2016-09-19 06:00

2016-09-19 06:00

Som man ropar får man svar

Att civilminister Ardalan Shekarabi (S) och LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson är sura på Sverigedemokraterna för att de inte tänker stödja regeringens försök att via lagen om offentlig upphandling utestänga alla företag utan kollektivavtal från en marknad värd 600 miljarder är förståeligt. Men varför låter de så förvånade?

Regeringens förslag i sig är inte bra. Att tvinga alla företag som deltar i offentliga upphandlingar att kvalificera sig enligt fackets krav är ett stort ingrepp i arbetsmarknaden som traditionellt reglerats av arbetsmarknadens parter. Ett krav på kollektivavtal begränsar avtalsfriheten.

Men ännu värre är att av landets småföretag så har endast omkring 60 procent kollektivavtal. Att diskvalificera dessa från att delta i budgivningen när stat och kommun upphandlar varor och tjänster är osunt. Reglerna för offentlig upphandling skall inte användas för att lösa frågor och konflikter som arbetsmarknadens parter skall lösa på egen hand.

Allianspartierna har sedan tidigare aviserat att de inte stödjer regeringens företagsfientliga förslag. Sverigedemokraterna har tidigare inte varit direkt avvisande mot tanken på skärpta krav på kollektivavtal vid offentliga upphandlingar. Nu säger SD nej till regeringens förslag.

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson rasar och säger att: ”SD ljugit samtliga LO-medlemmar rakt upp i ansiktet”. Han följer upp kritikern med att utnämna SD till näringslivets knähund och Sveriges mest lättmutade parti. De billiga mutorna skulle då bestå i en middag med arbetsgivarorganisationen Almega, som Dagens industri har rapporterat om.

LO-basens upprörda tonläge i kombination med statsminister Stefan Löfvens (S) återkommande försäkringar om att vare sig han, hans regering eller Socialdemokraterna aldrig någonsin kommer att samarbeta med ”ett parti med nazistiska rötter”, illustrerar en paradox inom svensk politik.

Båda blocken är beroende av SD för en majoritet i kammaren. Inget av blocken säger sig vilja samarbeta med SD, ironiskt nog handlar motiven till beröringsskräcken med visavi SD alltmer om partiets obskyra grundande och mindre om den aktuella politiken som de andra partierna i viss utsträckning nu tagit efter.

Så länge SD är oberörbara så kommer de etablerade övriga partierna att försöka bevara blocken intakta. Regeringen är nu rädd för att de borgerliga partiernas hållning mot SD är på väg att mjukas upp. Liberalernas partiledare Jan Björklund (L) tycker att SD borde bjudas in på samma sätt som det reformerade kommunistpartiet V till blocköverskridande samtal, för att minska SD:s martyrstatus. Vilket han naturligtvis har fått mycket kritik för.

Men frågan är om inte attityden mot SD är på väg att mjukna, inom delar av borgerligheten i alla fall. Vill man ha en majoritet för ett förslag krävs SD:s röster, vilket regeringen nu har fått erfara. Det är den verklighet som råder, sannolik även efter nästa val.

Aktivt samarbete med SD lär inte bli aktuellt för de borgerliga partierna men passivt stöd i en del frågor lär bli svåra att undvika om det blir en ny borgerlig regering. I det sammanhanget bör lärdom tas av regeringens och LO:s behandling av SD. Det är inte rimligt att förvänta sig stöd av ett parti som man normalt kallar fascistiskt och i princip kallar dem nazister då de har mage nog att inte rösta för regeringens förslag.

Regeringens förslag i sig är inte bra. Att tvinga alla företag som deltar i offentliga upphandlingar att kvalificera sig enligt fackets krav är ett stort ingrepp i arbetsmarknaden som traditionellt reglerats av arbetsmarknadens parter. Ett krav på kollektivavtal begränsar avtalsfriheten.

Men ännu värre är att av landets småföretag så har endast omkring 60 procent kollektivavtal. Att diskvalificera dessa från att delta i budgivningen när stat och kommun upphandlar varor och tjänster är osunt. Reglerna för offentlig upphandling skall inte användas för att lösa frågor och konflikter som arbetsmarknadens parter skall lösa på egen hand.

Allianspartierna har sedan tidigare aviserat att de inte stödjer regeringens företagsfientliga förslag. Sverigedemokraterna har tidigare inte varit direkt avvisande mot tanken på skärpta krav på kollektivavtal vid offentliga upphandlingar. Nu säger SD nej till regeringens förslag.

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson rasar och säger att: ”SD ljugit samtliga LO-medlemmar rakt upp i ansiktet”. Han följer upp kritikern med att utnämna SD till näringslivets knähund och Sveriges mest lättmutade parti. De billiga mutorna skulle då bestå i en middag med arbetsgivarorganisationen Almega, som Dagens industri har rapporterat om.

LO-basens upprörda tonläge i kombination med statsminister Stefan Löfvens (S) återkommande försäkringar om att vare sig han, hans regering eller Socialdemokraterna aldrig någonsin kommer att samarbeta med ”ett parti med nazistiska rötter”, illustrerar en paradox inom svensk politik.

Båda blocken är beroende av SD för en majoritet i kammaren. Inget av blocken säger sig vilja samarbeta med SD, ironiskt nog handlar motiven till beröringsskräcken med visavi SD alltmer om partiets obskyra grundande och mindre om den aktuella politiken som de andra partierna i viss utsträckning nu tagit efter.

Så länge SD är oberörbara så kommer de etablerade övriga partierna att försöka bevara blocken intakta. Regeringen är nu rädd för att de borgerliga partiernas hållning mot SD är på väg att mjukas upp. Liberalernas partiledare Jan Björklund (L) tycker att SD borde bjudas in på samma sätt som det reformerade kommunistpartiet V till blocköverskridande samtal, för att minska SD:s martyrstatus. Vilket han naturligtvis har fått mycket kritik för.

Men frågan är om inte attityden mot SD är på väg att mjukna, inom delar av borgerligheten i alla fall. Vill man ha en majoritet för ett förslag krävs SD:s röster, vilket regeringen nu har fått erfara. Det är den verklighet som råder, sannolik även efter nästa val.

Aktivt samarbete med SD lär inte bli aktuellt för de borgerliga partierna men passivt stöd i en del frågor lär bli svåra att undvika om det blir en ny borgerlig regering. I det sammanhanget bör lärdom tas av regeringens och LO:s behandling av SD. Det är inte rimligt att förvänta sig stöd av ett parti som man normalt kallar fascistiskt och i princip kallar dem nazister då de har mage nog att inte rösta för regeringens förslag.