2017-05-16 06:00

2017-05-16 06:00

Mörk framtid trots ljusa tider

LEDARE

Efter att under söndagens partiledardebatt ha stått och solat sig i glansen av Sveriges ekonomiska framgångar fick statsminister Stefan Löfven (S) i går en kalldusch. Detta när Finanspolitiska rådet slog larm om den förda finanspolitiken, som enligt myndigheten behöver bli betydligt stramare.

Sedan ett par år tillbaka befinner sig Sverige, likt många andra europeiska länder, i en högkonjunktur. Den svenska ekonomin dopas dessutom av en extremt låg ränta, svag krona och den av Finanspolitiska rådet nu kritiserade expansiva finanspolitiken. I normala fall brukar en högkonjunktur resultera i högre räntor, återhållsam finanspolitik och ökat sparande. Men så sker alltså inte i dagsläget.

Konjunkturer svänger dock och framöver kommer vi någon gång att gå in i en lågkonjunktur. Därför finns ett behov av att nu i högkonjunktur, då det ekonomiska utrymmet finns, öka sparandet och att bromsa snarare än gasa. Men regeringen väljer alltså att i stället trampa gasen i botten och dessutom, enligt Finanspolitiska rådet, försämra sparandet med 22 miljarder.

Denna kritik kommer bara några dagar efter att Riksrevisionen dömt ut regeringens prognoser. I en granskning av de ekonomiska propositionerna 2007-2017 fann man att regeringar, oavsett politisk färg, konsekvent överskattat privat konsumtion men underskattat den offentliga. Således har det gjorts orealistiska glädjekalkyler år efter år. Det sista prognosåret kan det rentav handla om så stora summor som 75 miljarder.

Den ljusa bild som såväl statsministern som finansminister Magdalena Andersson (S) målat upp finns det alltså mycket goda skäl att ifrågasätta. Men detta avfärdar finansministern och säger att det mest varit Anders Borg (M) som gjorde fel under sin tid som finansminister. Detta förklarar dock inte Riksrevisionens kritik mot nuvarande regeringens prognoser för kommande år.

Det är synnerligen anmärkningsvärt att regeringen försöker måla upp ett så positivt läge den bara kan, samtidigt som den också gör tvärtemot vad som är lämpligt om denna bild stämmer. Om Sverige går in i en lågkonjunktur om några år kommer vi alltså inte ha sparat tillräckligt för att vara redo för denna.

Men än allvarligare är det faktum att man redan nu förverkar de verktyg som skulle kunna användas i en framtida lågkonjunktur. Hur ska en expansiv finanspolitik kunna hjälpa en ekonomi i lågkonjunktur om alla dess medel redan använts för att hålla högkonjunkturen igång?

Redan i somras efterlyste ytterligare en myndighet, Konjunkturinstitutet, en åtstramningspolitik som svar på den fallande arbetslösheten och den rådande högkonjunkturen. Sedan kom alltså Riksrevisionens prognoskritik och nu senast Finanspolitiska rådets utdömande av finanspolitiken. Likväl vägrar regeringen att lyssna. Och i detta ligger den uppenbara faran att Sverige kommer stå synnerligen dåligt rustat när vinden vänder.

Kanske är det regeringens högtravande mål om att 2020 ha EU:s lägsta arbetslöshet som förblindar. Detta döms dock av Finanspolitiska rådet ut som ogenomförbart. Regeringen får alltså få rätt hos samtliga ovan nämnda myndigheter, samtidigt som man äventyrar Sveriges framtida ekonomi. En ekonomisk kraschlandning väntar så småningom om den nuvarande politiken får fortsätta. Och då kan Magdalena Andersson knappast skylla på Anders Borg.

Sedan ett par år tillbaka befinner sig Sverige, likt många andra europeiska länder, i en högkonjunktur. Den svenska ekonomin dopas dessutom av en extremt låg ränta, svag krona och den av Finanspolitiska rådet nu kritiserade expansiva finanspolitiken. I normala fall brukar en högkonjunktur resultera i högre räntor, återhållsam finanspolitik och ökat sparande. Men så sker alltså inte i dagsläget.

Konjunkturer svänger dock och framöver kommer vi någon gång att gå in i en lågkonjunktur. Därför finns ett behov av att nu i högkonjunktur, då det ekonomiska utrymmet finns, öka sparandet och att bromsa snarare än gasa. Men regeringen väljer alltså att i stället trampa gasen i botten och dessutom, enligt Finanspolitiska rådet, försämra sparandet med 22 miljarder.

Denna kritik kommer bara några dagar efter att Riksrevisionen dömt ut regeringens prognoser. I en granskning av de ekonomiska propositionerna 2007-2017 fann man att regeringar, oavsett politisk färg, konsekvent överskattat privat konsumtion men underskattat den offentliga. Således har det gjorts orealistiska glädjekalkyler år efter år. Det sista prognosåret kan det rentav handla om så stora summor som 75 miljarder.

Den ljusa bild som såväl statsministern som finansminister Magdalena Andersson (S) målat upp finns det alltså mycket goda skäl att ifrågasätta. Men detta avfärdar finansministern och säger att det mest varit Anders Borg (M) som gjorde fel under sin tid som finansminister. Detta förklarar dock inte Riksrevisionens kritik mot nuvarande regeringens prognoser för kommande år.

Det är synnerligen anmärkningsvärt att regeringen försöker måla upp ett så positivt läge den bara kan, samtidigt som den också gör tvärtemot vad som är lämpligt om denna bild stämmer. Om Sverige går in i en lågkonjunktur om några år kommer vi alltså inte ha sparat tillräckligt för att vara redo för denna.

Men än allvarligare är det faktum att man redan nu förverkar de verktyg som skulle kunna användas i en framtida lågkonjunktur. Hur ska en expansiv finanspolitik kunna hjälpa en ekonomi i lågkonjunktur om alla dess medel redan använts för att hålla högkonjunkturen igång?

Redan i somras efterlyste ytterligare en myndighet, Konjunkturinstitutet, en åtstramningspolitik som svar på den fallande arbetslösheten och den rådande högkonjunkturen. Sedan kom alltså Riksrevisionens prognoskritik och nu senast Finanspolitiska rådets utdömande av finanspolitiken. Likväl vägrar regeringen att lyssna. Och i detta ligger den uppenbara faran att Sverige kommer stå synnerligen dåligt rustat när vinden vänder.

Kanske är det regeringens högtravande mål om att 2020 ha EU:s lägsta arbetslöshet som förblindar. Detta döms dock av Finanspolitiska rådet ut som ogenomförbart. Regeringen får alltså få rätt hos samtliga ovan nämnda myndigheter, samtidigt som man äventyrar Sveriges framtida ekonomi. En ekonomisk kraschlandning väntar så småningom om den nuvarande politiken får fortsätta. Och då kan Magdalena Andersson knappast skylla på Anders Borg.