2016-09-09 06:00

2016-09-09 15:12

Blues från Sverige

LEDARE

Ungas flykt från mindre samhällen till städer avtar inte. Klyftan mellan stad och land kommer därför bli ännu värre i framtiden. Om trenden ska brytas måste villkoren för de mindre kommunerna förbättras. Men det gäller även att fundera på vad kommunerna kan erbjuda de unga.

Utflyttningen av unga människor från mindre samhällen på landsbygden fortsätter. Enligt Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid högskolan i Jönköping, tappar 85 procent av alla kommuner i landet unga invånare (Sveriges Radio 7/9). I cirka hälften av alla kommuner har nästan en tredjedel av alla som var 18 för fem år sedan flyttat någon annanstans. Endast hälften av de som flyttar kommer tillbaka senare under livet, enligt Mellander.

Migrationsströmmen av unga rör sig från mindre orter till storstäderna och större kommuner, inte sällan där det finns lärosäten. Det är inte särskilt förvånande. I vår moderna mytologi står ”storstaden” som symbol för det stora äventyret och möjligheten till självförverkligande, inte minst för unga människor. Staden erbjuder ett större utbud av såväl nöjesaktiviteter som möjliga partners. Många som flyttar välkomnar också metropolens möjlighet till anonymitet, i kontrast till ”bygdens” sociala kontroll.

Fenomenet med att unga människor flyttar och skaffar sig en utbildning är inget negativt i sig, om nu Sverige ska kunna hävda sig som kunskapsnation i framtiden. Dock kunde man önska att något fler valde att läsa till ingenjör i stället för medievetare. En snabb betraktelse av den ”homo narcissus” som snart ska ta beträda vuxenvärldens scen, formad av sociala medier och normlösa dokusåpor, ger vid handen att den trenden tyvärr inte kommer att brytas i närtid.

För Värmlands del utgör Karlstad den fyrbåk som lockar till sig de unga från bruksorterna. Kvar blir kommuner som får kämpa med vikande skatteunderlag och stigande medelålder. Den eroderade skattebasen leder i sin tur till att samhällservice som är nödvändig för att kommunerna ska vara attraktiva måste skäras ned eller försvinner helt, vilket leder till att fler överväger att flytta. Så startar en nedåtgående spiral som blir svår att bryta.

I debatten framställs inte sällan denna utveckling som närapå deterministiskt, en ostoppbar urkraft som endast dårar ställer sig i vägen för. Den som protesterar stämplas i bästa fall som landsbygdsromantiker. I värsta fall som bakåtsträvare; ”Vi flytt´int”.

Men det är så klart inte sant. Höga skatter på arbete, bensin och nedläggningar av utstationerade verk, myndigheter och polisstationer är en del av sammanhängande politik som syftar till att driva befolkningen till större enheter. Postutredningens föreslag att statliga Post Nord ska begränsa utdelningen av brev på landsbygden är en del i den rörelsen.

Kvar lämnas samhällen med få unga och med litet framtidshopp. I dess kölvatten växer känslan av övergivenhet, vilket partier som Sverigedemokraterna inte är sena att utnyttja. Denna dimension av konflikten mellan stad-land är något vi bara har sett början av.

Det finns därför goda skäl för både politiker och civilsamhälle att sätta sig ned och fundera på hur villkoren för de mindre kommunerna kan förbättras. Sant är att lägre skatter, utbyggd service, en fungerande infrastruktur och en närvarande polis är viktiga steg på vägen. Men om kommunerna ska behålla eller locka tillbaka de unga krävs det även att de måste arbeta för att erbjuda, om inte hela storstadens nöjesutbud, så åtminstone en liten del av den. Annars kommer trenden svårligen att brytas.

Utflyttningen av unga människor från mindre samhällen på landsbygden fortsätter. Enligt Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid högskolan i Jönköping, tappar 85 procent av alla kommuner i landet unga invånare (Sveriges Radio 7/9). I cirka hälften av alla kommuner har nästan en tredjedel av alla som var 18 för fem år sedan flyttat någon annanstans. Endast hälften av de som flyttar kommer tillbaka senare under livet, enligt Mellander.

Migrationsströmmen av unga rör sig från mindre orter till storstäderna och större kommuner, inte sällan där det finns lärosäten. Det är inte särskilt förvånande. I vår moderna mytologi står ”storstaden” som symbol för det stora äventyret och möjligheten till självförverkligande, inte minst för unga människor. Staden erbjuder ett större utbud av såväl nöjesaktiviteter som möjliga partners. Många som flyttar välkomnar också metropolens möjlighet till anonymitet, i kontrast till ”bygdens” sociala kontroll.

Fenomenet med att unga människor flyttar och skaffar sig en utbildning är inget negativt i sig, om nu Sverige ska kunna hävda sig som kunskapsnation i framtiden. Dock kunde man önska att något fler valde att läsa till ingenjör i stället för medievetare. En snabb betraktelse av den ”homo narcissus” som snart ska ta beträda vuxenvärldens scen, formad av sociala medier och normlösa dokusåpor, ger vid handen att den trenden tyvärr inte kommer att brytas i närtid.

För Värmlands del utgör Karlstad den fyrbåk som lockar till sig de unga från bruksorterna. Kvar blir kommuner som får kämpa med vikande skatteunderlag och stigande medelålder. Den eroderade skattebasen leder i sin tur till att samhällservice som är nödvändig för att kommunerna ska vara attraktiva måste skäras ned eller försvinner helt, vilket leder till att fler överväger att flytta. Så startar en nedåtgående spiral som blir svår att bryta.

I debatten framställs inte sällan denna utveckling som närapå deterministiskt, en ostoppbar urkraft som endast dårar ställer sig i vägen för. Den som protesterar stämplas i bästa fall som landsbygdsromantiker. I värsta fall som bakåtsträvare; ”Vi flytt´int”.

Men det är så klart inte sant. Höga skatter på arbete, bensin och nedläggningar av utstationerade verk, myndigheter och polisstationer är en del av sammanhängande politik som syftar till att driva befolkningen till större enheter. Postutredningens föreslag att statliga Post Nord ska begränsa utdelningen av brev på landsbygden är en del i den rörelsen.

Kvar lämnas samhällen med få unga och med litet framtidshopp. I dess kölvatten växer känslan av övergivenhet, vilket partier som Sverigedemokraterna inte är sena att utnyttja. Denna dimension av konflikten mellan stad-land är något vi bara har sett början av.

Det finns därför goda skäl för både politiker och civilsamhälle att sätta sig ned och fundera på hur villkoren för de mindre kommunerna kan förbättras. Sant är att lägre skatter, utbyggd service, en fungerande infrastruktur och en närvarande polis är viktiga steg på vägen. Men om kommunerna ska behålla eller locka tillbaka de unga krävs det även att de måste arbeta för att erbjuda, om inte hela storstadens nöjesutbud, så åtminstone en liten del av den. Annars kommer trenden svårligen att brytas.