2017-04-20 06:00

2017-04-20 06:00

Gröna på miljöpolitik

LEDARE

Miljöpartiet. Med den nuvarande svenska regeringen har vi inte bara en triumferande feministisk utrikespolitik. Vi har också en historiskt ambitiös klimatpolitik. I alla fall är det dessa tongångar som kablas ut från regeringskansliet. Men vad innebär egentligen denna klimatpolitik för miljön här i Sverige?

Det amerikanska kemiföretaget Dupont tilldömdes i veckan att betala rekordskadestånd på sex miljarder kronor för sina utsläpp av så kallade högflourerade ämnen (PFAS). Utsläppen hade skett vid den amerikanska staden Parkersburg i West Virginia. Men även i den svenska kommunen Ronneby har cancerriskhöjande PFAS förorenat dricksvatten. Ronnebyborna har rentav fått högre halter PFAS-ämnen i blodet än de boende i Parkersburg. Orsaken är många år av brandsläckningsövningar på flygfältet i Kallinge, vilket förorenat grundvattnet.

Förra året konstaterades också att uppemot 16 procent av Östersjöns bottnar drabbats av bottendöd och att ytterligare 29 procent är syrefattiga. Ett annat dystert besked för ett tag sedan var Naturvårdsverkets årliga uppföljning av miljömålen för 2017. Där meddelades att 14 av 16 miljömål för 2020 definitivt inte kommer att uppfyllas. Miljöpartiet, sitt namn till trots, är kanske ändå inte en garant för en bra miljöpolitik?

Snarare har miljöpolitiken än så länge mestadels kännetecknats av plakatpolitik. Efter valet hade man bråttom att utse en samordnare som skulle utreda möjligheten att stänga Bromma flygplats, något man sedan fick backa om. Regeringen bestämde sig också för att ”pausa” byggandet av förbifart Stockholm utan att höra sig för hos landstinget. Prislappen för denna sex månaders byggförsening landade på 170 miljoner kronor.

Sedan kom idén om kilometerskatten som regeringen drog tillbaka i slutet av februari, men som poppade upp igen i nytt format i tisdagens vårproposition. Resultaten av denna hade endast blivit ett slags straffskatt på nödvändiga landsbygdstransporter, medan väldigt lite faktiskt åstadkommits för miljön. Flygplatsstängning och byggstopp för förbifarten hade heller inte haft någon större miljöpåverkan i längden.

Grundvatten förorenas, Östersjön dör och nästan inga miljömål uppfylls. Miljöpartiet fortsätter dock slå på stora trumman för den svenska klimatpolitiken. Regeringen vill visserligen framöver någon gång lagstifta för att minska mikroplasterna i Östersjön. Man vill också bland annat införa ett ”centrum för substitution av farliga ämnen i varor och kemiska produkter” som ska ”hjälpa” småföretag byta ut sina kemikalier mot andra mindre farliga.

Men det är ingen tvekan om att den mesta av Miljöpartiets (förnybara?) energi läggs på angrepp på transportsektorn och skuldbeläggande av konsumenter som köper ”fel” varor. Man kan fråga sig hur höjda kostnader för transporter till den landsbygd där matproducenterna finns ska kunna resultera i att fler väljer att köpa närproducerade svenska livsmedel efter att regeringen med sin politik lyckats göra dessa ännu dyrare än vad de redan är.

Miljöpartiet de gröna har verkligen inte levererat inom sina ansvarsområden i regeringen. Skolan räddades inte på 100 dagar som Fridolin lovade. Ökningen i bostadsbyggandet går i allt lägre takt. Bah Kuhnke avtvingades ansvaret för arbetet mot våldsbejakande extremism. Och miljön hjälper de inte nämnvärt. De är visst bara gröna.

Det amerikanska kemiföretaget Dupont tilldömdes i veckan att betala rekordskadestånd på sex miljarder kronor för sina utsläpp av så kallade högflourerade ämnen (PFAS). Utsläppen hade skett vid den amerikanska staden Parkersburg i West Virginia. Men även i den svenska kommunen Ronneby har cancerriskhöjande PFAS förorenat dricksvatten. Ronnebyborna har rentav fått högre halter PFAS-ämnen i blodet än de boende i Parkersburg. Orsaken är många år av brandsläckningsövningar på flygfältet i Kallinge, vilket förorenat grundvattnet.

Förra året konstaterades också att uppemot 16 procent av Östersjöns bottnar drabbats av bottendöd och att ytterligare 29 procent är syrefattiga. Ett annat dystert besked för ett tag sedan var Naturvårdsverkets årliga uppföljning av miljömålen för 2017. Där meddelades att 14 av 16 miljömål för 2020 definitivt inte kommer att uppfyllas. Miljöpartiet, sitt namn till trots, är kanske ändå inte en garant för en bra miljöpolitik?

Snarare har miljöpolitiken än så länge mestadels kännetecknats av plakatpolitik. Efter valet hade man bråttom att utse en samordnare som skulle utreda möjligheten att stänga Bromma flygplats, något man sedan fick backa om. Regeringen bestämde sig också för att ”pausa” byggandet av förbifart Stockholm utan att höra sig för hos landstinget. Prislappen för denna sex månaders byggförsening landade på 170 miljoner kronor.

Sedan kom idén om kilometerskatten som regeringen drog tillbaka i slutet av februari, men som poppade upp igen i nytt format i tisdagens vårproposition. Resultaten av denna hade endast blivit ett slags straffskatt på nödvändiga landsbygdstransporter, medan väldigt lite faktiskt åstadkommits för miljön. Flygplatsstängning och byggstopp för förbifarten hade heller inte haft någon större miljöpåverkan i längden.

Grundvatten förorenas, Östersjön dör och nästan inga miljömål uppfylls. Miljöpartiet fortsätter dock slå på stora trumman för den svenska klimatpolitiken. Regeringen vill visserligen framöver någon gång lagstifta för att minska mikroplasterna i Östersjön. Man vill också bland annat införa ett ”centrum för substitution av farliga ämnen i varor och kemiska produkter” som ska ”hjälpa” småföretag byta ut sina kemikalier mot andra mindre farliga.

Men det är ingen tvekan om att den mesta av Miljöpartiets (förnybara?) energi läggs på angrepp på transportsektorn och skuldbeläggande av konsumenter som köper ”fel” varor. Man kan fråga sig hur höjda kostnader för transporter till den landsbygd där matproducenterna finns ska kunna resultera i att fler väljer att köpa närproducerade svenska livsmedel efter att regeringen med sin politik lyckats göra dessa ännu dyrare än vad de redan är.

Miljöpartiet de gröna har verkligen inte levererat inom sina ansvarsområden i regeringen. Skolan räddades inte på 100 dagar som Fridolin lovade. Ökningen i bostadsbyggandet går i allt lägre takt. Bah Kuhnke avtvingades ansvaret för arbetet mot våldsbejakande extremism. Och miljön hjälper de inte nämnvärt. De är visst bara gröna.