2016-10-12 06:01

2016-10-12 06:01

SD måste ta sig självt på allvar

Trots upprepade möjligheter att ta sin egen nollvision mot extremism på allvar fortsätter Sverigedemokraterna att vara ett parti som inte tar ens sig själva på allvar. Frågan är varför de då förväntar sig att någon annan skall göra det.

Riksdagsledamoten Anna Hagwall står för den senaste skandalen. Hon motionerade om åtgärder för att minska Bonniers makt och förtydligade i ett mejl till Aftonbladet att ingen familj eller etnisk grupp skall kunna kontrollera mer än fem procent av medierna.

Att behöva läsa riksdagsmotioner baserade på den antisemitiska vanföreställningen att judarna kontrollerar medierna är bedrövligt. Hagwall har visserligen tvingats lämna sina uppdrag och ställer inte upp för omval men behåller sin plats i riksdagen. Det är inte tillräckligt.

Saken blir värre av att Sverigedemokraterna fortfarande dras med de eviga skandalerna kring Kenth Ekeroth. Alltifrån järnrörskvällen, vilken endast renderade en kort time out för Ekeroth, till de senaste veckornas tumult kring rekryteringen av Egor Putilov och frågan huruvida Sverigedemokraterna har blivit infiltrerade av ryska intressen.

Bara det som har skett däremellan skulle vara nog för att få vilken riksdagsledamot eller till och med minister som helst att avgå. Men inte i Sverigedemokraterna. Där får Ekeroth en klapp på axeln och order om att ta ligga lågt en stund, tid som sannolikt kan användas för arbetet med Avpixlat. Att Ekeroth styr åtminstone delar av innehållet i nättidningen är fastslaget men ledde i vanlig ordning inte till någonting.

Sverigedemokraternas ledning har gjort stor sak av sin nolltolerans mot extremism. Den verkar då inte vara särskilt mycket värd i praktiken. Ekeroth försökte i hemlighet anställa den synnerligen islamfientlige belgaren Paul Belien i Europaparlamentet. I vanlig ordning fungerade nolltoleransen mer som fullständig tolerans.

Kanske är det därför som ingen längre blir förvånad när det står klart att inga åtgärder kommer att vidtas mot partiets ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt. Videon där han lustfyllt berättar hur två tidigare arbetskamrater på ett slakteri sparkade på kadaver och låtsades att det var judar är visserligen fem år gammal. 2011 var Sjöstedt ändå 30 år, vill SD föra upp det på kontot för ungdomssynder? Vad var det kring avhumanisering av judar och våld mot dem som Sjöstedt inte kunde förväntas förstå vid 30 år fyllda? Något måste det vara, annars spelar det nämligen ingen roll att det var fem år sedan det inträffade.

SD:s företrädare gör kontinuerliga anspråk på att bli tagna på allvar. De gör sitt bästa att försöka tvinga fram en sådan situation. Möjligen skulle Jimmie Åkesson i egenskap av partiledare fundera på varför väljare och andra partier skall ta SD på allvar när partiet självt inte ens tar sina egna ledamöter på allvar nog att ställa krav på dem.

Respekt är inget man får, det är något man förtjänar. Mycket kan sägas om SD:s hantering av extremism och skandaler, men knappast att det inger respekt.

Riksdagsledamoten Anna Hagwall står för den senaste skandalen. Hon motionerade om åtgärder för att minska Bonniers makt och förtydligade i ett mejl till Aftonbladet att ingen familj eller etnisk grupp skall kunna kontrollera mer än fem procent av medierna.

Att behöva läsa riksdagsmotioner baserade på den antisemitiska vanföreställningen att judarna kontrollerar medierna är bedrövligt. Hagwall har visserligen tvingats lämna sina uppdrag och ställer inte upp för omval men behåller sin plats i riksdagen. Det är inte tillräckligt.

Saken blir värre av att Sverigedemokraterna fortfarande dras med de eviga skandalerna kring Kenth Ekeroth. Alltifrån järnrörskvällen, vilken endast renderade en kort time out för Ekeroth, till de senaste veckornas tumult kring rekryteringen av Egor Putilov och frågan huruvida Sverigedemokraterna har blivit infiltrerade av ryska intressen.

Bara det som har skett däremellan skulle vara nog för att få vilken riksdagsledamot eller till och med minister som helst att avgå. Men inte i Sverigedemokraterna. Där får Ekeroth en klapp på axeln och order om att ta ligga lågt en stund, tid som sannolikt kan användas för arbetet med Avpixlat. Att Ekeroth styr åtminstone delar av innehållet i nättidningen är fastslaget men ledde i vanlig ordning inte till någonting.

Sverigedemokraternas ledning har gjort stor sak av sin nolltolerans mot extremism. Den verkar då inte vara särskilt mycket värd i praktiken. Ekeroth försökte i hemlighet anställa den synnerligen islamfientlige belgaren Paul Belien i Europaparlamentet. I vanlig ordning fungerade nolltoleransen mer som fullständig tolerans.

Kanske är det därför som ingen längre blir förvånad när det står klart att inga åtgärder kommer att vidtas mot partiets ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt. Videon där han lustfyllt berättar hur två tidigare arbetskamrater på ett slakteri sparkade på kadaver och låtsades att det var judar är visserligen fem år gammal. 2011 var Sjöstedt ändå 30 år, vill SD föra upp det på kontot för ungdomssynder? Vad var det kring avhumanisering av judar och våld mot dem som Sjöstedt inte kunde förväntas förstå vid 30 år fyllda? Något måste det vara, annars spelar det nämligen ingen roll att det var fem år sedan det inträffade.

SD:s företrädare gör kontinuerliga anspråk på att bli tagna på allvar. De gör sitt bästa att försöka tvinga fram en sådan situation. Möjligen skulle Jimmie Åkesson i egenskap av partiledare fundera på varför väljare och andra partier skall ta SD på allvar när partiet självt inte ens tar sina egna ledamöter på allvar nog att ställa krav på dem.

Respekt är inget man får, det är något man förtjänar. Mycket kan sägas om SD:s hantering av extremism och skandaler, men knappast att det inger respekt.