2017-05-11 06:00

2017-05-11 06:00

Ingen integration i välfärdsstaten

LEDARE

Trots hög och ökande sysselsättningsgrad syns ett trendbrott i arbetslöshetsstatistiken. Anledningen är antalet nyanlända som får uppehållstillstånd och skrivs in hos Arbetsförmedlingen. Där är det dock väldigt få som får något jobb och få politiker vill göra något åt det.

Antalet inskrivna vid Arbetsförmedlingen ökar nu kraftigt. Anledningen är att de som sökte asyl hösten 2015 börjar få sina uppehållstillstånd. I april var 4 000 fler personer inskrivna jämfört med samma månad 2016. Den största ökningen på fyra år. Samtidigt har Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag för nyanlända vuxit med 20 000 personer.

När flyktingar beviljats uppehållstillstånd och mottagits i en kommun börjar etableringsuppdraget. Av dem som deltar i detta uppdrag kommer majoriteten från Syrien. Andra stora ursprungsländer är Eritrea, Somalia och Afghanistan. Om dessa personer efter två år fortfarande inte fått något jobb fortsätter de inom jobb- och utvecklingsgarantin, alternativt jobbgarantin för ungdomar. Dock tar det numera cirka tio år innan hälften av de nyanlända har någon form av arbete. Och antalet inskrivna på Arbetsförmedlingen förväntas fortsatt bara öka.

Etableringsuppdraget beräknades förra året kosta nio miljarder, en ökning med över två miljarder jämfört med 2015 och en siffra som kommer fortsätta att stiga framöver. För det är nu när uppehållstillstånden börjar beviljas och Migrationsverkets initiala ansvar upphör som konsekvenserna av den stora flyktinginvandringen börjar synas.

Efter två års etableringsuppdrag är det bara några enstaka procent som faktiskt har fått ett jobb. Ungefär lika många läser någon form av utbildning. Några får subventionerade anställningar, medan de allra flesta hamnar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Oroväckande många försvinner också ut från statistiken, främst kvinnor.

Starkt ökade kostnader, allt fler i arbetslöshet, nästan ingen som får ett riktigt jobb. Detta är den utveckling som väntar dem som kommit som flyktingar till Sverige på senare år. Det talas från politiskt håll om lägre trösklar in till arbetsmarknaden, enkla jobb och lägre löner. Men lite görs för att faktiskt åstadkomma detta.

För att förbättra integrationen och göra något åt att utrikes födda nuförtiden är i majoritet bland såväl arbetslösa som socialbidragstagare behöver vi börja överge den omhuldade svenska modellen. Arbetsrätten måste skäras i, fackens uppdrivande av högre löner för låglönejobb stoppas, skatter behöver sänkas och företagsregler förenklas eller rentav slopas.

I regeringsställning vågade Alliansen inte göra mycket på denna front och Sverige skördar nu frukterna av denna feghet. Dock är såväl socialdemokrater som sverigedemokrater ännu sämre i dessa frågor. Men invandring behöver inte vara ett problem och invandrare behöver inte alls vara överrepresenterade i negativ statistik.

Men i Sverige har det blivit så. Dels på grund av att många kommer från kulturer som försvårar en integration i Sverige, men också för att Sverige envist klamrat sig fast vid den socialdemokratiska välfärdsstaten i befintlig form. För en bättre integration är nedskärningar i den omfattande välfärdsstaten en absolut nödvändighet. Det politiska modet att göra detta lyser dock med sin frånvaro.

Antalet inskrivna vid Arbetsförmedlingen ökar nu kraftigt. Anledningen är att de som sökte asyl hösten 2015 börjar få sina uppehållstillstånd. I april var 4 000 fler personer inskrivna jämfört med samma månad 2016. Den största ökningen på fyra år. Samtidigt har Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag för nyanlända vuxit med 20 000 personer.

När flyktingar beviljats uppehållstillstånd och mottagits i en kommun börjar etableringsuppdraget. Av dem som deltar i detta uppdrag kommer majoriteten från Syrien. Andra stora ursprungsländer är Eritrea, Somalia och Afghanistan. Om dessa personer efter två år fortfarande inte fått något jobb fortsätter de inom jobb- och utvecklingsgarantin, alternativt jobbgarantin för ungdomar. Dock tar det numera cirka tio år innan hälften av de nyanlända har någon form av arbete. Och antalet inskrivna på Arbetsförmedlingen förväntas fortsatt bara öka.

Etableringsuppdraget beräknades förra året kosta nio miljarder, en ökning med över två miljarder jämfört med 2015 och en siffra som kommer fortsätta att stiga framöver. För det är nu när uppehållstillstånden börjar beviljas och Migrationsverkets initiala ansvar upphör som konsekvenserna av den stora flyktinginvandringen börjar synas.

Efter två års etableringsuppdrag är det bara några enstaka procent som faktiskt har fått ett jobb. Ungefär lika många läser någon form av utbildning. Några får subventionerade anställningar, medan de allra flesta hamnar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Oroväckande många försvinner också ut från statistiken, främst kvinnor.

Starkt ökade kostnader, allt fler i arbetslöshet, nästan ingen som får ett riktigt jobb. Detta är den utveckling som väntar dem som kommit som flyktingar till Sverige på senare år. Det talas från politiskt håll om lägre trösklar in till arbetsmarknaden, enkla jobb och lägre löner. Men lite görs för att faktiskt åstadkomma detta.

För att förbättra integrationen och göra något åt att utrikes födda nuförtiden är i majoritet bland såväl arbetslösa som socialbidragstagare behöver vi börja överge den omhuldade svenska modellen. Arbetsrätten måste skäras i, fackens uppdrivande av högre löner för låglönejobb stoppas, skatter behöver sänkas och företagsregler förenklas eller rentav slopas.

I regeringsställning vågade Alliansen inte göra mycket på denna front och Sverige skördar nu frukterna av denna feghet. Dock är såväl socialdemokrater som sverigedemokrater ännu sämre i dessa frågor. Men invandring behöver inte vara ett problem och invandrare behöver inte alls vara överrepresenterade i negativ statistik.

Men i Sverige har det blivit så. Dels på grund av att många kommer från kulturer som försvårar en integration i Sverige, men också för att Sverige envist klamrat sig fast vid den socialdemokratiska välfärdsstaten i befintlig form. För en bättre integration är nedskärningar i den omfattande välfärdsstaten en absolut nödvändighet. Det politiska modet att göra detta lyser dock med sin frånvaro.