2016-09-20 06:00

2016-09-20 06:00

Onödig ny myndighet

Regeringen vill ta ett samlat grepp över jämställdhetspolitiken. Därför vill man inrätta en ny jämställdhetsmyndighet med uppgift att samla in kunskap om vilka insatser sin görs på området och om de är verkningsfulla. Men ytterligare en myndighet är sannerligen inte nödvändigt.

För alla politiker är det viktigt att kunna uppvisa resultat i någon form. För enskilda riksdagsledamöter är det viktigt att visa upp en lista med motioner och ett aktivt deltagande i debatten. Regeringen visar att den gör något genom att tillsätta utredningar och helst se att de resulterar i nya myndigheter med uppdraget att ställa något missförhållande till rätta.

Regeringen och Vänsterpartiet har båda profilerat sig som feministiska förkämpar. Vi har ju bland annat världens första feministiska utrikespolitik. Det är helt följdriktigt med en särskild jämställdhetsmyndighet som ska hålla ett öga på jämställdhetssträvandena. Men är en ny myndighet med alla sina kostnader och ny tvingande lagstiftning verkligen motiverade ur jämställdhetssynpunkt?

Regeringen är uppenbarligen inte av den åsikten. För en dryg vecka sedan aviserade regeringen sina planer på att lagstifta om att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelserna i 280 börsbolag och femtiotal statliga företag. Även om antalet kvinnor i bolagsstyrelserna ökat stadig och den genomsnittliga kvinnorepresentationen närmar sig jämställdhetsgränsen som har satts vid 40 procent.

Om inte valberedningar och bolagsstämmor lyckas med könsfördelningen väntar dryga böter om regeringen får bestämma. En ganska anmärkningsvärd inställning till äganderätten. Det måste väl trots allt ändå vara ett bolags aktieägare som avgör vilka personer som ska representera dem i företagets styrelse. Men regeringen anser att jämställdhet mätt i procent av styrelsesammansättningar är viktigare.

Näringsminister Mikael Damberg (S) anser till och med att regeringens förslag gör näringslivet en tjänst eftersom jämställdhet enligt honom är en konkurrensfördel. Det är trots allt tveksamt om jämställda styrelser blir mer än en symbolfråga då det handlar om så få personer, om än i ledande ställningar.

Om detta är regeringens inställning kan man snabbt räkna ut vad en ny jämställdhetsmyndighet skulle få för konsekvenser för näringslivet – rader om förslag till ny lagstiftning på jämställdhetsområdet. Varje myndighet måste ju visa upp resultat i någon form för att motivera sin existens.

En ny myndighet är knappast motiverat för att skapa mer jämställdhet mellan könen. Jämställdheten ökar ju trots allt även om det uppenbarligen inte går så fort som regeringen önskar sig. Det finns ju redan en diskrimineringsombudsman som hanterar könsdiskriminering så kring de legala aspekterna på jämställdhet blir ett område som rimligen hamnar utanför den nya myndighetens kompetensområde. Risken är att den nya myndigheten kommer att bli en sorts ideologisk verkstad vars huvudverksamhet blir att producera underlag för ny lagstiftning.

Kvotering till bolagsstyrelser är i värsta fall bara början. Risken finns att vi kommer att få se mer av statlig inblandning i medborgarnas liv och leverne. Föräldraförsäkring eller hemarbete är förmodligen alltför viktiga frågor för att staten ska kunna avhålla sig från att tillrättalägga individernas fria val.

För alla politiker är det viktigt att kunna uppvisa resultat i någon form. För enskilda riksdagsledamöter är det viktigt att visa upp en lista med motioner och ett aktivt deltagande i debatten. Regeringen visar att den gör något genom att tillsätta utredningar och helst se att de resulterar i nya myndigheter med uppdraget att ställa något missförhållande till rätta.

Regeringen och Vänsterpartiet har båda profilerat sig som feministiska förkämpar. Vi har ju bland annat världens första feministiska utrikespolitik. Det är helt följdriktigt med en särskild jämställdhetsmyndighet som ska hålla ett öga på jämställdhetssträvandena. Men är en ny myndighet med alla sina kostnader och ny tvingande lagstiftning verkligen motiverade ur jämställdhetssynpunkt?

Regeringen är uppenbarligen inte av den åsikten. För en dryg vecka sedan aviserade regeringen sina planer på att lagstifta om att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelserna i 280 börsbolag och femtiotal statliga företag. Även om antalet kvinnor i bolagsstyrelserna ökat stadig och den genomsnittliga kvinnorepresentationen närmar sig jämställdhetsgränsen som har satts vid 40 procent.

Om inte valberedningar och bolagsstämmor lyckas med könsfördelningen väntar dryga böter om regeringen får bestämma. En ganska anmärkningsvärd inställning till äganderätten. Det måste väl trots allt ändå vara ett bolags aktieägare som avgör vilka personer som ska representera dem i företagets styrelse. Men regeringen anser att jämställdhet mätt i procent av styrelsesammansättningar är viktigare.

Näringsminister Mikael Damberg (S) anser till och med att regeringens förslag gör näringslivet en tjänst eftersom jämställdhet enligt honom är en konkurrensfördel. Det är trots allt tveksamt om jämställda styrelser blir mer än en symbolfråga då det handlar om så få personer, om än i ledande ställningar.

Om detta är regeringens inställning kan man snabbt räkna ut vad en ny jämställdhetsmyndighet skulle få för konsekvenser för näringslivet – rader om förslag till ny lagstiftning på jämställdhetsområdet. Varje myndighet måste ju visa upp resultat i någon form för att motivera sin existens.

En ny myndighet är knappast motiverat för att skapa mer jämställdhet mellan könen. Jämställdheten ökar ju trots allt även om det uppenbarligen inte går så fort som regeringen önskar sig. Det finns ju redan en diskrimineringsombudsman som hanterar könsdiskriminering så kring de legala aspekterna på jämställdhet blir ett område som rimligen hamnar utanför den nya myndighetens kompetensområde. Risken är att den nya myndigheten kommer att bli en sorts ideologisk verkstad vars huvudverksamhet blir att producera underlag för ny lagstiftning.

Kvotering till bolagsstyrelser är i värsta fall bara början. Risken finns att vi kommer att få se mer av statlig inblandning i medborgarnas liv och leverne. Föräldraförsäkring eller hemarbete är förmodligen alltför viktiga frågor för att staten ska kunna avhålla sig från att tillrättalägga individernas fria val.