2017-08-08 06:00

2017-08-08 06:00

Anna Kinberg Batra tar inte steget fullt ut

LEDARE

Moderatledaren Anna Kinberg Batra går hårt åt statsminister Stefan Löfven (S) på Dagens Nyheters debattsida (3/8) med anledning av regeringens synnerligen bristfälliga hantering av säkerhetsläckan från Transportstyrelsen. Men av någon anledning avstår hon från att ta den fulla konsekvensen av sina egna argument och avsätta honom.

Det är en lång debattartikel där Kinberg Batra systematiskt går igenom alla de brister som visats upp i regeringskansliet. Avstamp tas redan i hur dåvarande statsministern Tage Erlander (S) blev förbannad över att han inte blev informerad om storspionen Stig Wennerström och det därför inrättades en särskild tjänst som statsministerns statssekreterare. Sedan dess har regeringskansliet svällt i takt med fler arbetsuppgifter och ett mer komplext styressätt. Allt i akt och mening att hjälpa regeringschefen att leda och samordna regeringens arbete.

Det är detta ansvar som Stefan Löfven så tydligt har flytt ifrån. Det har dels med att göra hur han valt att organisera regeringsarbetet, till exempel genom att flytta den särskilda krisenheten från den egna statsrådsberedningen till justitiedepartementet, liksom det särskilda informations- och krishanteringsansvaret som en gång i världen föranledde att Erlander fick sig en egen statssekreterare. Men det har också att göra med att statsministern själv som person inte vill axla ansvaret för olika kriser.

Då kan man ju undra varför Löfven ens vill vara statsminister. Det ligger liksom i arbetsbeskrivningen att vara den som ytterst skall ta ansvar för att regera landet, och då måste man se till att hålla sig informerad. Då måste man, som Kinberg Batra skriver, ha någon som ”har förmågan att fatta beslut, som leder regeringens arbete och inte är ett rundningsmärke.” Den kusliga misstanken infinner sig att vi har en statsledning som inte betror själva statsministern med vare sig känslig information eller förmågan att fatta viktiga beslut. Då går det också som det går eftersom ingen annan kan fylla det tomrum som då uppstår.

Nå, efter att ha avlossat denna bredsida mot statsministern kunde man ju förutsätta att den skulle leda till någon sorts rekommendation om vad som måste göras från Anna Kinberg Batra. Där blir hon dock svaret skyldig. För om Sverige inte kan ha en statsminister som Löfven så är det naturliga svaret att då får han avsättas, och hon själv förhoppningsvis ikläda sig rollen som en mer kompetent regeringschef. Men det skriver hon inte. Debattartikeln bara slutar.

För den helt naturliga konsekvensen av hennes resonemang är att det måste väckas en misstroendeförklaring i riksdagen mot Stefan Löfven och att hela regeringen, och inte bara enskilda statsråd, därmed fälls. Men det vill hon inte. Eller det kanske hon egentligen vill, men hon hålls tillbaka av Centern och Liberalerna som för allt i världen inte vill ta över om det innebär att på något sätt luta sig mot Sverigedemokraternas röster.

Eftersom detta är så tydligt så kan man undra varför Kinberg Batras partistrateger såg till att den där debattartikeln överhuvudtaget skrevs. De är väl inte själva så inkompetenta att de inte insåg att följdfrågan skulle komma? Och att avsaknaden av ett misstroende mot statsministern bara kan tolkas som ett svaghetstecken från den förmenta oppositionsledaren, och själva artikeln, hur rätt i sak den än är, endast är ett spel för galleriet.

Det är en lång debattartikel där Kinberg Batra systematiskt går igenom alla de brister som visats upp i regeringskansliet. Avstamp tas redan i hur dåvarande statsministern Tage Erlander (S) blev förbannad över att han inte blev informerad om storspionen Stig Wennerström och det därför inrättades en särskild tjänst som statsministerns statssekreterare. Sedan dess har regeringskansliet svällt i takt med fler arbetsuppgifter och ett mer komplext styressätt. Allt i akt och mening att hjälpa regeringschefen att leda och samordna regeringens arbete.

Det är detta ansvar som Stefan Löfven så tydligt har flytt ifrån. Det har dels med att göra hur han valt att organisera regeringsarbetet, till exempel genom att flytta den särskilda krisenheten från den egna statsrådsberedningen till justitiedepartementet, liksom det särskilda informations- och krishanteringsansvaret som en gång i världen föranledde att Erlander fick sig en egen statssekreterare. Men det har också att göra med att statsministern själv som person inte vill axla ansvaret för olika kriser.

Då kan man ju undra varför Löfven ens vill vara statsminister. Det ligger liksom i arbetsbeskrivningen att vara den som ytterst skall ta ansvar för att regera landet, och då måste man se till att hålla sig informerad. Då måste man, som Kinberg Batra skriver, ha någon som ”har förmågan att fatta beslut, som leder regeringens arbete och inte är ett rundningsmärke.” Den kusliga misstanken infinner sig att vi har en statsledning som inte betror själva statsministern med vare sig känslig information eller förmågan att fatta viktiga beslut. Då går det också som det går eftersom ingen annan kan fylla det tomrum som då uppstår.

Nå, efter att ha avlossat denna bredsida mot statsministern kunde man ju förutsätta att den skulle leda till någon sorts rekommendation om vad som måste göras från Anna Kinberg Batra. Där blir hon dock svaret skyldig. För om Sverige inte kan ha en statsminister som Löfven så är det naturliga svaret att då får han avsättas, och hon själv förhoppningsvis ikläda sig rollen som en mer kompetent regeringschef. Men det skriver hon inte. Debattartikeln bara slutar.

För den helt naturliga konsekvensen av hennes resonemang är att det måste väckas en misstroendeförklaring i riksdagen mot Stefan Löfven och att hela regeringen, och inte bara enskilda statsråd, därmed fälls. Men det vill hon inte. Eller det kanske hon egentligen vill, men hon hålls tillbaka av Centern och Liberalerna som för allt i världen inte vill ta över om det innebär att på något sätt luta sig mot Sverigedemokraternas röster.

Eftersom detta är så tydligt så kan man undra varför Kinberg Batras partistrateger såg till att den där debattartikeln överhuvudtaget skrevs. De är väl inte själva så inkompetenta att de inte insåg att följdfrågan skulle komma? Och att avsaknaden av ett misstroende mot statsministern bara kan tolkas som ett svaghetstecken från den förmenta oppositionsledaren, och själva artikeln, hur rätt i sak den än är, endast är ett spel för galleriet.