2017-08-07 06:01

2017-08-07 06:01

Natt i väktarstaten

LEDARE

Att kommuner och landsting anställer väktare för att upprätthålla ordningen visar hur illa ställt det är med Polisen. Varför skall kommunernas budgetar belastas med utgifter som rimligen borde ligga helt på Polisen? Polisens kris utarmar medborgarnas förtroende för samhället.

När offentliga organisationer inte längre kan förlita sig på att Polisens resurser räcker till för att hålla ordning kan man knappast förebrå brottsutsatta medborgare för att de själva tar över en del av Polisens ansvarsområden. Det är fullt förståeligt att grannsamverkan ibland övergår i något som liknar medborgargarden.

Inbrott och stölder på landsbygden är, med tanke på den svaga tillgången på poliser, i det närmsta riskfritt att begå. Dieselstölder i gräv- och skogsmaskiner är det väl knappast någon entreprenör som polisanmäler längre.

Nu har alltså frånvaron av poliser blivit kännbar även inne i kommunernas huvudorter. Sveriges Radios P1:s program ”I lagens namn” (30/7) har gjort en undersökning bland landets kommuner, regioner och landsting som visar att kostnaderna för väktare ökar. I 35 fall uttryckligen därför att Polisen inte lyckas med sitt uppdrag. Inom exempelvis region Gävleborg anlitas väktare på kvällar och helger för att garantera säkerheten på akutmottagningarna. Trots att Polisen bokstavligen ligger granne med akuten i Hudiksvall så anlitas väktare.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att Polisen är överansträngd. Till stor del på grund av en sällsynt besvärlig omorganisation som uppenbarligen gjort mer skada än nytta. Fortsätter problemen inom Polisen är det snart vanligare att stöta på före detta poliser än poliser i tjänst. De poliser som håller ut trots låga löner och svåra arbetsförhållanden är inget mindre än hjältar.

Kommunernas utgifter för ordningsvakterna har ökat snabbt. I en del fall har kostnaden i det närmsta fördubblats på ett år. Få kommuner har en ekonomi som tillåter ytterligare kostnadsökningar. Det finns anledning att misstänka att de kommuner med minst polisiär närvaro också är kommuner som under en lång rad av år haft en svag ekonomisk utveckling med ett vikande skatteunderlag och höga kommunalskattesatser som följd. Att vältra över kostnader för polisens ansvarsområde på dessa kommuners skattebetalare är inte rimligt.

Omorganisationen av Polisen har, trots att det var ett av de uttalade målen, inte fört Polisen närmare medborgarna. Landsbygdsbefolkningen har i stor utsträckning vant sig vid att vara utan Polis. Om kommunernas tätorter nu står på tur för avvänjning kommer medborgarnas förtroende för rättsstaten snart att skjutas helt i sank.

Medborgargarden är ingen ersättning för Polisen. Men vad gör man om Polisen i praktiken inte finns? Att vi kommer att få se fler exempel på medborgare som tar lagen i egna händer är därför sannolikt.

Det är ett pedagogiskt problem att förklara den principiella skillnaden på att kommuner anlitar väktare för att hålla ordning och att medborgare själva organiserar sig för att hålla ordning. Om befolkningen i ett litet landsortssamhälle samlar in pengar för att leja väktare (som kommunen gör) är det ett acceptabelt beteende, till skillnad från om de skulle vakta själva. När inte staten erbjuder trygghet kommer andra organisationer att göra det, samtidigt som vi rör oss allt längre ifrån en fungerande rättsstat.

När offentliga organisationer inte längre kan förlita sig på att Polisens resurser räcker till för att hålla ordning kan man knappast förebrå brottsutsatta medborgare för att de själva tar över en del av Polisens ansvarsområden. Det är fullt förståeligt att grannsamverkan ibland övergår i något som liknar medborgargarden.

Inbrott och stölder på landsbygden är, med tanke på den svaga tillgången på poliser, i det närmsta riskfritt att begå. Dieselstölder i gräv- och skogsmaskiner är det väl knappast någon entreprenör som polisanmäler längre.

Nu har alltså frånvaron av poliser blivit kännbar även inne i kommunernas huvudorter. Sveriges Radios P1:s program ”I lagens namn” (30/7) har gjort en undersökning bland landets kommuner, regioner och landsting som visar att kostnaderna för väktare ökar. I 35 fall uttryckligen därför att Polisen inte lyckas med sitt uppdrag. Inom exempelvis region Gävleborg anlitas väktare på kvällar och helger för att garantera säkerheten på akutmottagningarna. Trots att Polisen bokstavligen ligger granne med akuten i Hudiksvall så anlitas väktare.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att Polisen är överansträngd. Till stor del på grund av en sällsynt besvärlig omorganisation som uppenbarligen gjort mer skada än nytta. Fortsätter problemen inom Polisen är det snart vanligare att stöta på före detta poliser än poliser i tjänst. De poliser som håller ut trots låga löner och svåra arbetsförhållanden är inget mindre än hjältar.

Kommunernas utgifter för ordningsvakterna har ökat snabbt. I en del fall har kostnaden i det närmsta fördubblats på ett år. Få kommuner har en ekonomi som tillåter ytterligare kostnadsökningar. Det finns anledning att misstänka att de kommuner med minst polisiär närvaro också är kommuner som under en lång rad av år haft en svag ekonomisk utveckling med ett vikande skatteunderlag och höga kommunalskattesatser som följd. Att vältra över kostnader för polisens ansvarsområde på dessa kommuners skattebetalare är inte rimligt.

Omorganisationen av Polisen har, trots att det var ett av de uttalade målen, inte fört Polisen närmare medborgarna. Landsbygdsbefolkningen har i stor utsträckning vant sig vid att vara utan Polis. Om kommunernas tätorter nu står på tur för avvänjning kommer medborgarnas förtroende för rättsstaten snart att skjutas helt i sank.

Medborgargarden är ingen ersättning för Polisen. Men vad gör man om Polisen i praktiken inte finns? Att vi kommer att få se fler exempel på medborgare som tar lagen i egna händer är därför sannolikt.

Det är ett pedagogiskt problem att förklara den principiella skillnaden på att kommuner anlitar väktare för att hålla ordning och att medborgare själva organiserar sig för att hålla ordning. Om befolkningen i ett litet landsortssamhälle samlar in pengar för att leja väktare (som kommunen gör) är det ett acceptabelt beteende, till skillnad från om de skulle vakta själva. När inte staten erbjuder trygghet kommer andra organisationer att göra det, samtidigt som vi rör oss allt längre ifrån en fungerande rättsstat.