2016-09-26 06:01

2016-09-26 08:28

Zombies & samhällskontrakt

LEDARE

Intresset för att förbereda sig på dåliga tider verkar öka hos vanligt folk. Det är som en tanke att medborgarna börjar se om sitt hus samtidigt som regeringen med sin budget viftar bort alla orosmoln. Oavsett hur bra de ledande politikerna säger att det går för Sverige anser sex av tio svenskar att Sverige är på väg åt helt fel håll.

Åt vilket fel håll resan bär, enligt de som deltog i Aftonbladet/Inizios undersökning, finns det sannolikt många olika svar på men om man ska försöka sig på en gissning på vad som kan vara en gemensam nämnare så är uppluckringen av det svenska samhällskontraktet en bra kandidat. Svenskens grundmurade förtroende för statens och samhällets förmåga att ta vara på oss som enskilda individer är i gungning.

Totalt sett har ingen katastrof drabbat oss, vi är ett välmående folk i ett välmående och välordnat land internationellt sett. Men den sammantagna effekten av vad medborgarna upplever är små försämringar eroderar sakta men säkert förtroendet för statens omhändertagande förmåga, främst hos den arbetande breda medelklassen.

Regeringen anser att 150 000 fler inkomsttagare ska betala statlig inkomstskatt som höginkomsttagare nästa år. Samtidigt talas det om att senarelägga pensionsåldern för att bevara pensionssystemets stabilitet. Vad får jag för mina skattepengar är det alltfler som frågar sig.

Om allt fler upplever att de tvingas bidra allt mer och som tack få mindre tillbaka kommer dessa personer förr eller senare tröttna på att bidra. Varför ska man bekosta vård med via skatten när man ändå måste teckna en privat sjukförsäkring för att få vård i rimlig tid? Varför ska man betala för en polis som klarar upp historiskt få brott.

Ett avtagande förtroende för staten är allvarligt då de samtidigt riskerar att leda till en minskande tilltro individer emellan. Vad händer när polisen inte har vägpiraterna under kontroll? Vem vågar då stanna och hjälpa en strandad medtrafikant? Nästa fråga är om man vågar vara ute på vägarna obeväpnad och försvarslös gentemot moderna stråtrövare.

Det är uppenbart att många fantiserar om hur ett samhälle där man måste lita till sig själv kan se ut. Intresset för post-apokalypsen och hur livet kan gestalta sig efter de samhälleliga institutionernas kollaps speglas i populärkulturen. I dag släpps den sjätte säsongen av den amerikanska ”zombie-såpan” The Walking Dead på den svenska marknaden, intresset för serien är alltjämt mycket stort även i Sverige.

Det finns mängder med filmer och tv-serier med post-apokalyptiskt tema. Även en del dokumentärserier om bunkerbyggare och survivalister eller preppers, det vill säga personer som förbereder sig på Katastrofen. De amerikanska serierna har ett för svenska ögon överdrivet fokus på vapen i alla former och storlekar.

Intresset för betydligt fredligare former av prepping är också förhållandevis stort. Den danska tv-serien Hundra procent bonde som handlar och hur man lever som självförsörjande småbrukare är enormt populärt. Säkert inte bara för att det är ett trevligt program, utan för att det också finns ett ökande allmänt intresse för att klara sig själv.

Att kunna odla sin egen mat är oberoende. Att ha ett lager av mat och andra nödvändigheter så att man klarar av ett längre strömavbrott eller någon annan kris är också oberoende. Det är inte en slump att intresset för att förbereda sig på en krissituation ökar när tilltron till staten minskar. Sverige har trots goda förutsättningar endast en självförsörjningsgrad på livsmedel om knappt femtio procent. Slutsatsen är att Sverige är sårbart för yttre störningar.

Om man inte vågar förlita sig på att samhället kan komma till undsättning är det rimligt att se om sitt hus och fylla på lagret av konserver. I bästa fall är intresset för prepping gammalt hederligt sunt förutseende i kylskåpens och varuhusens tid. I värsta fall ett symptom på ett bristande förtroende för samhället, vilket är betydligt allvarligare.

Politikerna kan inte förutsätta medborgarnas ständiga lojalitet om de tvingas bidra allt mer och samtidigt får mindre tillbaka. Kontraktet mellan samhälle och individ kan vara skörare än politikerna tror.

Åt vilket fel håll resan bär, enligt de som deltog i Aftonbladet/Inizios undersökning, finns det sannolikt många olika svar på men om man ska försöka sig på en gissning på vad som kan vara en gemensam nämnare så är uppluckringen av det svenska samhällskontraktet en bra kandidat. Svenskens grundmurade förtroende för statens och samhällets förmåga att ta vara på oss som enskilda individer är i gungning.

Totalt sett har ingen katastrof drabbat oss, vi är ett välmående folk i ett välmående och välordnat land internationellt sett. Men den sammantagna effekten av vad medborgarna upplever är små försämringar eroderar sakta men säkert förtroendet för statens omhändertagande förmåga, främst hos den arbetande breda medelklassen.

Regeringen anser att 150 000 fler inkomsttagare ska betala statlig inkomstskatt som höginkomsttagare nästa år. Samtidigt talas det om att senarelägga pensionsåldern för att bevara pensionssystemets stabilitet. Vad får jag för mina skattepengar är det alltfler som frågar sig.

Om allt fler upplever att de tvingas bidra allt mer och som tack få mindre tillbaka kommer dessa personer förr eller senare tröttna på att bidra. Varför ska man bekosta vård med via skatten när man ändå måste teckna en privat sjukförsäkring för att få vård i rimlig tid? Varför ska man betala för en polis som klarar upp historiskt få brott.

Ett avtagande förtroende för staten är allvarligt då de samtidigt riskerar att leda till en minskande tilltro individer emellan. Vad händer när polisen inte har vägpiraterna under kontroll? Vem vågar då stanna och hjälpa en strandad medtrafikant? Nästa fråga är om man vågar vara ute på vägarna obeväpnad och försvarslös gentemot moderna stråtrövare.

Det är uppenbart att många fantiserar om hur ett samhälle där man måste lita till sig själv kan se ut. Intresset för post-apokalypsen och hur livet kan gestalta sig efter de samhälleliga institutionernas kollaps speglas i populärkulturen. I dag släpps den sjätte säsongen av den amerikanska ”zombie-såpan” The Walking Dead på den svenska marknaden, intresset för serien är alltjämt mycket stort även i Sverige.

Det finns mängder med filmer och tv-serier med post-apokalyptiskt tema. Även en del dokumentärserier om bunkerbyggare och survivalister eller preppers, det vill säga personer som förbereder sig på Katastrofen. De amerikanska serierna har ett för svenska ögon överdrivet fokus på vapen i alla former och storlekar.

Intresset för betydligt fredligare former av prepping är också förhållandevis stort. Den danska tv-serien Hundra procent bonde som handlar och hur man lever som självförsörjande småbrukare är enormt populärt. Säkert inte bara för att det är ett trevligt program, utan för att det också finns ett ökande allmänt intresse för att klara sig själv.

Att kunna odla sin egen mat är oberoende. Att ha ett lager av mat och andra nödvändigheter så att man klarar av ett längre strömavbrott eller någon annan kris är också oberoende. Det är inte en slump att intresset för att förbereda sig på en krissituation ökar när tilltron till staten minskar. Sverige har trots goda förutsättningar endast en självförsörjningsgrad på livsmedel om knappt femtio procent. Slutsatsen är att Sverige är sårbart för yttre störningar.

Om man inte vågar förlita sig på att samhället kan komma till undsättning är det rimligt att se om sitt hus och fylla på lagret av konserver. I bästa fall är intresset för prepping gammalt hederligt sunt förutseende i kylskåpens och varuhusens tid. I värsta fall ett symptom på ett bristande förtroende för samhället, vilket är betydligt allvarligare.

Politikerna kan inte förutsätta medborgarnas ständiga lojalitet om de tvingas bidra allt mer och samtidigt får mindre tillbaka. Kontraktet mellan samhälle och individ kan vara skörare än politikerna tror.