2016-10-10 17:51

2016-10-10 17:51

Politikens vem tar vem?

Svenska partiledardebatter brukar för det mesta vara mördande tråkiga tillställningar, och söndagens holmgång i SVT:s Agenda var inget undantag. Det var mest käbbel (för att använda statsministerns vokabulär), skuggboxning och förberedda talepunkter.

Lika förutsägbart brukar diverse ledande politikers, och förvisso en del andra opinionsbildares också, klagomål över hur det mer fokuseras på det politiska spelet än över politikens sakfrågor. Men då missar de att det hör ihop. I brist på större politiskt djup i debatten så blir spelteorin mer intressant – vem som tar vem övertrumfar vem som gör vad.

Politikernas förmåga att undvika att svara på frågor och istället servera noga repeterade talepunkter gör också debatten mindre intressant. Där är förvisso journalisterna medskyldiga då de gärna vill ställa de utfrågade mot väggen med enkla ja- och nej-svar när vidare resonemang många gånger är att föredra. Och givet den begränsade tiden politikern har till sitt förfogande så går det att förstå varför de vill säga det de vill ha sagt snarare än det andra vill att de skall säga.

Huvudanledningen till varför den politiska debatten blir så trist är dock att den handlar om skuggboxning. Regeringen försöker med minst sagt varierande framgång regera medan vi har en opposition som i den formellt avsomnade decemberöverenskommelsens anda låtsas opponera. Alla allianspolitikers klagan över hur illa Löfvenregeringen sköter sig och hur skadlig dess budget är faller platt till marken då de inte gör vad de kan nu för att fälla de rödgröna. Istället hänvisar man till valet 2018.

Det är på grund av denna abdikation som politikens spelteoretiska resonemang blir de mer intressanta. För det är ju endast så vi kan få en vink om hur politiken kan förändras. Vem tar vem och hur, således. Och även här är det dessvärre tydligt att allianspartierna i varierande utsträckning inte har mognat. Beröringsskräcken inför Sverigedemokraterna ställer till det för dem, och det till Socialdemokraternas stora förtjusning. För den stora skräcken för S är den dagen alliansen accepterar stöd i någon form från SD, så är socialdemokratins dagar som det självklara maktpartiet räknade.

Det är därför de hela tiden viftar med SD-spöket och statsminister Löfven i Agendadebatten till och med sade att SD var ett nazistiskt parti (även om han backade från det efteråt). Deras mål är att höja tröskeln så pass mycket för alliansen att acceptera SD-stöd att det i praktiken blir omöjligt. Då hjälper en rejäl hink brun färg, och att man själv glömmer att S under efterkrigstiden förlitade sig på stöd från ett blodrött och Moskvatroget kommunistparti.

Utspelet i förra veckan från partiledaren Jan Björklund (L) om att han efter ett val där de rödgröna fortsatt är större än alliansen kan tänka sig en stor koalition mellan alliansen och S bär syn för sägen i hur väl S har lyckats med sin skrämselpropaganda. De andra alliansledarna har dock avvisat tanken och alla har sagt att de oavsett valresultat tänker tvinga bort Löfven efter nästa val.

Men vad händer efter det, när en ny statsminister skall utses? Vem tar då vem? Är alliansen störst så blir det likt 2010 en alliansregering, men om nu Löfven fått avgå även om de rödgröna är större så borde också då en alliansregering prövas. Fast det är ju ungefär som dagens läge och då kan man ju fråga sig varför inte Anna Kinberg Batra redan är statsminister. Javisst ja, den där beröringsskräcken som gav oss decemberöverenskommelsen.

Lika förutsägbart brukar diverse ledande politikers, och förvisso en del andra opinionsbildares också, klagomål över hur det mer fokuseras på det politiska spelet än över politikens sakfrågor. Men då missar de att det hör ihop. I brist på större politiskt djup i debatten så blir spelteorin mer intressant – vem som tar vem övertrumfar vem som gör vad.

Politikernas förmåga att undvika att svara på frågor och istället servera noga repeterade talepunkter gör också debatten mindre intressant. Där är förvisso journalisterna medskyldiga då de gärna vill ställa de utfrågade mot väggen med enkla ja- och nej-svar när vidare resonemang många gånger är att föredra. Och givet den begränsade tiden politikern har till sitt förfogande så går det att förstå varför de vill säga det de vill ha sagt snarare än det andra vill att de skall säga.

Huvudanledningen till varför den politiska debatten blir så trist är dock att den handlar om skuggboxning. Regeringen försöker med minst sagt varierande framgång regera medan vi har en opposition som i den formellt avsomnade decemberöverenskommelsens anda låtsas opponera. Alla allianspolitikers klagan över hur illa Löfvenregeringen sköter sig och hur skadlig dess budget är faller platt till marken då de inte gör vad de kan nu för att fälla de rödgröna. Istället hänvisar man till valet 2018.

Det är på grund av denna abdikation som politikens spelteoretiska resonemang blir de mer intressanta. För det är ju endast så vi kan få en vink om hur politiken kan förändras. Vem tar vem och hur, således. Och även här är det dessvärre tydligt att allianspartierna i varierande utsträckning inte har mognat. Beröringsskräcken inför Sverigedemokraterna ställer till det för dem, och det till Socialdemokraternas stora förtjusning. För den stora skräcken för S är den dagen alliansen accepterar stöd i någon form från SD, så är socialdemokratins dagar som det självklara maktpartiet räknade.

Det är därför de hela tiden viftar med SD-spöket och statsminister Löfven i Agendadebatten till och med sade att SD var ett nazistiskt parti (även om han backade från det efteråt). Deras mål är att höja tröskeln så pass mycket för alliansen att acceptera SD-stöd att det i praktiken blir omöjligt. Då hjälper en rejäl hink brun färg, och att man själv glömmer att S under efterkrigstiden förlitade sig på stöd från ett blodrött och Moskvatroget kommunistparti.

Utspelet i förra veckan från partiledaren Jan Björklund (L) om att han efter ett val där de rödgröna fortsatt är större än alliansen kan tänka sig en stor koalition mellan alliansen och S bär syn för sägen i hur väl S har lyckats med sin skrämselpropaganda. De andra alliansledarna har dock avvisat tanken och alla har sagt att de oavsett valresultat tänker tvinga bort Löfven efter nästa val.

Men vad händer efter det, när en ny statsminister skall utses? Vem tar då vem? Är alliansen störst så blir det likt 2010 en alliansregering, men om nu Löfven fått avgå även om de rödgröna är större så borde också då en alliansregering prövas. Fast det är ju ungefär som dagens läge och då kan man ju fråga sig varför inte Anna Kinberg Batra redan är statsminister. Javisst ja, den där beröringsskräcken som gav oss decemberöverenskommelsen.