2017-05-13 06:00

2017-05-13 06:00

Vad firar Vänsterpartiet?

LEDARE

I dag fyller ett av riksdagens äldsta partier hundra år - Vänsterpartiet. Ur Socialdemokraterna bröt sig 13 maj 1917 en grupp unga radikaler som, inspirerade av Lenins bolsjeviker, ville genomdriva en revolution i Sverige. Kapitalismen skulle krossas, generalerna skjutas och arbetarna ta makten. Tack och lov blev aldrig denna bloddrypande dröm verklighet.

Snart tog man sig namnet Sveriges kommunistiska parti (SKP), ingick i den kommunistiska internationalen och lät sig genom denna styras av Kreml. När Sverige under andra världskriget fick en samlingsregering tilläts inte kommunisterna ingå i denna, bland annat på grund av just kopplingarna till främmande makt.

Konsekvent isolerades man från makten och ända fram till 1990-talet bekände man sig till den kommunism som har så många liv på sitt samvete, även om man på 1960-talet bestämt sig för att principiellt acceptera demokratin.

När Berlinmuren fallit och de kommunistiska diktaturer man haft vänskapligt utbyte med började kollapsa lade partiet av sig epitetet ”Kommunisterna” och heter sedan dess bara Vänsterpartiet. Och plötsligt sopades all den där totalitära historien under mattan. Men än fortlevde kommunismen i partiet och många företrädare fortsatte att kalla sig kommunister.

Lett av den karismatiska Gudrun Schyman fick man under 1990-talet en ansiktslyftning och nådde ett rekordvalresultat på 12 procent i valet 1998. Men hennes efterträdare Lars Ohly, som valdes 2004, förklarade sig dock vara stolt kommunist. Han hade gått med i Kommunistisk ungdom 1978 men hävdade i Aftonbladet år 2000 att han aldrig förknippat kommunism med diktatur eller förtryck. Att blunda för detta väldigt närvarande element i den kommunistiska historien var kanske det som gjorde det så enkelt för Ohly att in i det sista uttala starkt stöd för kommunistdiktatorn på Kuba, Fidel Castro.

Dagens vänsterparti, lett av Jonas Sjöstedt, behöver sällan konfronteras med sin historia. Vare sig den öppet kommunistiska historien eller den mycket tveksamma vandringen även efter att K:et tagits bort ur partinamnet. Vinster i välfärden är partiets paradfråga, fjärran från gamla sovjetparader.

I valet 2010 lovade Mona Sahlin (S) dem ministerposter vid en rödgrön valseger. Efter valet 2014 var Stefan Löfven (S) inte beredd att göra samma sak. Och med tanke på partiets historia, både i dåtid och i relativ nutid, har man inte svårt att förstå statsministerns beslut.

Och i dag firar de alltså jubileum. Frågan är bara vad man egentligen har att fira. En jubileumsskrift över partiets historia riskerar att bli lövtunn om man ska lyfta fram saker partiet har att vara stolt över. Däremot skulle en tjock bok kunna skrivas om alla partiets övertramp mot frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Inte mycket att hurra över alltså.

Snart tog man sig namnet Sveriges kommunistiska parti (SKP), ingick i den kommunistiska internationalen och lät sig genom denna styras av Kreml. När Sverige under andra världskriget fick en samlingsregering tilläts inte kommunisterna ingå i denna, bland annat på grund av just kopplingarna till främmande makt.

Konsekvent isolerades man från makten och ända fram till 1990-talet bekände man sig till den kommunism som har så många liv på sitt samvete, även om man på 1960-talet bestämt sig för att principiellt acceptera demokratin.

När Berlinmuren fallit och de kommunistiska diktaturer man haft vänskapligt utbyte med började kollapsa lade partiet av sig epitetet ”Kommunisterna” och heter sedan dess bara Vänsterpartiet. Och plötsligt sopades all den där totalitära historien under mattan. Men än fortlevde kommunismen i partiet och många företrädare fortsatte att kalla sig kommunister.

Lett av den karismatiska Gudrun Schyman fick man under 1990-talet en ansiktslyftning och nådde ett rekordvalresultat på 12 procent i valet 1998. Men hennes efterträdare Lars Ohly, som valdes 2004, förklarade sig dock vara stolt kommunist. Han hade gått med i Kommunistisk ungdom 1978 men hävdade i Aftonbladet år 2000 att han aldrig förknippat kommunism med diktatur eller förtryck. Att blunda för detta väldigt närvarande element i den kommunistiska historien var kanske det som gjorde det så enkelt för Ohly att in i det sista uttala starkt stöd för kommunistdiktatorn på Kuba, Fidel Castro.

Dagens vänsterparti, lett av Jonas Sjöstedt, behöver sällan konfronteras med sin historia. Vare sig den öppet kommunistiska historien eller den mycket tveksamma vandringen även efter att K:et tagits bort ur partinamnet. Vinster i välfärden är partiets paradfråga, fjärran från gamla sovjetparader.

I valet 2010 lovade Mona Sahlin (S) dem ministerposter vid en rödgrön valseger. Efter valet 2014 var Stefan Löfven (S) inte beredd att göra samma sak. Och med tanke på partiets historia, både i dåtid och i relativ nutid, har man inte svårt att förstå statsministerns beslut.

Och i dag firar de alltså jubileum. Frågan är bara vad man egentligen har att fira. En jubileumsskrift över partiets historia riskerar att bli lövtunn om man ska lyfta fram saker partiet har att vara stolt över. Däremot skulle en tjock bok kunna skrivas om alla partiets övertramp mot frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Inte mycket att hurra över alltså.