2016-09-24 06:01

2016-09-24 06:01

Avindustrialiseringen oroar

LEDARE

Är det någon som kommer ihåg bilden av Sverige som det lilla landet med de stora exportföretagen, grundade på snillrika idéer och uppfinningar? Minnet håller på att blekna. Att stora företag som Ericsson funderar på att lägga ned sin tillverkning i landet är mycket allvarligt. Risken finns att fler stora bolag lämnar landet.

Det finns anledning att glädjas över att massabruket i Rottneros investerar för att höja produktionen. Basindustrin är fortfarande enormt viktig för Sverige som helhet och särskilt för de minde bruksorter som fortfarande finns kvar på kartan. Tyvärr har politiker av alla färger inte varit tillräckligt intresserade av att bevara industrin. Det är som om basindustrin i första hand är en snål miljöförstörare med uppgift att motsätta sig löneökningar och stängare miljökrav.

Det är dock ett stort misstag att ta industrin för given. Även politiker till höger på skalan har ofta visat ett förvånansvärt ointresse för ”den gamla ekonomin”. Är det inte lite omodernt att tillverka saker? Bättre då att satsa på det nya som kan vara dataspel eller så kallade appar till mobiltelefoner.

Den digitala revolutionen omformar vår värld med en otrolig fart och Sverige hör glädjande nog till toppnationerna när det handlar om ny teknik. I ”tech”-sammanhang omnämns ibland Stockholm som något av Europas Silicon Valley. Nu gäller det att inte tappa bollen. Framgångsrika svenska företag som musiktjänsten Spotify har pekat på ett par faktorer som påverkar deras förmåga att växa i Sverige: bristen på bostäder och en hård beskattning av personaloptioner. Förutsättningarna för att starta och driva företag måste bli bättre om vi ska stå oss i konkurrensen.

Till skillnad från tillverkningsindustrin kan dagens IT-bolag ganska snabbt flytta från landet. När Ericsson nu planerar att flytta tillverkningen från Sverige och dra ned på 3000 tjänster tar det lite längre tid. Sedan år 2000 har Sverige förlorat fler än 160 000 arbetstillfällen inom industrin.

Nedmonteringen av de traditionella svenska industrierna får större konsekvenser än något tusental uppsagda. Ett pappersbruk eller stålverk sysselsätter många i underleverantörsledet, dessa jobb försvinner också. Men trots de stora riskerna med avindustrialiseringen så har regeringen på allvar försökt snabbstänga kärnkraften och det skulle inte förvåna om det kommer ett skarpt förslag på en kilometerskatt, eller vägslitageavgift som man envisas med att kalla det, som fördyrar alla lastbilstransporter. Konsekvenserna av dessa dumheter är förlorad konkurrenskraft och i förlängningen förlorade jobb och skatteintäkter. Gruvindustrin som inte kan flytta utomlands motarbetas också genom överdrivet långa handläggningstider, som gör den byråkratiska långbänk det är att bearbeta en mineralfyndighet ännu längre.

Bland storbolagen är det inte bara Ericsson som ger anledning att oroas. Uppdelningen av skogsindustikoncernen SCA och utvecklingen i ståljätten Sandvik indikerar att de kan vara på väg att lämna landet. Det verkar som om det är först när väckarklockan antagit tonen av en mistlur som politikerna väcks till liv. Kon saknas ju oftast inte förrän båset är tomt.

Det finns anledning att glädjas över att massabruket i Rottneros investerar för att höja produktionen. Basindustrin är fortfarande enormt viktig för Sverige som helhet och särskilt för de minde bruksorter som fortfarande finns kvar på kartan. Tyvärr har politiker av alla färger inte varit tillräckligt intresserade av att bevara industrin. Det är som om basindustrin i första hand är en snål miljöförstörare med uppgift att motsätta sig löneökningar och stängare miljökrav.

Det är dock ett stort misstag att ta industrin för given. Även politiker till höger på skalan har ofta visat ett förvånansvärt ointresse för ”den gamla ekonomin”. Är det inte lite omodernt att tillverka saker? Bättre då att satsa på det nya som kan vara dataspel eller så kallade appar till mobiltelefoner.

Den digitala revolutionen omformar vår värld med en otrolig fart och Sverige hör glädjande nog till toppnationerna när det handlar om ny teknik. I ”tech”-sammanhang omnämns ibland Stockholm som något av Europas Silicon Valley. Nu gäller det att inte tappa bollen. Framgångsrika svenska företag som musiktjänsten Spotify har pekat på ett par faktorer som påverkar deras förmåga att växa i Sverige: bristen på bostäder och en hård beskattning av personaloptioner. Förutsättningarna för att starta och driva företag måste bli bättre om vi ska stå oss i konkurrensen.

Till skillnad från tillverkningsindustrin kan dagens IT-bolag ganska snabbt flytta från landet. När Ericsson nu planerar att flytta tillverkningen från Sverige och dra ned på 3000 tjänster tar det lite längre tid. Sedan år 2000 har Sverige förlorat fler än 160 000 arbetstillfällen inom industrin.

Nedmonteringen av de traditionella svenska industrierna får större konsekvenser än något tusental uppsagda. Ett pappersbruk eller stålverk sysselsätter många i underleverantörsledet, dessa jobb försvinner också. Men trots de stora riskerna med avindustrialiseringen så har regeringen på allvar försökt snabbstänga kärnkraften och det skulle inte förvåna om det kommer ett skarpt förslag på en kilometerskatt, eller vägslitageavgift som man envisas med att kalla det, som fördyrar alla lastbilstransporter. Konsekvenserna av dessa dumheter är förlorad konkurrenskraft och i förlängningen förlorade jobb och skatteintäkter. Gruvindustrin som inte kan flytta utomlands motarbetas också genom överdrivet långa handläggningstider, som gör den byråkratiska långbänk det är att bearbeta en mineralfyndighet ännu längre.

Bland storbolagen är det inte bara Ericsson som ger anledning att oroas. Uppdelningen av skogsindustikoncernen SCA och utvecklingen i ståljätten Sandvik indikerar att de kan vara på väg att lämna landet. Det verkar som om det är först när väckarklockan antagit tonen av en mistlur som politikerna väcks till liv. Kon saknas ju oftast inte förrän båset är tomt.