2016-10-14 06:01

2016-10-14 06:01

Driv igenom er politik

Två år innan maktövertagandet 2006 hade alliansen satt i gång ett gediget förberedelsearbete, med politikgrupper och äntringsstyrkor. Allt för att snabbt kunna komma i gång. Men med två år till valet 2018 gör de just nu inget särskilt för att förbereda sig. Måhända symptomatiskt för den markerade ovilja allianspartierna hittills visat för att regera.

Nu hävdas det att det inte behövs på samma sätt som då. För tolv år sedan hade de borgerliga alltjämt att bevisa att de kunde regera tillsammans. Efter två mandatperioder med en alliansregering behövs inte det. Dock har agerandet efter valet 2014 och den förkättrade decemberöverenskommelsen rest om inte frågetecken kring regeringsdugligheten så i alla fall runt själva regeringsviljan.

Sverigedemokraternas intåg på riksdagsscenen har också skapat osäkerhet och det gamla tvåblockssystemet är definitivt över. Inget av de traditionella blocken kommer under överskådlig tid att ha egen majoritet och det är en knut som måste lösas. Vänsterblocket gör sitt bästa för att skrämmas med SD-spöket så att allianspartierna skall vara rädda för att på något sett göra sig beroende av SD, vad nu det betyder. Alla minoritetsregeringar är ju på olika sätt beroende av att de tolereras av riksdagen. Även Löfvenregeringen är därför beroende av SD.

Att regeringsfrågan redan börjat diskuteras två år före ordinarie val är ett tecken på det osäkra parlamentariska läget. Enda anledningen till att Löfven fortfarande är statsminister är att allianspartierna inte lägger ett gemensamt budgetförslag. De släppte också fram honom som statsminister 2014 genom att lägga ned sina röster. Men efter nästa val är det slut med det. Alliansledarna säger nu samfällt att de tänker rösta nej till Löfven oavsett valresultat, en omröstning som en ny grundlagsbestämmelse kräver (regeringsformen 6:3). Detta för att tvinga fram en ny diskussionsrunda om regeringsbildningen hos talmannen.

Det är förvisso ett välkommet besked. Det är på tiden att de borgerliga nu börjar göra som de socialistiska partierna alltid gjort, och av princip rösta nej till andra än sig själva. Men varför vänta i två år tills dess? Om de tyckte det blev fel när de lade ned sina röster vid statsministeromröstningen 2014 så kan de i morgon dag se till att riksdagen prövar stödet för Löfven. Anna Kinberg Batra skulle snart därefter kunna flytta in i Rosenbad.

Att det inte blir så beror förstås på SD-spöket, men det spöket lär inte försvinna till 2018. Snarare kommer det att ha växt till sig. Och fäller man Löfven då, vilket är så gott som säkert oavsett om alliansen eller de rödgröna blir största block, kommer man att få ta SD-stödet i beaktande. Vad som nu menas med stöd. Begreppet används lite odefinierat och betyder allt från formellt samarbete till passiv tolerans. De rödgröna vill givetvis i avskräckande syfte brunmåla all form av stöd från det hållet.

Är alliansen störst så räcker det med att SD lägger ned sina röster. Vår negativa parlamentarism gör att det krävs en aktiv majoritet av alla ledamöter för att fälla en statsministerkandidat, eller statsminister. Är de rödgröna störst så krävs det att SD aktivt röstar för för att få till en alliansregering. Så är också läget i dag och det är här som allianspartierna, särskilt Centern och Liberalerna, vacklar. Det är därför Jan Björklund (L) gått ut och sagt att ha då kan tänka sig en stor koalition mellan alliansen och S. Och Annie Lööf (C) säger att hon visserligen inte tror på en sådan koalitionsregering men att hon i en sådan situation vill ha blocköverskridande samarbeten mellan alliansen som helhet och andra partier i riksdagen, vad nu det skulle betyda i praktiken.

Det duger inte. Det är att acceptera att en allt mer krympande socialdemokrati ges oförtjänt fortsatt stor makt och inflytande. Våga gå fram gemensamt istället och sedan må andra partier, också SD, stödja er om de vill. Det kan ju inte alliansen i så fall lastas för. Fokusera på er politik, inte på vilka som kan tänkas stödja den.

Nu hävdas det att det inte behövs på samma sätt som då. För tolv år sedan hade de borgerliga alltjämt att bevisa att de kunde regera tillsammans. Efter två mandatperioder med en alliansregering behövs inte det. Dock har agerandet efter valet 2014 och den förkättrade decemberöverenskommelsen rest om inte frågetecken kring regeringsdugligheten så i alla fall runt själva regeringsviljan.

Sverigedemokraternas intåg på riksdagsscenen har också skapat osäkerhet och det gamla tvåblockssystemet är definitivt över. Inget av de traditionella blocken kommer under överskådlig tid att ha egen majoritet och det är en knut som måste lösas. Vänsterblocket gör sitt bästa för att skrämmas med SD-spöket så att allianspartierna skall vara rädda för att på något sett göra sig beroende av SD, vad nu det betyder. Alla minoritetsregeringar är ju på olika sätt beroende av att de tolereras av riksdagen. Även Löfvenregeringen är därför beroende av SD.

Att regeringsfrågan redan börjat diskuteras två år före ordinarie val är ett tecken på det osäkra parlamentariska läget. Enda anledningen till att Löfven fortfarande är statsminister är att allianspartierna inte lägger ett gemensamt budgetförslag. De släppte också fram honom som statsminister 2014 genom att lägga ned sina röster. Men efter nästa val är det slut med det. Alliansledarna säger nu samfällt att de tänker rösta nej till Löfven oavsett valresultat, en omröstning som en ny grundlagsbestämmelse kräver (regeringsformen 6:3). Detta för att tvinga fram en ny diskussionsrunda om regeringsbildningen hos talmannen.

Det är förvisso ett välkommet besked. Det är på tiden att de borgerliga nu börjar göra som de socialistiska partierna alltid gjort, och av princip rösta nej till andra än sig själva. Men varför vänta i två år tills dess? Om de tyckte det blev fel när de lade ned sina röster vid statsministeromröstningen 2014 så kan de i morgon dag se till att riksdagen prövar stödet för Löfven. Anna Kinberg Batra skulle snart därefter kunna flytta in i Rosenbad.

Att det inte blir så beror förstås på SD-spöket, men det spöket lär inte försvinna till 2018. Snarare kommer det att ha växt till sig. Och fäller man Löfven då, vilket är så gott som säkert oavsett om alliansen eller de rödgröna blir största block, kommer man att få ta SD-stödet i beaktande. Vad som nu menas med stöd. Begreppet används lite odefinierat och betyder allt från formellt samarbete till passiv tolerans. De rödgröna vill givetvis i avskräckande syfte brunmåla all form av stöd från det hållet.

Är alliansen störst så räcker det med att SD lägger ned sina röster. Vår negativa parlamentarism gör att det krävs en aktiv majoritet av alla ledamöter för att fälla en statsministerkandidat, eller statsminister. Är de rödgröna störst så krävs det att SD aktivt röstar för för att få till en alliansregering. Så är också läget i dag och det är här som allianspartierna, särskilt Centern och Liberalerna, vacklar. Det är därför Jan Björklund (L) gått ut och sagt att ha då kan tänka sig en stor koalition mellan alliansen och S. Och Annie Lööf (C) säger att hon visserligen inte tror på en sådan koalitionsregering men att hon i en sådan situation vill ha blocköverskridande samarbeten mellan alliansen som helhet och andra partier i riksdagen, vad nu det skulle betyda i praktiken.

Det duger inte. Det är att acceptera att en allt mer krympande socialdemokrati ges oförtjänt fortsatt stor makt och inflytande. Våga gå fram gemensamt istället och sedan må andra partier, också SD, stödja er om de vill. Det kan ju inte alliansen i så fall lastas för. Fokusera på er politik, inte på vilka som kan tänkas stödja den.