2017-05-10 06:00

2017-05-10 06:00

Vinstfråga som trumfar

LEDARE

Vinster i välfärden är en av våra mest söndertröskade frågor i den svenska politiken, detta på grund av Vänsterpartiet. Stefan Löfven (S) hade efter valet 2014 förstånd nog att inte släppa in partiet i regeringen, men tog däremot stöd av dem för att få igenom sin budget.

Att Vänsterpartiet får diktera regeringens politik i vissa frågor cementerades när borgerligheten klappade ihop och gick med på den så kallade Decemberöverenskommelsen. Trots att denna, genom Kristdemokraternas försorg, i dag är upplöst kvarstår Vänsterpartiets nyckelroll. Och deras stora huvudkrav för att stödja regeringen handlar om just vinster i välfärden. Den kritiserade utredning som i går lades fram är ett resultat av en eftergift från regeringen till en vinstgalen vänster.

För den med sunt förnuft står det klart att det viktiga är att skola, vård och omsorg håller en god kvalitet, inte vem som levererar den. Den vinstutredning som läggs fram av det tidigare S-kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu verkar dock inte kunna ta till sig detta. De borgerliga partierna föreslog tidigare i vår skärpta kvalitetskrav i stället för vinsttak, men det kan utredaren inte tänka sig.

Regeringen står därför med ett förslag som man antagligen önskar att man sluppit lägga fram. Egentligen hade man velat göra upp med de borgerliga, åtminstone Liberalerna och Centerpartiet, och lägga fram ett kompromissförslag. Vårens S-kongress antog att man ville ”stoppa vinstjakten” men inte specifikt själva vinsterna, något som eventuellt skulle kunna samsas med det borgerliga förslaget om höjda kvalitetskrav.

Att lägga fram Reepalu-utredningens förslag skulle visserligen glädja Vänsterpartiet, men hade då slagit en kil mellan regeringen och de borgerliga partierna och försämrat möjligheterna att göra upp över blockgränserna framöver. Löfven skjuter därmed sig själv i foten om han lägger fram ett förslag han inte får genom riksdagen och som alienerar honom från hans önskade samarbetspartners.

Om ett förslag om vinsttak inte läggs fram i god tid före nästa val hotar i stället Jonas Sjöstedt att inte stödja regeringen. En gemensam budget från Moderaterna och Kristdemokraterna hade då kunnat vinna i riksdagen, om Sverigedemokraterna valt att rösta för denna. Eftersom såväl KD som M sagt sig vilja lägga en gemensam alliansbudget borde logiskt sett steget till en gemensam tvåpartibudget i höst inte vara alltför långt.

Stefan Löfven har alltså två val. Antingen lägga fram ett förslag som inte går igenom riksdagen och förstör hans möjligheter att genom blocköverskridande överenskommelser säkra politik i riksdagen i framtiden. Eller så kan han låta bli att lägga sitt förslag, förlora Vänsterpartiets stöd och riskera att en högerbudget vinner i riksdagen i höst.

Allt detta förutsätter att Sjöstedt inte bluffar om att fälla regeringen. Och att Kinberg Batra och Busch Thor är beredda att lägga en gemensam budget även utan sina allianskamrater. Vinstfrågan liknar alltmer en pokermatch och Stefan Löfven sitter med sämst kort – såvida inte alla andra bluffar. Och klockan tickar för Löfven som snart behöver syna medspelarna.

Att Vänsterpartiet får diktera regeringens politik i vissa frågor cementerades när borgerligheten klappade ihop och gick med på den så kallade Decemberöverenskommelsen. Trots att denna, genom Kristdemokraternas försorg, i dag är upplöst kvarstår Vänsterpartiets nyckelroll. Och deras stora huvudkrav för att stödja regeringen handlar om just vinster i välfärden. Den kritiserade utredning som i går lades fram är ett resultat av en eftergift från regeringen till en vinstgalen vänster.

För den med sunt förnuft står det klart att det viktiga är att skola, vård och omsorg håller en god kvalitet, inte vem som levererar den. Den vinstutredning som läggs fram av det tidigare S-kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu verkar dock inte kunna ta till sig detta. De borgerliga partierna föreslog tidigare i vår skärpta kvalitetskrav i stället för vinsttak, men det kan utredaren inte tänka sig.

Regeringen står därför med ett förslag som man antagligen önskar att man sluppit lägga fram. Egentligen hade man velat göra upp med de borgerliga, åtminstone Liberalerna och Centerpartiet, och lägga fram ett kompromissförslag. Vårens S-kongress antog att man ville ”stoppa vinstjakten” men inte specifikt själva vinsterna, något som eventuellt skulle kunna samsas med det borgerliga förslaget om höjda kvalitetskrav.

Att lägga fram Reepalu-utredningens förslag skulle visserligen glädja Vänsterpartiet, men hade då slagit en kil mellan regeringen och de borgerliga partierna och försämrat möjligheterna att göra upp över blockgränserna framöver. Löfven skjuter därmed sig själv i foten om han lägger fram ett förslag han inte får genom riksdagen och som alienerar honom från hans önskade samarbetspartners.

Om ett förslag om vinsttak inte läggs fram i god tid före nästa val hotar i stället Jonas Sjöstedt att inte stödja regeringen. En gemensam budget från Moderaterna och Kristdemokraterna hade då kunnat vinna i riksdagen, om Sverigedemokraterna valt att rösta för denna. Eftersom såväl KD som M sagt sig vilja lägga en gemensam alliansbudget borde logiskt sett steget till en gemensam tvåpartibudget i höst inte vara alltför långt.

Stefan Löfven har alltså två val. Antingen lägga fram ett förslag som inte går igenom riksdagen och förstör hans möjligheter att genom blocköverskridande överenskommelser säkra politik i riksdagen i framtiden. Eller så kan han låta bli att lägga sitt förslag, förlora Vänsterpartiets stöd och riskera att en högerbudget vinner i riksdagen i höst.

Allt detta förutsätter att Sjöstedt inte bluffar om att fälla regeringen. Och att Kinberg Batra och Busch Thor är beredda att lägga en gemensam budget även utan sina allianskamrater. Vinstfrågan liknar alltmer en pokermatch och Stefan Löfven sitter med sämst kort – såvida inte alla andra bluffar. Och klockan tickar för Löfven som snart behöver syna medspelarna.