2017-03-21 06:00

2017-03-21 06:00

Vem behöver Liberalerna?

LEDARE

I helgen som gick avhöll Liberalerna sitt riksmöte i Västerås för partiets kommun- och landstingspolitiker. Det är också ett parti i kris, även om det talas mindre om det än om Moderaternas. Att stå och stampa på nivåer bara strax över riksdagsspärren kan inte kännas som så värst upplyftande.

Historiskt sett så har det oftast varit Moderaterna och Folkpartiet som bytt väljare med varandra på den borgerliga kanten. Men så är det inte i dag. Istället är det Centern och Sverigedemokraterna som skördar opinionsframgångar när det går bakåt för M. Det borde gräma de före detta folkpartisterna i det parti som sedan ett drygt år kallar sig för Liberalerna.

Det ironiska är att när man bytte namn till just Liberalerna – för att heta det man ändå var som man sade – så var det ett annat parti som i praktiken hade lagt beslag på den liberala ledartröjan. Och det var det fordom så pragmatiska och landsbygdsorienterade Centerpartiet som gjort den vandringen. Medan det gamla Folkpartiet dunkade sig själva i ryggen och koncentrerade sig på sitt byte av partinamn och symbol till något mer ståndaktigt så bedrev C liberal politik på riktigt. Att den sedan i framför allt migrationsfrågan saknar all verklighetskontakt är en annan historia.

Men det har gett utdelning till Centern. Att stå fast vid en tydlig, och får sägas, liberal öppenhet har ingett förtroende. Detta medan liberalpartister och, i synnerhet, moderater vinglat fram och tillbaka så mycket att väljarna inte riktigt vet vad man har dem eller om det går att lita på dem. Efter den svenska omsvängningen under migrationskrisen hösten 2015 har L försökt inta någon sorts mellanposition mellan stängda och öppna gränser, bland annat med att ställa krav på asylsökande och nyanlända. C har däremot stått fast vid sin linje.

Det hade aldrig behövt bli så här, men det gamla Folkpartiet har mest sig själva att skylla. Vid valet år 2002 nådde man stora framgångar bland annat på profilfrågan om språktest för invandrare. Tyvärr så var man för räddhågsna för att stå fast vid en kravställande integrationspolitik. Successivt så retirerade man från de positioner som bland andra Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni intagit. Istället fick vi Erik Ullenhags snällism, vilket förvärrades när han fick efterträda Sabuni som integrationsminister.

Och nu har partiet svängt igen. I november antogs ett integrationspolitiskt program, som på det stora hela ser bra ut och är vad Sverige skulle behöva. Det handlar bland annat om vikten av liberala värderingar för att lyckas med integrationen, och då måste sådant som hedersförtryck, utanförskapsområden och religiös extremism motarbetas. Men hur ofta talar partiledaren Jan Björklund om dessa frågor?

Alltjämt så förknippas L mest med skolfrågan och försvaret, och inget ont i det för där har de är mestadels rätt, men de hade redan i början av seklet en profilfråga som nu är brinnande, men som de sjabblade bort. Nu försöker de prata om lag och ordning, och än en gång så är det inget ont i det, men det känns lite senkommet. Visserligen är deras förslag, som presenterades på riksmötet, om 5 000 nya poliser fram till 2025, och lika många kommunala ordningsvakter i väntan på dessa, välkomna, men det är förmodligen för lite och för sent för att de skall kunna inmuta det sakområdet.

Frågan som kan ställas är vem som egentligen behöver Liberalerna?

Historiskt sett så har det oftast varit Moderaterna och Folkpartiet som bytt väljare med varandra på den borgerliga kanten. Men så är det inte i dag. Istället är det Centern och Sverigedemokraterna som skördar opinionsframgångar när det går bakåt för M. Det borde gräma de före detta folkpartisterna i det parti som sedan ett drygt år kallar sig för Liberalerna.

Det ironiska är att när man bytte namn till just Liberalerna – för att heta det man ändå var som man sade – så var det ett annat parti som i praktiken hade lagt beslag på den liberala ledartröjan. Och det var det fordom så pragmatiska och landsbygdsorienterade Centerpartiet som gjort den vandringen. Medan det gamla Folkpartiet dunkade sig själva i ryggen och koncentrerade sig på sitt byte av partinamn och symbol till något mer ståndaktigt så bedrev C liberal politik på riktigt. Att den sedan i framför allt migrationsfrågan saknar all verklighetskontakt är en annan historia.

Men det har gett utdelning till Centern. Att stå fast vid en tydlig, och får sägas, liberal öppenhet har ingett förtroende. Detta medan liberalpartister och, i synnerhet, moderater vinglat fram och tillbaka så mycket att väljarna inte riktigt vet vad man har dem eller om det går att lita på dem. Efter den svenska omsvängningen under migrationskrisen hösten 2015 har L försökt inta någon sorts mellanposition mellan stängda och öppna gränser, bland annat med att ställa krav på asylsökande och nyanlända. C har däremot stått fast vid sin linje.

Det hade aldrig behövt bli så här, men det gamla Folkpartiet har mest sig själva att skylla. Vid valet år 2002 nådde man stora framgångar bland annat på profilfrågan om språktest för invandrare. Tyvärr så var man för räddhågsna för att stå fast vid en kravställande integrationspolitik. Successivt så retirerade man från de positioner som bland andra Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni intagit. Istället fick vi Erik Ullenhags snällism, vilket förvärrades när han fick efterträda Sabuni som integrationsminister.

Och nu har partiet svängt igen. I november antogs ett integrationspolitiskt program, som på det stora hela ser bra ut och är vad Sverige skulle behöva. Det handlar bland annat om vikten av liberala värderingar för att lyckas med integrationen, och då måste sådant som hedersförtryck, utanförskapsområden och religiös extremism motarbetas. Men hur ofta talar partiledaren Jan Björklund om dessa frågor?

Alltjämt så förknippas L mest med skolfrågan och försvaret, och inget ont i det för där har de är mestadels rätt, men de hade redan i början av seklet en profilfråga som nu är brinnande, men som de sjabblade bort. Nu försöker de prata om lag och ordning, och än en gång så är det inget ont i det, men det känns lite senkommet. Visserligen är deras förslag, som presenterades på riksmötet, om 5 000 nya poliser fram till 2025, och lika många kommunala ordningsvakter i väntan på dessa, välkomna, men det är förmodligen för lite och för sent för att de skall kunna inmuta det sakområdet.

Frågan som kan ställas är vem som egentligen behöver Liberalerna?