2017-08-05 06:00

2017-08-05 06:00

Vilka visste vad och när?

LEDARE

Trots att regeringen gör vad den kan för att lägga locket på så vill skandalen kring säkerhetsläckan på Transportstyrelsen inte försvinna. Att hänvisa till den kommande granskningen i riksdagens konstitutionsutskott är ingen ursäkt för att inget säga.

KU är ingen domstol utan ett politiskt granskningsorgan. Inte heller får man låta regeringen komma undan genom att hänvisa till en snabbutredning som de själva satt i gång. Regeringen hoppas förstås med dessa finter att allmänheten så småningom skall tappa intresset.

Men för var dag som går kommer det fram fler och fler uppgifter om hur dysfunktionellt regeringskansliet fungerar, vilket skulle kunna förklara en del, men inte allt, om hur illa det här ärendet skötts. I torsdags erkände till slut handelsminister Ann Linde (S) att hon i egenskap av dåvarande statssekreterare åt inrikesminister Anders Ygeman (S) redan i september 2015 fått information från Säkerhetspolisen om att de var mycket oroliga över att känslig information på Transportstyrelsen skulle komma i orätta händer. Ändå så informerades inte Ygeman förrän fyra månader senare. Nu vill hon inte säga vilka hon informerade på närings- och försvarsdepartementen.

Därmed reses än fler frågetecken om vilka som visste vad och när de fick reda på saker och ting. Statsminister Stefan Löfvens (S) förklaringar om hur arbetet går till på regeringskansliet håller inte för en närmare granskning. Svenska Dagbladet (2/8) har talat med många centralt placerade personer i tidigare regeringar och de redogör omsorgsfullt för hur rutinerna fungerar. Det är de högsta tjänstemännen på departementen, statssekreterarna, som allt kretsar kring. De träffas ofta och regelbundet och dryftar ärenden som angår alla. Där finns också statsministerns statssekreterare Emma Lennartsson och Mats Andersson från samordningskansliet. Statssekreterarna håller också löpande sina chefer ministrarna underrättade.

Därför är det så svårt att föreställa sig att ledande ministrar och självaste statsministern inte blev informerade förrän långt efteråt, i Löfvens fall efter nästan ett och ett halvt år. Antingen så far han med osanning eller också har man av olika anledningar hållit honom utanför. Fast varför skulle de göra det? Det blir faktiskt helt obegripligt. Talar statsråden och de högsta tjänstemännen inte med varandra trots alla sedan lång tid inarbetade rutiner? Den så kallade samarbetsregeringen har tydligen svårt med det interna samarbetet.

Att informationen heller inte dryftats för Löfven i hans så kallade säkerhetspolitiska råd kan bero på att rådet egentligen inte existerar utan mest var en pr-produkt, enligt källor till SvD. Några möten finns inte registrerade. Skall man skratta eller gråta?

Nu måste alla kort på bordet och folk i regeringskansliet berätta vad det vet och när de visste. Som det ser ut nu så borde det föranleda fler misstroendeförklaringar från oppositionen. Det blir mer och mer osannolikt att Löfven själv inget visste.

KU är ingen domstol utan ett politiskt granskningsorgan. Inte heller får man låta regeringen komma undan genom att hänvisa till en snabbutredning som de själva satt i gång. Regeringen hoppas förstås med dessa finter att allmänheten så småningom skall tappa intresset.

Men för var dag som går kommer det fram fler och fler uppgifter om hur dysfunktionellt regeringskansliet fungerar, vilket skulle kunna förklara en del, men inte allt, om hur illa det här ärendet skötts. I torsdags erkände till slut handelsminister Ann Linde (S) att hon i egenskap av dåvarande statssekreterare åt inrikesminister Anders Ygeman (S) redan i september 2015 fått information från Säkerhetspolisen om att de var mycket oroliga över att känslig information på Transportstyrelsen skulle komma i orätta händer. Ändå så informerades inte Ygeman förrän fyra månader senare. Nu vill hon inte säga vilka hon informerade på närings- och försvarsdepartementen.

Därmed reses än fler frågetecken om vilka som visste vad och när de fick reda på saker och ting. Statsminister Stefan Löfvens (S) förklaringar om hur arbetet går till på regeringskansliet håller inte för en närmare granskning. Svenska Dagbladet (2/8) har talat med många centralt placerade personer i tidigare regeringar och de redogör omsorgsfullt för hur rutinerna fungerar. Det är de högsta tjänstemännen på departementen, statssekreterarna, som allt kretsar kring. De träffas ofta och regelbundet och dryftar ärenden som angår alla. Där finns också statsministerns statssekreterare Emma Lennartsson och Mats Andersson från samordningskansliet. Statssekreterarna håller också löpande sina chefer ministrarna underrättade.

Därför är det så svårt att föreställa sig att ledande ministrar och självaste statsministern inte blev informerade förrän långt efteråt, i Löfvens fall efter nästan ett och ett halvt år. Antingen så far han med osanning eller också har man av olika anledningar hållit honom utanför. Fast varför skulle de göra det? Det blir faktiskt helt obegripligt. Talar statsråden och de högsta tjänstemännen inte med varandra trots alla sedan lång tid inarbetade rutiner? Den så kallade samarbetsregeringen har tydligen svårt med det interna samarbetet.

Att informationen heller inte dryftats för Löfven i hans så kallade säkerhetspolitiska råd kan bero på att rådet egentligen inte existerar utan mest var en pr-produkt, enligt källor till SvD. Några möten finns inte registrerade. Skall man skratta eller gråta?

Nu måste alla kort på bordet och folk i regeringskansliet berätta vad det vet och när de visste. Som det ser ut nu så borde det föranleda fler misstroendeförklaringar från oppositionen. Det blir mer och mer osannolikt att Löfven själv inget visste.