2016-07-21 06:00

2016-07-21 06:00

Nödvändig asylskärpning

I går började de nya skärpta asylreglerna att gälla i Sverige. Och de behövs verkligen även om antalet asylsökande hittills i år varit betydligt färre än under förra året. Den nya lagen är visserligen tillfällig men måste ses som en långsiktig strävan att få färre att söka asyl i just Sverige.

Situationen i höstas var exceptionell om än inte oförutsägbar. Ändå tog den många på sängen och vi hamnade snabbt i ett krisläge, med bortåt 10 000 asylsökande i veckan. Det var en tillströmning vårt mottagningssystem inte var eller är dimensionerade för att möta och kollapsen stod för dörren. Regeringen tvingades dra i nödbromsen, och till och med Miljöpartiet fick acceptera verkligheten, något som fått den interna kritiken i det partiet att tillta.

Alltså fick vi id-kontroller mellan Sverige och Danmark och interna gränskontroller och regeringen aviserade skärpta asyllagar som nu alltså börjat gälla. I år har det hittills kommit cirka 17 000 asylsökande, hälften så många som under samma period förra året. Det skall också jämföras med de 163 000 som kom totalt under 2015. Av dessa var 35 000 ensamkommande ungdomar och barn och i år har vi bara haft 1 500 ensamkommande. Det har föranlett många kritiker att hävda att den nya asyllagen egentligen inte behövs. Men det är feltänkt.

Skärpta asylregler har en oerhört stark signaleffekt och Fredrik Beijer, rättschef på Migrationsverket, säger till Sveriges Radio att bara det faktum att lagen var på väg förmodligen fått färre att söka sig till Sverige. Skulle vi släppa på kraven skulle strömmarna öka igen, och den kapaciteten har vi inte nu eller ens inom överskådlig tid. Den stora utmaningen nu är att processa alla de asylansökningar som kommit och sedan försöka hjälpa dem som får stanna, om än tillfälligt.

Därför måste kraven på att i förtid avskaffa den nya asyllagen – som skall gälla i tre år – avvisas. Istället borde vi överväga om vi inte måste göra skärpningarna permanenta, vilket bland annat Moderaterna föreslagit. Om tre år skriver vi 2019 och har haft ett riksdagsval. Gissa om asylpolitiken kommer att bli en het valfråga, och då duger det inte att kalla sig ansvarsfull om man är beredd att släppa på kranarna igen.

Den nya lagen gör att tillfälliga uppehållstillstånd blir huvudregeln istället för permanenta – tre år för konventionsflyktingar och 13 månader för alternativt skyddsbehövande, de senare har utgjort majoriteten av asylsökande de senaste åren. Möjlighet till förlängning finns efter prövning.

När riksdagen i förra månaden röstade igenom lagen stöddes den av 240 ledamöter (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna och Sverigedemokraterna) medan 45 röstade nej (Centern och Vänsterpartiet, plus fyra miljöpartister och en liberalpartist). Kristdemokraterna och Liberalerna avstod, främst med motiveringen att de inte gillade att möjligheterna till familjeåterförening i princip togs bort för stora grupper asylsökande.

Att Miljöpartiet gått med på detta är faktiskt förvånande, men regeringsinnehavet har piskat in dem i verkligheten. Alliansen är uppenbart splittrad, och frågan är hur de skall kunna samsas i migrationspolitiken framöver. Fast i regeringsställning hade nog också C, L och KD likt MP märkt av när verkligheten gjorde sig påmind. I alla händelser ser en återgång till den överdrivet generösa linjen alltmer avlägsen ut.

Situationen i höstas var exceptionell om än inte oförutsägbar. Ändå tog den många på sängen och vi hamnade snabbt i ett krisläge, med bortåt 10 000 asylsökande i veckan. Det var en tillströmning vårt mottagningssystem inte var eller är dimensionerade för att möta och kollapsen stod för dörren. Regeringen tvingades dra i nödbromsen, och till och med Miljöpartiet fick acceptera verkligheten, något som fått den interna kritiken i det partiet att tillta.

Alltså fick vi id-kontroller mellan Sverige och Danmark och interna gränskontroller och regeringen aviserade skärpta asyllagar som nu alltså börjat gälla. I år har det hittills kommit cirka 17 000 asylsökande, hälften så många som under samma period förra året. Det skall också jämföras med de 163 000 som kom totalt under 2015. Av dessa var 35 000 ensamkommande ungdomar och barn och i år har vi bara haft 1 500 ensamkommande. Det har föranlett många kritiker att hävda att den nya asyllagen egentligen inte behövs. Men det är feltänkt.

Skärpta asylregler har en oerhört stark signaleffekt och Fredrik Beijer, rättschef på Migrationsverket, säger till Sveriges Radio att bara det faktum att lagen var på väg förmodligen fått färre att söka sig till Sverige. Skulle vi släppa på kraven skulle strömmarna öka igen, och den kapaciteten har vi inte nu eller ens inom överskådlig tid. Den stora utmaningen nu är att processa alla de asylansökningar som kommit och sedan försöka hjälpa dem som får stanna, om än tillfälligt.

Därför måste kraven på att i förtid avskaffa den nya asyllagen – som skall gälla i tre år – avvisas. Istället borde vi överväga om vi inte måste göra skärpningarna permanenta, vilket bland annat Moderaterna föreslagit. Om tre år skriver vi 2019 och har haft ett riksdagsval. Gissa om asylpolitiken kommer att bli en het valfråga, och då duger det inte att kalla sig ansvarsfull om man är beredd att släppa på kranarna igen.

Den nya lagen gör att tillfälliga uppehållstillstånd blir huvudregeln istället för permanenta – tre år för konventionsflyktingar och 13 månader för alternativt skyddsbehövande, de senare har utgjort majoriteten av asylsökande de senaste åren. Möjlighet till förlängning finns efter prövning.

När riksdagen i förra månaden röstade igenom lagen stöddes den av 240 ledamöter (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna och Sverigedemokraterna) medan 45 röstade nej (Centern och Vänsterpartiet, plus fyra miljöpartister och en liberalpartist). Kristdemokraterna och Liberalerna avstod, främst med motiveringen att de inte gillade att möjligheterna till familjeåterförening i princip togs bort för stora grupper asylsökande.

Att Miljöpartiet gått med på detta är faktiskt förvånande, men regeringsinnehavet har piskat in dem i verkligheten. Alliansen är uppenbart splittrad, och frågan är hur de skall kunna samsas i migrationspolitiken framöver. Fast i regeringsställning hade nog också C, L och KD likt MP märkt av när verkligheten gjorde sig påmind. I alla händelser ser en återgång till den överdrivet generösa linjen alltmer avlägsen ut.