2016-09-27 06:01

2016-09-27 06:01

Kris i kunskapsnationen

LEDARE

Innebär den svenska modellen att det är läraren som slutar efter att denne blivit mordhotad? Modern pedagogik i all ära men det måste vara slutlekt i den svenska skolan. Ordning och disciplin är trots allt förutsättningarna för att undervisningen ska kunna fungera i ett klassrum. Hårdare tag och krav är en nödvändighet.

Att läget i skolan är allvarligt har varit känt under många år, men trots att landets utbildningssystem verkar vara försatt i någon sorts permanent kristillstånd händer det emellanåt att en rapport från klassrummen slår ned som en bomb. Kan det verkligen vara såhär illa undrar en förundrad allmänhet. Det senaste nödropet kommer från en gymnasielärare Per Kedland, som på SvD debatt (26/9) meddelar att han slutar som lärare efter 30 år i yrket.

Han har tvingats inse att förhållandena i hans skola blivit så eländiga att han nu ger upp sitt yrke. Droppen blev ett mordhot förra året. Läraren lämnar, eleven fortsätter sina härjningar på skolan och förstör undervisningen för de elever som är intresserade av att lära sig något. Kedland konstaterar: läraren slutar – svenska modellen.

Den beskrivningen av tillståndet i klassrummet Kedland ger förskräcker. Elevernas kunskapsnivå är betydligt sämre än deras betyg från grundskolan vill göra gällande. Tydligen är det möjligt att ta sig igenom nio års skolgång utan att behärska de fyra räknesätten. Om uppgiften inte kom från en trovärdig källa skulle man avfärda den: Det kan inte vara möjligt.

En viktig förklaring till detta erbarmliga tillstånd är att eleverna inte är vana att lära sig något genom att anstränga sig och koncentrera sig på skolarbetet. En orimligt stor del av undervisningen går åt till flams och trams, lek med mobiltelefoner med mera. Om eleverna ens är närvarande, det verkar som om det blivit okej att ta rast när man själv känner för det. Läxläsning är det inte tal om.

Det kan vara så att vår kultur format en odräglig, narcissistisk generation för vilken individens önskningar är i centrum – även för omgivningen. Mycket talar för det, men det innebär inte att skolan ska medverka till att vaddera elevernas känsliga egon. Lärare ska inte behöva lägga värdefull undervisningstid på att debattera trams med elever, som ofta anser sig ha lika mycket (eller mer om de är i majoritet) att säga till om i klassrummet som läraren.

Dåliga kunskaper är inte en fördel på arbetsmarknaden. Det är inte heller låg social kompetens, vilket visar sig i elevernas första kontakter med arbetsmarknaden. Varför ska man göra som chefen säger när man inte behöver lyssna på läraren? En åkeriföretagare ledarredaktionen varit i kontakt med säger: ”De vill ju inte jobba, det går inte att lita på de yngre chaufförerna och nu börjar mina äldre chaufförer gå i pension”. Hur detta ska sluta kan man fundera på men en mindre vågad gissning är att de välanpassade och arbetsamma får försörja de ”som inte hanterar auktoriteter så bra” via skattesedeln.

Författarna till Kungliga ingenjörsvetenskapsakademins rapport ”Svenska skolresultat rasar – vad vet vi?”, Magnus Henrekson och Sebastian Jävervall, pekar dock ut några ljusglimtar i det moras som skolresultaten är (DN Debatt 23/9). I en underökning bland åttaklassare från år 2009 var Sverige femte bästa land av 35 när det gäller kunskaper, attityder, värderingar och engagemang i samhällsfrågor och demokrati. Inte något dåligt i sig men om man vill vara elak så kan man säga att svenska elever har en tätposition när det gäller klassråd och fruktstund. Betydligt sämre ställt är det inom ämnet matematik. År 1995 klarade 12 procent av åttorna matematik på avancerad nivå, motsvarande siffror åren 2003 och 2011 är tre respektive en procent(!).

Har den svenska skolan seglat över kanten eller går den fortfarande att rädda?

Att läget i skolan är allvarligt har varit känt under många år, men trots att landets utbildningssystem verkar vara försatt i någon sorts permanent kristillstånd händer det emellanåt att en rapport från klassrummen slår ned som en bomb. Kan det verkligen vara såhär illa undrar en förundrad allmänhet. Det senaste nödropet kommer från en gymnasielärare Per Kedland, som på SvD debatt (26/9) meddelar att han slutar som lärare efter 30 år i yrket.

Han har tvingats inse att förhållandena i hans skola blivit så eländiga att han nu ger upp sitt yrke. Droppen blev ett mordhot förra året. Läraren lämnar, eleven fortsätter sina härjningar på skolan och förstör undervisningen för de elever som är intresserade av att lära sig något. Kedland konstaterar: läraren slutar – svenska modellen.

Den beskrivningen av tillståndet i klassrummet Kedland ger förskräcker. Elevernas kunskapsnivå är betydligt sämre än deras betyg från grundskolan vill göra gällande. Tydligen är det möjligt att ta sig igenom nio års skolgång utan att behärska de fyra räknesätten. Om uppgiften inte kom från en trovärdig källa skulle man avfärda den: Det kan inte vara möjligt.

En viktig förklaring till detta erbarmliga tillstånd är att eleverna inte är vana att lära sig något genom att anstränga sig och koncentrera sig på skolarbetet. En orimligt stor del av undervisningen går åt till flams och trams, lek med mobiltelefoner med mera. Om eleverna ens är närvarande, det verkar som om det blivit okej att ta rast när man själv känner för det. Läxläsning är det inte tal om.

Det kan vara så att vår kultur format en odräglig, narcissistisk generation för vilken individens önskningar är i centrum – även för omgivningen. Mycket talar för det, men det innebär inte att skolan ska medverka till att vaddera elevernas känsliga egon. Lärare ska inte behöva lägga värdefull undervisningstid på att debattera trams med elever, som ofta anser sig ha lika mycket (eller mer om de är i majoritet) att säga till om i klassrummet som läraren.

Dåliga kunskaper är inte en fördel på arbetsmarknaden. Det är inte heller låg social kompetens, vilket visar sig i elevernas första kontakter med arbetsmarknaden. Varför ska man göra som chefen säger när man inte behöver lyssna på läraren? En åkeriföretagare ledarredaktionen varit i kontakt med säger: ”De vill ju inte jobba, det går inte att lita på de yngre chaufförerna och nu börjar mina äldre chaufförer gå i pension”. Hur detta ska sluta kan man fundera på men en mindre vågad gissning är att de välanpassade och arbetsamma får försörja de ”som inte hanterar auktoriteter så bra” via skattesedeln.

Författarna till Kungliga ingenjörsvetenskapsakademins rapport ”Svenska skolresultat rasar – vad vet vi?”, Magnus Henrekson och Sebastian Jävervall, pekar dock ut några ljusglimtar i det moras som skolresultaten är (DN Debatt 23/9). I en underökning bland åttaklassare från år 2009 var Sverige femte bästa land av 35 när det gäller kunskaper, attityder, värderingar och engagemang i samhällsfrågor och demokrati. Inte något dåligt i sig men om man vill vara elak så kan man säga att svenska elever har en tätposition när det gäller klassråd och fruktstund. Betydligt sämre ställt är det inom ämnet matematik. År 1995 klarade 12 procent av åttorna matematik på avancerad nivå, motsvarande siffror åren 2003 och 2011 är tre respektive en procent(!).

Har den svenska skolan seglat över kanten eller går den fortfarande att rädda?