2016-07-20 06:00

2016-07-20 06:00

Allians på sommaruppehåll

LEDARE

Efter Almedalsveckan brukar svensk politik ta ett rejält sommaruppehåll. Få saker händer och få utspel görs. Sett till aktivitet så kan man dock fråga sig om inte den borgerliga alliansen tagit ett långt sommaruppehåll inte bara under några sommarveckor, utan under flera månader, ja rent av år.

När de borgerliga partierna bildade Allians för Sverige var det i akt och mening att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet och själva bilda regering. Bara så kan man i längden driva de politiska förändringar man önskar. Makt i sig är förvisso inte ett självändamål, men det är en alldeles nödvändig ingrediens. Men denna för politik så naturliga makthunger verkar efter valet 2014 inte infinna sig hos de gamla allianspartierna. Då måste frågan resas vad alliansen egentligen är till för, om den nu tvekar när det gäller regeringsmakten.

Det synligaste tecknet på att alliansen abdikerat var den så kallade decemberöverenskommelsen (DÖ) som serverade regeringsmakten på ett litet fat till Stefan Löfven och Socialdemokraterna, utan någon motprestation annat än ett tomt löfte om att ”släppa fram” en borgerlig regering efter nästa val om nu dessa till äventyrs skulle bli större än de rödgröna. Detta satt inte särskilt väl bland alliansens gräsrötter och DÖ fick överges efter bara nio månader. Men i praktiken har alliansen fortsatt agera i DÖ:s anda och tolererar Löfvenregeringen.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra hotar nu med att M kommer att rösta nej till en statsminister Löfven (Ekots lördagsintervju 11/6) efter nästa val, även om de rödgröna skulle bli större än de borgerliga. För någon utanför Sverige måste detta te sig som ett synnerligen märkligt löfte. I vilket annat land som helst torde det vara självklart att man röstar mot att motståndaren bildar regering, men så har det inte varit i Sverige.

Här har borgerliga partier som regel lagt ned sina röster och ”släppt fram” sina motståndare. Det gjorde man också efter valet 2014, innan DÖ ens var påtänkt. Därför är Kinberg Batras utspel en välkommen tillnyktring. Socialdemokraterna har aldrig återgäldat vänligheten utan av princip naturligtvis alltid röstat mot borgerliga regeringar (med undantag för Ola Ullstens 1978).

Andra alliansledare har dock tvekat att göra motsvarande utfästelser, vilket reser frågan hur sammanhållna de egentligen är. Det finns tunga krav inom framför allt Moderaterna och Kristdemokraterna på att redan nu fälla regeringen. Och givet Kinberg Batras utspel kan man undra varför hon vill vänta till 2018 med att rösta nej till Löfven. Men givet att det inte råder någon enighet inom alliansen om det så kommer det tyvärr inte att ske. Alliansledarna vill inte regera annat än under mycket fördelaktiga villkor som aldrig kommer att inträffa inom överskådlig tid. Någon egen majoritet lär det inte bli i brådraket med Sverigedemokraterna som parkerat sig strax under 20 procent.

Så vad skall vi då ha alliansen till om den ändå inte vill regera? Att tillsammans med SD få ihop ännu fler mer eller mindre meningslösa tillkännagivanden i riksdagen? Har alliansen helt enkelt spelat ut sin roll? Det borde oroa M eftersom det kan betyda att de gamla mittenpartierna Centern och Liberalerna blir mer mottagliga för att samarbeta med S, vilket också sker ute i många kommuner. För borgerlighetens överlevnad som egen politisk kraft krävs det att M tar ett mer aktivt ledarskap och en mer aktiv oppositionspolitik och får med sig de andra allianspartierna. Alliansens framtid kan bara hotas av en inaktiv allians.

När de borgerliga partierna bildade Allians för Sverige var det i akt och mening att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet och själva bilda regering. Bara så kan man i längden driva de politiska förändringar man önskar. Makt i sig är förvisso inte ett självändamål, men det är en alldeles nödvändig ingrediens. Men denna för politik så naturliga makthunger verkar efter valet 2014 inte infinna sig hos de gamla allianspartierna. Då måste frågan resas vad alliansen egentligen är till för, om den nu tvekar när det gäller regeringsmakten.

Det synligaste tecknet på att alliansen abdikerat var den så kallade decemberöverenskommelsen (DÖ) som serverade regeringsmakten på ett litet fat till Stefan Löfven och Socialdemokraterna, utan någon motprestation annat än ett tomt löfte om att ”släppa fram” en borgerlig regering efter nästa val om nu dessa till äventyrs skulle bli större än de rödgröna. Detta satt inte särskilt väl bland alliansens gräsrötter och DÖ fick överges efter bara nio månader. Men i praktiken har alliansen fortsatt agera i DÖ:s anda och tolererar Löfvenregeringen.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra hotar nu med att M kommer att rösta nej till en statsminister Löfven (Ekots lördagsintervju 11/6) efter nästa val, även om de rödgröna skulle bli större än de borgerliga. För någon utanför Sverige måste detta te sig som ett synnerligen märkligt löfte. I vilket annat land som helst torde det vara självklart att man röstar mot att motståndaren bildar regering, men så har det inte varit i Sverige.

Här har borgerliga partier som regel lagt ned sina röster och ”släppt fram” sina motståndare. Det gjorde man också efter valet 2014, innan DÖ ens var påtänkt. Därför är Kinberg Batras utspel en välkommen tillnyktring. Socialdemokraterna har aldrig återgäldat vänligheten utan av princip naturligtvis alltid röstat mot borgerliga regeringar (med undantag för Ola Ullstens 1978).

Andra alliansledare har dock tvekat att göra motsvarande utfästelser, vilket reser frågan hur sammanhållna de egentligen är. Det finns tunga krav inom framför allt Moderaterna och Kristdemokraterna på att redan nu fälla regeringen. Och givet Kinberg Batras utspel kan man undra varför hon vill vänta till 2018 med att rösta nej till Löfven. Men givet att det inte råder någon enighet inom alliansen om det så kommer det tyvärr inte att ske. Alliansledarna vill inte regera annat än under mycket fördelaktiga villkor som aldrig kommer att inträffa inom överskådlig tid. Någon egen majoritet lär det inte bli i brådraket med Sverigedemokraterna som parkerat sig strax under 20 procent.

Så vad skall vi då ha alliansen till om den ändå inte vill regera? Att tillsammans med SD få ihop ännu fler mer eller mindre meningslösa tillkännagivanden i riksdagen? Har alliansen helt enkelt spelat ut sin roll? Det borde oroa M eftersom det kan betyda att de gamla mittenpartierna Centern och Liberalerna blir mer mottagliga för att samarbeta med S, vilket också sker ute i många kommuner. För borgerlighetens överlevnad som egen politisk kraft krävs det att M tar ett mer aktivt ledarskap och en mer aktiv oppositionspolitik och får med sig de andra allianspartierna. Alliansens framtid kan bara hotas av en inaktiv allians.