2016-10-15 06:00

2016-10-15 06:00

Fredsskadad naiv nostalgi

LEDARE

Samtidigt som Ryssland placerar ut kärnvapenbärande missiler i vårt närområde så står utrikesministern i riksdagens talarstol och talar sig varm för avspänning. Hur verklighetsfrånvänd får man egentligen vara?

I slutet av förra veckan stod det klart att Ryssland börjat utplaceringen av den rörliga medeldistansmissilen Iskander-M i Kaliningradenklaven. Helt öppet transporterades de med lastfartyget Ambal, eskorterat av ett flertal stridsflygplan. Missilerna har en räckvidd på 50 mil och kan därför nå större delen av södra Sverige med såväl konventionella stridsspetsar som kärnvapen, och det med stor precision. På grund av sin ballistiska bana är de extremt svårbekämpade även med ett effektivt luftvärn, vilket vi ändå inte har.

Nästan en vecka senare står utrikesminister Margot Wallström (S) och debatterar säkerhetspolitik i riksdagen som om inget hänt. Men hon och hennes regering har ju valt att inte vilja se hur Ryssland rustar upp och hotar länderna i sitt närområde. Istället rapar hon upp floskler mot ett svenskt medlemskap i försvarsalliansen Nato som måste göra härskaren i Kreml oerhört nöjd.

I debatten varnade Wallström för att ett Natomedlemskap skulle leda till upprustning i regionen och att konfliktriskera ökar om man förlitar sig på militär avskräckning. I ljuset av de senaste årens ökade ryska aggression och upprustning, och som sagt förra veckans utplacering av Iskandermissiler, så är det ett mer än lovligt enfaldigt och naivt synsätt. Om det handlar om avskräckning eller avspänning så föredrar jag avspänning, sade utrikesministern.

Hon har uppenbarligen inte förstått någonting, men där är hon förvisso inte ensam. Alltför många socialdemokrater och andra på vänsterkanten odlar en sådan här syn. Om bara vi är snälla och driver nedrustningsfrågor så är vi säkra. Inför sådana uttalanden är det förståeligt om våra grannländer drar öronen åt sig och finner att de inte kan lita på solidaritetsdeklarationer från Sverige. Men så är de flesta ju redan med i Nato också, en organisation även vi borde tillhöra både av solidaritetsskäl men också för vår egen säkerhets skull.

Kristdemokraternas Mikael Oscarsson sade träffande att regeringen blivit ”fredsskadad” för att den inte kan föreställa sig att vi hamnar i konflikt, och det var ett epitet som Wallström inte direkt avvisade, vilket säger det mesta. Liberalernas Jan Björklund talade om regeringens ”otidsenliga neutralitetsromantik” och Moderaternas Hans Wallmark anklagade regeringen för att tysta ned Natodebatten för att inte riskera att splittra partiet. För det är en offentlig hemlighet att Wallström inte drar riktigt jämt med försvarsminister Peter Hultqvist (S), som har en mer realistisk syn på säkerhetspolitiken.

Ända sedan ambassadör Krister Bringéus välgjorda utredning om våra säkerhetspolitiska samarbeten presenterades i början av september har regeringen försökt att låtsas som om den inte existerar. Inte så konstigt då den i princip ger alla goda argument för ett Natomedlemskap utan att explicit föreslå just det. I brist på sakliga skäl hemfaller utrikesministern och regeringen istället till en fredsnostalgi som var nattstånden redan under det kalla kriget. Det känns verkligen inte tryggt!

I slutet av förra veckan stod det klart att Ryssland börjat utplaceringen av den rörliga medeldistansmissilen Iskander-M i Kaliningradenklaven. Helt öppet transporterades de med lastfartyget Ambal, eskorterat av ett flertal stridsflygplan. Missilerna har en räckvidd på 50 mil och kan därför nå större delen av södra Sverige med såväl konventionella stridsspetsar som kärnvapen, och det med stor precision. På grund av sin ballistiska bana är de extremt svårbekämpade även med ett effektivt luftvärn, vilket vi ändå inte har.

Nästan en vecka senare står utrikesminister Margot Wallström (S) och debatterar säkerhetspolitik i riksdagen som om inget hänt. Men hon och hennes regering har ju valt att inte vilja se hur Ryssland rustar upp och hotar länderna i sitt närområde. Istället rapar hon upp floskler mot ett svenskt medlemskap i försvarsalliansen Nato som måste göra härskaren i Kreml oerhört nöjd.

I debatten varnade Wallström för att ett Natomedlemskap skulle leda till upprustning i regionen och att konfliktriskera ökar om man förlitar sig på militär avskräckning. I ljuset av de senaste årens ökade ryska aggression och upprustning, och som sagt förra veckans utplacering av Iskandermissiler, så är det ett mer än lovligt enfaldigt och naivt synsätt. Om det handlar om avskräckning eller avspänning så föredrar jag avspänning, sade utrikesministern.

Hon har uppenbarligen inte förstått någonting, men där är hon förvisso inte ensam. Alltför många socialdemokrater och andra på vänsterkanten odlar en sådan här syn. Om bara vi är snälla och driver nedrustningsfrågor så är vi säkra. Inför sådana uttalanden är det förståeligt om våra grannländer drar öronen åt sig och finner att de inte kan lita på solidaritetsdeklarationer från Sverige. Men så är de flesta ju redan med i Nato också, en organisation även vi borde tillhöra både av solidaritetsskäl men också för vår egen säkerhets skull.

Kristdemokraternas Mikael Oscarsson sade träffande att regeringen blivit ”fredsskadad” för att den inte kan föreställa sig att vi hamnar i konflikt, och det var ett epitet som Wallström inte direkt avvisade, vilket säger det mesta. Liberalernas Jan Björklund talade om regeringens ”otidsenliga neutralitetsromantik” och Moderaternas Hans Wallmark anklagade regeringen för att tysta ned Natodebatten för att inte riskera att splittra partiet. För det är en offentlig hemlighet att Wallström inte drar riktigt jämt med försvarsminister Peter Hultqvist (S), som har en mer realistisk syn på säkerhetspolitiken.

Ända sedan ambassadör Krister Bringéus välgjorda utredning om våra säkerhetspolitiska samarbeten presenterades i början av september har regeringen försökt att låtsas som om den inte existerar. Inte så konstigt då den i princip ger alla goda argument för ett Natomedlemskap utan att explicit föreslå just det. I brist på sakliga skäl hemfaller utrikesministern och regeringen istället till en fredsnostalgi som var nattstånden redan under det kalla kriget. Det känns verkligen inte tryggt!