2016-08-02 06:00

2016-08-02 06:00

Turkiet vid avgrunden

LEDARE

Erdogans Turkiet var inte ens tidigare något vidare demokratiskt föredöme, men sedan det misslyckade kuppförsöket den 15 juli verkar de flesta spärrar ha släppt och landet är i all hast på väg att bli en fullfjädrad diktatur. Nu måste Europa markera kraftfullt mot landet.

Den allt mer enväldige turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan har skickligt använt den nedslagna militärkuppen som förevändning för att slå ned mot alla som kan tänka sig motsätta sig hans ökade makt. Detta har skett i en sådan rasande fart att det närs misstankar om att han själv skulle ha legat bakom kuppförsöket. Tydligt är i alla fall att han och det regerande AK-partiet förberett omfattande utrensningar sedan tidigare och nu fick en anledning att sätta dem i verket.

Mer än 60 000 personer har arresterats eller fått sparken. 10 000 av dem är soldater och officerare, däribland 178 generaler och amiraler, motsvarande 40 procent av de allra högsta militärerna. Om det nu hade varit så många som var inblandade i kuppförsöket kan man fråga sig varför den misslyckades. Alla gamla militärakademier har stängts och en omfattande omorganisering av militären väntar. Från att ha varit den sekulära republikens väktare, med flera maktövertaganden på sitt samvete, har militären försvagats under Erdogan. Nu verkar han beredd att sätta in dödsstöten för att utan protester fortsätta med islamiseringen av landet.

Men även personer inom rättsväsendet – domare, åklagare, poliser – liksom lärare, professorer, statstjänstemän och journalister har fått känna av Erdogans hårda näve. Redan tidigare låg Turkiet på den föga hedrande plats 151 (av 180) på Reportrar utan gränsers globala rankning av pressfrihet. De lär sjunka ännu lägre nu efter att Erdogan låtit stänga 45 tidningar, 29 tidskrifter, 16 tv-stationer, 23 radiostationer, tre nyhetsbyråer och 29 förlag. En arresteringsorder har utfärdats på 42 journalister, bland dem svensk-turkiske Sahin Alpay, liksom mot 47 journalister på den tidigare oppositionstidningen Zaman, som övertogs av regimen i mars.

Turkiet har redan ”tillfälligt” hävt Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och infört undantagstillstånd. Erdoganregimen kan nu stifta lagar utan parlamentets godkännande och häkta vem som helst utan medgivande från domstol. Det talas om att återinföra dödsstraffet eftersom det är ”folkets vilja.” Den som till äventyrs trott att Turkiet var på väg mot demokrati har fått ett bryskt uppvaknande.

Ett EU-medlemskap torde vara uteslutet inom överskådlig framtid. Men länderna i Europa måste nu markera mycket tydligare mot Turkiet. Tyvärr har EU bundit sig vid en överenskommelse med landet för att förhindra vidare flyktingströmmar. Nu hotar den turkiske utrikesministern Mevlüt Cavusoglu att skrota detta avtal om inte turkar ges visumfrihet till EU senast i oktober.

Det lär efter kuppen aldrig ske då det bland annat skulle kräva att Turkiet förändrade den terrorlagstiftning som nu gör Erdogans utrensningar möjliga. Det rör sig om en ren utpressning som EU inte får fall undan för. Nu måste EU snabbt se till att trygga sina egna yttre gränser utan att förlita sig på Turkiet. Kritiken mot Erdogan är också för svag och sanktioner är det ingen som talar om, ett realpolitiskt resultat av hur beroende man gjort sig av Turkiet. Det är ett beroende EU snarast måste skaka av sig.

Den allt mer enväldige turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan har skickligt använt den nedslagna militärkuppen som förevändning för att slå ned mot alla som kan tänka sig motsätta sig hans ökade makt. Detta har skett i en sådan rasande fart att det närs misstankar om att han själv skulle ha legat bakom kuppförsöket. Tydligt är i alla fall att han och det regerande AK-partiet förberett omfattande utrensningar sedan tidigare och nu fick en anledning att sätta dem i verket.

Mer än 60 000 personer har arresterats eller fått sparken. 10 000 av dem är soldater och officerare, däribland 178 generaler och amiraler, motsvarande 40 procent av de allra högsta militärerna. Om det nu hade varit så många som var inblandade i kuppförsöket kan man fråga sig varför den misslyckades. Alla gamla militärakademier har stängts och en omfattande omorganisering av militären väntar. Från att ha varit den sekulära republikens väktare, med flera maktövertaganden på sitt samvete, har militären försvagats under Erdogan. Nu verkar han beredd att sätta in dödsstöten för att utan protester fortsätta med islamiseringen av landet.

Men även personer inom rättsväsendet – domare, åklagare, poliser – liksom lärare, professorer, statstjänstemän och journalister har fått känna av Erdogans hårda näve. Redan tidigare låg Turkiet på den föga hedrande plats 151 (av 180) på Reportrar utan gränsers globala rankning av pressfrihet. De lär sjunka ännu lägre nu efter att Erdogan låtit stänga 45 tidningar, 29 tidskrifter, 16 tv-stationer, 23 radiostationer, tre nyhetsbyråer och 29 förlag. En arresteringsorder har utfärdats på 42 journalister, bland dem svensk-turkiske Sahin Alpay, liksom mot 47 journalister på den tidigare oppositionstidningen Zaman, som övertogs av regimen i mars.

Turkiet har redan ”tillfälligt” hävt Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och infört undantagstillstånd. Erdoganregimen kan nu stifta lagar utan parlamentets godkännande och häkta vem som helst utan medgivande från domstol. Det talas om att återinföra dödsstraffet eftersom det är ”folkets vilja.” Den som till äventyrs trott att Turkiet var på väg mot demokrati har fått ett bryskt uppvaknande.

Ett EU-medlemskap torde vara uteslutet inom överskådlig framtid. Men länderna i Europa måste nu markera mycket tydligare mot Turkiet. Tyvärr har EU bundit sig vid en överenskommelse med landet för att förhindra vidare flyktingströmmar. Nu hotar den turkiske utrikesministern Mevlüt Cavusoglu att skrota detta avtal om inte turkar ges visumfrihet till EU senast i oktober.

Det lär efter kuppen aldrig ske då det bland annat skulle kräva att Turkiet förändrade den terrorlagstiftning som nu gör Erdogans utrensningar möjliga. Det rör sig om en ren utpressning som EU inte får fall undan för. Nu måste EU snabbt se till att trygga sina egna yttre gränser utan att förlita sig på Turkiet. Kritiken mot Erdogan är också för svag och sanktioner är det ingen som talar om, ett realpolitiskt resultat av hur beroende man gjort sig av Turkiet. Det är ett beroende EU snarast måste skaka av sig.