2016-09-09 19:10

2016-09-09 19:10

Bra om Nato av Bringéus

LEDARE

I går överlämnades officiellt Krister Bringéus, ambassadör för Arktis och ledamot av Krigsvetenskapsakademien, Natoutredning ”Säkerhet i en ny tid” till utrikesminister Margot Wallström (S) och försvarsminister Peter Hultqvist (S). Bringéus har gjort ett gediget arbete (över 20 olika länder har besökts och 300 personer intervjuats) och utredningen är ett synnerligen välkommet bidrag i en debatt som i allt för hög grad präglats av önsketänkande och känsloargument från motståndarsidan.

Utredningen tar givetvis inte ställning till om Sverige bör gå med i Nato eller ej. Det hindrar dock inte Bringéus slutsatser från att vara grundade i hur den säkerhetspolitiska verkligheten i Europa faktiskt ser ut, och inte hur den rödgröna regeringen önskade att den var beskaffad.

Således slår utredningen fast att Rysslands agerande på ett ”avgörande vis försvagat den samarbetsorienterade europeiska säkerhetsordning som växte fram efter andra världskrigets slut”, och att den nya konfrontationslinjen mellan Nato och Ryssland förskjutits till Östersjöregionen. Vid en eventuell konflikt mellan Ryssland och länderna i Baltikum kommer även Sverige med största sannolikhet att dras in i ett tidigt skede, konstaterar Bringéus vidare.

Det som skapar en riktig huvudvärk för regeringen är att utredningen kommer fram till att vi, genom att inte vara medlem i Nato, utgör ett säkerhetspolitiskt vakuum i Östersjöområdet. Om Sverige däremot gick med i Nato skulle västvärldens samlade konfliktavhållande förmåga öka, vilket skulle öka säkerheten och stabiliteten i regionen.

På kort sikt skulle det sannolikt utlösa en kris med Ryssland, enligt Bringéus. Men givet att Moskva protesterat högljutt varje gång ett land (Polen, Lettland, Estland och Litauen för att nämna några exempel) anslutit sig för att sedan acceptera faktum kommer den krisen med största sannolikhet att vara övergående till sin natur.

Utredningen innehåller visserligen antaganden om att isolerade angrepp på Sverige, Finland eller något av de baltiska staterna är osannolikt. Nej-sidan kommer garanterat att försöka få diskussionen att rikta in sig på denna del. Men god säkerhetspolitik handlar ju som bekant om hur vi kan minska risken för att det osannolika ska inträffa och, inte om hur sannolika eller osannolika olika scenarion är.

Det viktigaste nu är att oppositionen inte låter utredningen falla i glömska. Bringéus arbete utgör en lysande möjlighet att föra Natodebatten vidare med rationella och faktaunderbyggda argument. Tyvärr lär partitaktiserande och nostalgiskt romantiserande om en alliansfrihet som aldrig funnits även framöver styra Socialdemokraternas inställning till Natosamarbetet. För oss övriga framstår regeringens faktaresistens som allt mer besvärande.

Utredningen tar givetvis inte ställning till om Sverige bör gå med i Nato eller ej. Det hindrar dock inte Bringéus slutsatser från att vara grundade i hur den säkerhetspolitiska verkligheten i Europa faktiskt ser ut, och inte hur den rödgröna regeringen önskade att den var beskaffad.

Således slår utredningen fast att Rysslands agerande på ett ”avgörande vis försvagat den samarbetsorienterade europeiska säkerhetsordning som växte fram efter andra världskrigets slut”, och att den nya konfrontationslinjen mellan Nato och Ryssland förskjutits till Östersjöregionen. Vid en eventuell konflikt mellan Ryssland och länderna i Baltikum kommer även Sverige med största sannolikhet att dras in i ett tidigt skede, konstaterar Bringéus vidare.

Det som skapar en riktig huvudvärk för regeringen är att utredningen kommer fram till att vi, genom att inte vara medlem i Nato, utgör ett säkerhetspolitiskt vakuum i Östersjöområdet. Om Sverige däremot gick med i Nato skulle västvärldens samlade konfliktavhållande förmåga öka, vilket skulle öka säkerheten och stabiliteten i regionen.

På kort sikt skulle det sannolikt utlösa en kris med Ryssland, enligt Bringéus. Men givet att Moskva protesterat högljutt varje gång ett land (Polen, Lettland, Estland och Litauen för att nämna några exempel) anslutit sig för att sedan acceptera faktum kommer den krisen med största sannolikhet att vara övergående till sin natur.

Utredningen innehåller visserligen antaganden om att isolerade angrepp på Sverige, Finland eller något av de baltiska staterna är osannolikt. Nej-sidan kommer garanterat att försöka få diskussionen att rikta in sig på denna del. Men god säkerhetspolitik handlar ju som bekant om hur vi kan minska risken för att det osannolika ska inträffa och, inte om hur sannolika eller osannolika olika scenarion är.

Det viktigaste nu är att oppositionen inte låter utredningen falla i glömska. Bringéus arbete utgör en lysande möjlighet att föra Natodebatten vidare med rationella och faktaunderbyggda argument. Tyvärr lär partitaktiserande och nostalgiskt romantiserande om en alliansfrihet som aldrig funnits även framöver styra Socialdemokraternas inställning till Natosamarbetet. För oss övriga framstår regeringens faktaresistens som allt mer besvärande.