2016-09-16 06:00

2016-09-16 06:00

En markerad närvaro

Från och med klockan sju på onsdagsmorgonen har Sverige åter en permanent militär närvaro på Gotland. Det beslutade överbefälhavaren i samråd med regeringen. Det är en viktig svensk markering av att vi tar det försämrade säkerhetsläget i vårt närområde på allvar.

Nu rör det sig inte om en särskilt stor närvaro. Det handlar om ett 150 man starkt pansarskyttekompani från Skaraborgs regemente P4 i Skövde som varit och övat på ön och som nu tillfälligt får stanna kvar. Enligt den tidigare blocköverskridande försvarsöverenskommelsen skall det skapas ett permanent förband på Gotland senast till 2018. Nu tidigareläggs detta med ett halvår och fram tills dess kommer bemanningen att ske med roterande förband.

Det är bra att regeringen och försvarsmakten insett att vi redan nu behöver ha trupp på den strategiskt viktiga ön. I händelse av krig eller konflikt i Östersjön kommer Sverige och kanske framför allt Gotland att dras in. Den som kontrollerar Gotland kontrollerar också i praktiken hela luftrummet från Nordsjön till Baltikum. Att vi fredsskadade och naiva svenskar avrustade ön när det sista regementet P18 lades ned 2005 var en monumental blunder. Nu får vi börja från början igen när en garnison skall etablera sig på Tofta skjutfält söder om Visby. Bisarrt nog har försvaret i dag bara begräsat tillstånd att skjuta skarpt på detta skjutfält. Det måste snarast ändras.

ÖB Micael Bydén säger att det inte är någon speciell händelse som ligger bakom onsdagens beslut, utan att man utgått från en helhetsbild. Fast han kan ju knappast vara öppen med vilka underrättelser som mottagits på sistone. Bestickande är också att Ryssland höll en massiv beredskapskontroll för bara drygt två veckor sedan, en övning som sträckte sig från Baltikum till Krim och där särskilt trupprörelser vid den lettiska gränsen gjorde att det var nära att försvarsledningen då fattade beslut om höjd beredskap.

Den ryska beredskapskontrollen handlade om 100 000 man längs hela Rysslands västgräns, vilket var medvetet ägnat åt att skapa förvirring om vilka intentioner man hade. Dessutom ett perfekt tillfälle för den ryska militären att studera hur grannländerna reagerade. I Sverige mäktade vi efter några dagar med runt 100 man från den operativa reserven.

Att vi därför skapar en fast närvaro på Gotland är viktigt. Det gör att en angripare inte utan vidare kan besätta ön utan måste räkna med att få använda militärt våld, vilket i sig kan verka avhållande. Men frågan är om den planerade 18:e stridsgruppen kommer att räcka till. Den kommer att bestå av ett mekaniserat skyttekompani med 15 stycken stridsfordon 9040 och ett stridsvagnskompani med 10 stycken stridsvagn 122, det senare dock bara tidvis, samt en framskjuten ledningsstab. Totalt drygt 300 man.

Problemet är att denna stridsgrupp (inte en full bataljon) inte kommer att kunna stoppa en angripare förrän denne går i land. Detta eftersom den saknar granatkastare och luftvärnskanonvagnar, något som annars brukar tillhöra en full mekaniserad bataljon. Stridsgruppen kommer därför att ha svårt att bekämpa exempelvis attackflyg och helikoptrar, eller en angripare över en större yta. Förhoppningsvis kommer man att inse detta och tillföra de plutoner som behövs. Men sedan behöver Gotland också andra förband, med mer långräckviddigt luftvärn och sjömålsrobotar.

Den ökade militära närvaron är således bra, men kan och måste bli mycket bättre.

Nu rör det sig inte om en särskilt stor närvaro. Det handlar om ett 150 man starkt pansarskyttekompani från Skaraborgs regemente P4 i Skövde som varit och övat på ön och som nu tillfälligt får stanna kvar. Enligt den tidigare blocköverskridande försvarsöverenskommelsen skall det skapas ett permanent förband på Gotland senast till 2018. Nu tidigareläggs detta med ett halvår och fram tills dess kommer bemanningen att ske med roterande förband.

Det är bra att regeringen och försvarsmakten insett att vi redan nu behöver ha trupp på den strategiskt viktiga ön. I händelse av krig eller konflikt i Östersjön kommer Sverige och kanske framför allt Gotland att dras in. Den som kontrollerar Gotland kontrollerar också i praktiken hela luftrummet från Nordsjön till Baltikum. Att vi fredsskadade och naiva svenskar avrustade ön när det sista regementet P18 lades ned 2005 var en monumental blunder. Nu får vi börja från början igen när en garnison skall etablera sig på Tofta skjutfält söder om Visby. Bisarrt nog har försvaret i dag bara begräsat tillstånd att skjuta skarpt på detta skjutfält. Det måste snarast ändras.

ÖB Micael Bydén säger att det inte är någon speciell händelse som ligger bakom onsdagens beslut, utan att man utgått från en helhetsbild. Fast han kan ju knappast vara öppen med vilka underrättelser som mottagits på sistone. Bestickande är också att Ryssland höll en massiv beredskapskontroll för bara drygt två veckor sedan, en övning som sträckte sig från Baltikum till Krim och där särskilt trupprörelser vid den lettiska gränsen gjorde att det var nära att försvarsledningen då fattade beslut om höjd beredskap.

Den ryska beredskapskontrollen handlade om 100 000 man längs hela Rysslands västgräns, vilket var medvetet ägnat åt att skapa förvirring om vilka intentioner man hade. Dessutom ett perfekt tillfälle för den ryska militären att studera hur grannländerna reagerade. I Sverige mäktade vi efter några dagar med runt 100 man från den operativa reserven.

Att vi därför skapar en fast närvaro på Gotland är viktigt. Det gör att en angripare inte utan vidare kan besätta ön utan måste räkna med att få använda militärt våld, vilket i sig kan verka avhållande. Men frågan är om den planerade 18:e stridsgruppen kommer att räcka till. Den kommer att bestå av ett mekaniserat skyttekompani med 15 stycken stridsfordon 9040 och ett stridsvagnskompani med 10 stycken stridsvagn 122, det senare dock bara tidvis, samt en framskjuten ledningsstab. Totalt drygt 300 man.

Problemet är att denna stridsgrupp (inte en full bataljon) inte kommer att kunna stoppa en angripare förrän denne går i land. Detta eftersom den saknar granatkastare och luftvärnskanonvagnar, något som annars brukar tillhöra en full mekaniserad bataljon. Stridsgruppen kommer därför att ha svårt att bekämpa exempelvis attackflyg och helikoptrar, eller en angripare över en större yta. Förhoppningsvis kommer man att inse detta och tillföra de plutoner som behövs. Men sedan behöver Gotland också andra förband, med mer långräckviddigt luftvärn och sjömålsrobotar.

Den ökade militära närvaron är således bra, men kan och måste bli mycket bättre.