2017-04-18 05:59

2017-04-18 05:59

Ansvaret för segregationen

ANDRALEDARE

I Sverige värderas jämställdhet och allas frihet och lika värde väldigt högt. Det är något vi skall vara stolta över och bejaka. Men det är ingen nyhet att det är långt ifrån alla som åtnjuter dessa friheter.

Ändå verkar Kalla Faktas reportage i TV4 (4/4) om skolan som segregerar pojkar och flickor till och med i skolbussen, där flickorna får sitta där bak och pojkarna där fram, ha chockat många. Det visas också hur självutnämnda islamistiska moralpoliser i Stockholms förorter trakasserar kvinnor som inte underkastar sig de normer som dessa män anser lämpliga.

I den mån reaktionen på programmet skall ses som ren upprördhet över vad som har visats är den fullt rimlig. Dessa fenomen har ingen plats i det svenska samhället och måste bekämpas. Men i den mån som beslutsfattare påstår sig vara chockade är det i bästa fall ett sorgligt exempel på självförnekelse och i värsta fall rena lögner för att hålla sig väl med opinionen.

Sverige har varit notoriskt dåligt på all form av integrationspolitik. I den mån den har funnits har den handlat om att lära människor att fylla i blanketter till myndigheter. I frågor om värderingar har integrationspolitiken präglats av relativism och ett medvetet blundande för de allt tydligare problemen.

Exempelvis var Moderaterna under Fredrik Reinfeldts ledning så ovilliga att ens vara i närheten av SD i någon fråga att partiet valde att bortse från de problem som tydligt manifesterades och dessutom påtalades. Den linjen har sedan maktskiftet istället företrätts av vänsterblocket medan de borgerliga partierna äntligen har börjat hitta tillbaka till en mer mänsklig politik som ser de utsatta även i förorterna. Det behövs verkligen, men det räcker inte.

Det måste vara väldigt tydligt för de människor som kommer hit vilka värderingar som det svenska samhället bygger på. Vi måste förklara bortom allt tvivel hur Sverige fungerar inte bara i förhållandet mellan individ och det offentliga utan också på det mellanmänskliga planet. Hur vi ser på barnuppfostran och förhållandet mellan män och kvinnor och vad vi verkligen inte accepterar.

Så länge vi inte gör det är det svårt att förundras över att kulturella sedvänjor från andra delar av världen får fäste i Sverige. Bilden av att den svenska moralen är ett av naturen givet stadium i utvecklingen som alla kommer att omfatta när de kommer hit och får ta del av det underbara svenska samhället är bortom naiv. Det är bara att se sig om i världen för att förstå att det inte finns något självklart i våra värderingar. Och vill vi att de skall fortsätta finnas och gälla för alla måste vi hela tiden försvara och förstärka dem. Det borde vara självklart.

Det är rätt att uppröras över det som framkommit i Kalla Faktas reportage. Men ansvaret för att det är som det är faller inte enbart på de män som genom sitt oursäktliga beteende tar heder och ära av kvinnor och barn, utan också på politikerna som inte har velat stå upp för den svenska kulturen.

Ändå verkar Kalla Faktas reportage i TV4 (4/4) om skolan som segregerar pojkar och flickor till och med i skolbussen, där flickorna får sitta där bak och pojkarna där fram, ha chockat många. Det visas också hur självutnämnda islamistiska moralpoliser i Stockholms förorter trakasserar kvinnor som inte underkastar sig de normer som dessa män anser lämpliga.

I den mån reaktionen på programmet skall ses som ren upprördhet över vad som har visats är den fullt rimlig. Dessa fenomen har ingen plats i det svenska samhället och måste bekämpas. Men i den mån som beslutsfattare påstår sig vara chockade är det i bästa fall ett sorgligt exempel på självförnekelse och i värsta fall rena lögner för att hålla sig väl med opinionen.

Sverige har varit notoriskt dåligt på all form av integrationspolitik. I den mån den har funnits har den handlat om att lära människor att fylla i blanketter till myndigheter. I frågor om värderingar har integrationspolitiken präglats av relativism och ett medvetet blundande för de allt tydligare problemen.

Exempelvis var Moderaterna under Fredrik Reinfeldts ledning så ovilliga att ens vara i närheten av SD i någon fråga att partiet valde att bortse från de problem som tydligt manifesterades och dessutom påtalades. Den linjen har sedan maktskiftet istället företrätts av vänsterblocket medan de borgerliga partierna äntligen har börjat hitta tillbaka till en mer mänsklig politik som ser de utsatta även i förorterna. Det behövs verkligen, men det räcker inte.

Det måste vara väldigt tydligt för de människor som kommer hit vilka värderingar som det svenska samhället bygger på. Vi måste förklara bortom allt tvivel hur Sverige fungerar inte bara i förhållandet mellan individ och det offentliga utan också på det mellanmänskliga planet. Hur vi ser på barnuppfostran och förhållandet mellan män och kvinnor och vad vi verkligen inte accepterar.

Så länge vi inte gör det är det svårt att förundras över att kulturella sedvänjor från andra delar av världen får fäste i Sverige. Bilden av att den svenska moralen är ett av naturen givet stadium i utvecklingen som alla kommer att omfatta när de kommer hit och får ta del av det underbara svenska samhället är bortom naiv. Det är bara att se sig om i världen för att förstå att det inte finns något självklart i våra värderingar. Och vill vi att de skall fortsätta finnas och gälla för alla måste vi hela tiden försvara och förstärka dem. Det borde vara självklart.

Det är rätt att uppröras över det som framkommit i Kalla Faktas reportage. Men ansvaret för att det är som det är faller inte enbart på de män som genom sitt oursäktliga beteende tar heder och ära av kvinnor och barn, utan också på politikerna som inte har velat stå upp för den svenska kulturen.