2016-08-09 06:00

2016-08-09 06:00

Reviderade riksrevisorer

Riksrevisionen. Att de på goda grunder ifrågasatta riksrevisorerna får sitta kvar är en i det här fallet olycklig men också nödvändig konsekvens av deras självständiga ställning. Det skall inte gå att tvinga bort dem. Däremot borde de själva ha insett den ohållbara situation de hamnat i och lämna frivilligt.

Efter fredagens (5/8) extrainsatta utfrågning i riksdagens konstitutionsutskott fann KU snabbt att det saknas tillräckliga skäl för att avsätta de två riksrevisorerna som är kvar. Bakgrunden är sommarens avslöjanden i Dagens Nyheter hur de tre riksrevisorerna på olika sätt agerat felaktigt. Det har bland annat gällt rekryteringar utanför den korrekta processen och att man lagt sig i ärenden man själv varit inblandad i. Susanne Ackum tog konsekvenserna av detta och avgick självmant som riksrevisor i juli, men hennes två kolleger Margareta Åberg och Ulf Bengtsson sitter envist kvar.

Nu är med all rätt kraven på att avsätta riksrevisorer hårda. Deras uppdrag är ju att göra oberoende granskningar av statliga myndigheter, och de har därför en stor självständighet gentemot dessa och mot regeringen, men också mot riksdagen, det organ som ändå utser dem. Och även om de gjort fel så är det inte av den graden att det tarvar ett entledigande.

För att få sparken som riksrevisor krävs det att de grovt har misskött sig, brutit mot lagen eller låtit ta emot instruktioner i sin granskning. Det konstaterar KU:s ordförande Andreas Norlén (M) att de inte har och därom torde de flesta av utskottets ledamöter vara eniga. Det är bra att man håller på formerna här, även om man kunde önska sig att KU gått hårdare fram i sin kritik.

Det märkliga här är att Åberg och Bengtsson själva inte inser hur omöjlig deras situation ändå är. Som riksrevisor måste man ju ta sitt uppdrag på allvar. Det är en sak att erkänna sina formella fel, vilket de gjort, men en annan att tro att man därför bara kan gå vidare som om inget har hänt. Ackum skall i alla fall ha respekt för att hon avgick, även om hon också försökte urskulda sig under KU-utfrågningen. Tilltron till våra myndigheter är viktig, och tilltron till Riksrevisionen torde vara än viktigare. Genom att envist klamra sig fast så undergräver de för sig själva och den egna myndigheten.

Sedan finns det en annan bakgrund till hela affären. De tre riksrevisorerna målade upp en mörk bild av Riksrevisionen under förhören. Den beskrevs som ineffektiv, dyr, med undermåliga rapporter och dåligt rykte. Till stor del stämmer det och det är problem som den haft under många år. Det var dessa problem som de tre var satta att ändra på. Då ville de bland annat skifta fokus i granskningarna och rekrytera nya medarbetare, och det var i den processen de slirade och gick snett.

Det är också ett uppdrag som riksdagen gett dem, och därför är det som skett desto mer beklagligt. Riksrevisionen håller på att röra sig bort från ett för stort fokus på mer traditionella granskningar av regelefterlevnad och redovisningar till mer av effektivitetsgranskning – alltså om de offentliga resurserna används på bästa sätt, att vi får valuta för våra skattepengar. Och det är ett viktigt flytt av fokus för Riksrevisionen, och något som kan vara potentiellt besvärande för våra politiker och myndigheter.

Därför är det så synd att Riksrevisionen nu fallit på eget grepp i sitt förändringsarbete, och det på formella, men alltjämt viktiga, grunder. Skulle riksrevisorerna lyckas i sitt arbete så är nu risken att deras nya effektivitetsgranskningar kommer att avfärdas just på grund av dessa misstag som riksrevisorerna själva har gjort. Därför borde de avgå.

Efter fredagens (5/8) extrainsatta utfrågning i riksdagens konstitutionsutskott fann KU snabbt att det saknas tillräckliga skäl för att avsätta de två riksrevisorerna som är kvar. Bakgrunden är sommarens avslöjanden i Dagens Nyheter hur de tre riksrevisorerna på olika sätt agerat felaktigt. Det har bland annat gällt rekryteringar utanför den korrekta processen och att man lagt sig i ärenden man själv varit inblandad i. Susanne Ackum tog konsekvenserna av detta och avgick självmant som riksrevisor i juli, men hennes två kolleger Margareta Åberg och Ulf Bengtsson sitter envist kvar.

Nu är med all rätt kraven på att avsätta riksrevisorer hårda. Deras uppdrag är ju att göra oberoende granskningar av statliga myndigheter, och de har därför en stor självständighet gentemot dessa och mot regeringen, men också mot riksdagen, det organ som ändå utser dem. Och även om de gjort fel så är det inte av den graden att det tarvar ett entledigande.

För att få sparken som riksrevisor krävs det att de grovt har misskött sig, brutit mot lagen eller låtit ta emot instruktioner i sin granskning. Det konstaterar KU:s ordförande Andreas Norlén (M) att de inte har och därom torde de flesta av utskottets ledamöter vara eniga. Det är bra att man håller på formerna här, även om man kunde önska sig att KU gått hårdare fram i sin kritik.

Det märkliga här är att Åberg och Bengtsson själva inte inser hur omöjlig deras situation ändå är. Som riksrevisor måste man ju ta sitt uppdrag på allvar. Det är en sak att erkänna sina formella fel, vilket de gjort, men en annan att tro att man därför bara kan gå vidare som om inget har hänt. Ackum skall i alla fall ha respekt för att hon avgick, även om hon också försökte urskulda sig under KU-utfrågningen. Tilltron till våra myndigheter är viktig, och tilltron till Riksrevisionen torde vara än viktigare. Genom att envist klamra sig fast så undergräver de för sig själva och den egna myndigheten.

Sedan finns det en annan bakgrund till hela affären. De tre riksrevisorerna målade upp en mörk bild av Riksrevisionen under förhören. Den beskrevs som ineffektiv, dyr, med undermåliga rapporter och dåligt rykte. Till stor del stämmer det och det är problem som den haft under många år. Det var dessa problem som de tre var satta att ändra på. Då ville de bland annat skifta fokus i granskningarna och rekrytera nya medarbetare, och det var i den processen de slirade och gick snett.

Det är också ett uppdrag som riksdagen gett dem, och därför är det som skett desto mer beklagligt. Riksrevisionen håller på att röra sig bort från ett för stort fokus på mer traditionella granskningar av regelefterlevnad och redovisningar till mer av effektivitetsgranskning – alltså om de offentliga resurserna används på bästa sätt, att vi får valuta för våra skattepengar. Och det är ett viktigt flytt av fokus för Riksrevisionen, och något som kan vara potentiellt besvärande för våra politiker och myndigheter.

Därför är det så synd att Riksrevisionen nu fallit på eget grepp i sitt förändringsarbete, och det på formella, men alltjämt viktiga, grunder. Skulle riksrevisorerna lyckas i sitt arbete så är nu risken att deras nya effektivitetsgranskningar kommer att avfärdas just på grund av dessa misstag som riksrevisorerna själva har gjort. Därför borde de avgå.