2016-07-19 06:00

2016-07-19 06:00

Kuppen efter kuppförsöket

Det misslyckade militära kuppförsöket följs nu av president Recep Tayyip Erdogans egen kupp mot den turkiska statsapparaten och samhället. En redan maktfullkomlig ledare kommer att tillskansa sig ännu mer makt och föra Turkiet ännu längre bort från demokratin.

Den moderna turkiska staten har genomlidit ett antal militärkupper genom åren – 1960, 1971 och 1980. Den turkiska militären har alltid sett sig som väktare av landsfadern Kemal Atatürks sekulära arv, och ingripit när de sett statens fundament och kemalismen hotad. Militärstyret har många gånger varit brutalt men man har alltid återlämnat makten i civila händer efter ett tag. Därför går det inte riktigt att jämföra turkiska militärstyren med vilka andra juntor som helst.

Det är först i och med Erdogans intåg på Turkiets politiska scen som militärens makt på allvar utmanats. Under hans allt mer auktoritära styre så har successivt såväl det sekulära arvet luckrats upp som militärens makt försvagats. Det som brukar kallas ”den djupa staten” har målmedvetet bekämpats. Politisk islam, islamism, har bland annat varit det regerande AK-partiets signum. Därför har det varit många som undrat när militären ånyo skulle ingripa i politiken. Sent på fredagskvällen kom svaret, men det gick inte som det var tänkt.

Kuppen misslyckades inte så mycket på grund av att AKP fick ut sina sympatisörer på gatorna som att kuppmakarna inte var tillräckligt förberedda och, framför allt, inte hade stöd från den högsta militärledningen. Därför är den mer att likna vid 1963 års misslyckade kuppförsök än med den som skedde 1960. Det är också ett tecken på hur försvagad militärens ställning blivit i Turkiet under de senaste 15 åren. Och nu har Erdogan fått den förevändning han behövde för att tillgripa ytterligare utrensningar.

Han har knappast vilat på lagrarna. Redan har drygt 3 000 militärer gripits, varav 103 generaler och amiraler (ungefär en tredjedel av dem), inklusive befälhavarna för den andra och tredje armén. Chefen för den i Istanbul baserade första armén var lojal, och utan det förbandet har ingen kupp lyckats tidigare. 3 000 domare har avsatts, liksom 8 700 poliser och 1 500 tjänstemän på finansministeriet, samt 30 regionala guvernörer. Skalan och effektiviteten tyder på att man utgått ifrån i förväg upprättade listor, vilket spätt på konspirationsteorier om att kuppförsöket i själva verket var iscensatt. Det är nog inte så troligt, men att man förberett vilka som borde avlägsnas någon gång torde vara sannolikt.

Detta kan bli det hårdaste slaget mot militären sedan de beryktade Ergenekon-rättegångarna som inleddes 2008 och där över 300 ledande militärer och säkerhetsfolk på falska grunder dömdes för att ha konspirerat mot staten. Då hade Erdogan stor hjälp av den islamistiska Gülenrörelsen, som satt på positioner inom polisen och rättsväsendet. Men sedan 2013 är Erdogan i öppen fiendskap mot sina forna allierade, och föga förvånande har han anklagat Gülenrörelsen för att ligga bakom kuppförsöket.

Det är också en anledning till att militären för det mesta höll sig lugn. Sedan något år råder också en mer avspänd relation mellan generalerna och Erdogan. Ergenekon har erkänts som påhittad och alla dömda har släppts. Därtill har militären åter tillåtits att bekämpa kurdiska separatister i sydöstra landet. Frågan är dock om den i längden kommer att acceptera de nya utrensningarna och om de nu är så pass försvagade att de inte mäktar med att stå emot Erdogans marsch mot oinskränkt makt och islamisering.

Den moderna turkiska staten har genomlidit ett antal militärkupper genom åren – 1960, 1971 och 1980. Den turkiska militären har alltid sett sig som väktare av landsfadern Kemal Atatürks sekulära arv, och ingripit när de sett statens fundament och kemalismen hotad. Militärstyret har många gånger varit brutalt men man har alltid återlämnat makten i civila händer efter ett tag. Därför går det inte riktigt att jämföra turkiska militärstyren med vilka andra juntor som helst.

Det är först i och med Erdogans intåg på Turkiets politiska scen som militärens makt på allvar utmanats. Under hans allt mer auktoritära styre så har successivt såväl det sekulära arvet luckrats upp som militärens makt försvagats. Det som brukar kallas ”den djupa staten” har målmedvetet bekämpats. Politisk islam, islamism, har bland annat varit det regerande AK-partiets signum. Därför har det varit många som undrat när militären ånyo skulle ingripa i politiken. Sent på fredagskvällen kom svaret, men det gick inte som det var tänkt.

Kuppen misslyckades inte så mycket på grund av att AKP fick ut sina sympatisörer på gatorna som att kuppmakarna inte var tillräckligt förberedda och, framför allt, inte hade stöd från den högsta militärledningen. Därför är den mer att likna vid 1963 års misslyckade kuppförsök än med den som skedde 1960. Det är också ett tecken på hur försvagad militärens ställning blivit i Turkiet under de senaste 15 åren. Och nu har Erdogan fått den förevändning han behövde för att tillgripa ytterligare utrensningar.

Han har knappast vilat på lagrarna. Redan har drygt 3 000 militärer gripits, varav 103 generaler och amiraler (ungefär en tredjedel av dem), inklusive befälhavarna för den andra och tredje armén. Chefen för den i Istanbul baserade första armén var lojal, och utan det förbandet har ingen kupp lyckats tidigare. 3 000 domare har avsatts, liksom 8 700 poliser och 1 500 tjänstemän på finansministeriet, samt 30 regionala guvernörer. Skalan och effektiviteten tyder på att man utgått ifrån i förväg upprättade listor, vilket spätt på konspirationsteorier om att kuppförsöket i själva verket var iscensatt. Det är nog inte så troligt, men att man förberett vilka som borde avlägsnas någon gång torde vara sannolikt.

Detta kan bli det hårdaste slaget mot militären sedan de beryktade Ergenekon-rättegångarna som inleddes 2008 och där över 300 ledande militärer och säkerhetsfolk på falska grunder dömdes för att ha konspirerat mot staten. Då hade Erdogan stor hjälp av den islamistiska Gülenrörelsen, som satt på positioner inom polisen och rättsväsendet. Men sedan 2013 är Erdogan i öppen fiendskap mot sina forna allierade, och föga förvånande har han anklagat Gülenrörelsen för att ligga bakom kuppförsöket.

Det är också en anledning till att militären för det mesta höll sig lugn. Sedan något år råder också en mer avspänd relation mellan generalerna och Erdogan. Ergenekon har erkänts som påhittad och alla dömda har släppts. Därtill har militären åter tillåtits att bekämpa kurdiska separatister i sydöstra landet. Frågan är dock om den i längden kommer att acceptera de nya utrensningarna och om de nu är så pass försvagade att de inte mäktar med att stå emot Erdogans marsch mot oinskränkt makt och islamisering.