fick driva oppositionspolitik på låtsas och tvingade regeringen vänsterut. Istället vill han att alliansen skall försöka bilda regering och lägga fram en gemensam budget efter nästa val, oavsett om de rödgröna blir större eller mindre än alliansen. Och om Sverigedemokraterna vill rösta för så får de göra det, men några förhandlingar med dem vill han inte ha.

Gott så, det är ju något som alliansen borde ha gjort redan hösten 2014. Därmed skulle också bollen hamna hos de allianspartier som uttryckt motstånd mot att bilda en regering som på ett eller annat vis stöds av SD. Kristersson ser förvisso Moderaternas framtid i alliansen, men med dessa utgångspunkter kommer de andra partierna att tvingas bekänna färg, det gäller såväl Centern och Liberalerna som SD.

Den självklara utgångspunkten borde givetvis vara att lägga sina förslag och att så långt det går se till att de kan genomföras. Då hamnar fokus på sakpolitiken och de värderingar man har. Att spelteoretiska resonemang har brett ut sig har ju berott på att vissa partier hängt upp sig på, inte sin egen politik, utan på huruvida andra partier (som de helst skulle vilja inte fanns) kan tänkas stödja den egna politiken. För det är endast om alliansen som helhet följer den kristerssonska linjen som den får sägas ha ett existensberättigande.