2016-07-13 06:00

2016-07-13 14:36

Granska granskarna

LEDARE

Riksrevisionen är en av Sveriges allra viktigaste myndigheter. Så viktig att den har en särställning jämfört med andra. Den är självständig under riksdagen för att trygga oberoendet när den skall granska andra statliga myndigheter, regeringens förvaltning och statliga bolag.

Därför är det extra sorgligt att se hur de tre riksrevisorerna har betett sig. Enligt Dagens Nyheters granskning så har riksrevisorn Susanne Ackum spridit internt arbetsmaterial till anställda på regeringskansliet och till fackförbundet Saco, liksom till sambon och opinionsbildaren Gunnar Wetterberg (tidigare på just Saco) och låtit detta påverka granskningsarbetet.

Hon har dessutom anställt tidigare kolleger genom att skräddarsy platsannonser och kringgå den ordinarie rekryteringsprocessen. Det har bland annat fått till följd att de nya granskarna blivit satta att granska ärenden de själva i sina tidigare befattningar varit inblandade i. Detta gäller även riksrevisorn Ulf Bengtsson, som fick granska ett ärende han hade handlagt när han var generaldirektör på Arbetsgivarverket. Den tredje riksrevisorn Margareta Åberg har låtit allt detta ske utan att göra något.

Därför är förtroendet för dem förbrukat. Ackum insåg redan i fredags detta och valde att sluta. Det borde de två andra göra också. Annars kan det bli svårt att bli av med dem. Betydelsen av oberoende riksrevisorer gör att de inte kan avsättas utan vidare, ungefär som domare. Det ställer också högre krav på dem man utser. Även om riksdagens konstitutionsutskott kallat in riksrevisorerna för att förklara sig så räcker inte det. Det gör inte heller den externa granskning som den tidigare justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger skall göra.

Såväl antikorruptionsorganisationen Transparency International som branschorganisationen FAR kräver att alla riksrevisorer lämnar sina uppdrag. Det anser också Inga-Britt Ahlenius, som i egenskap av chef för dåvarande Riksrevisionsverket hamnade i en omtalad konflikt med finansminister Bosse Ringholm (S), vilket sedan ledde till skapandet av den mer formellt oberoende Riksrevisionen (genom en sammanslagning av Riksrevisionsverket och Riksdagens Revisorer) år 2003. Det är ”en sammantagen brist på integritet och förståelse för de särskilda uppdrag som de har”, säger hon till DN.

Sverige anses vara ett av världens minst korrupta länder och vill vi fortsättningsvis vara det så måste vi jobba på det. Då kan vi inte ha en Riksrevision som beter sig så här. Det undergräver allmänhetens förtroende för våra myndigheter, och i och med att de handlar om just ett organ för myndighetsgranskning är det extra allvarligt. Detta borde de kvarvarande riksrevisorerna inse.

Nu är vi inte alltid så bra som vi inbillar oss. Statsförvaltningen har stundtals varit alldeles för politiserad och myndighetschefer har många gånger utsetts mer på partipolitiska än formella meriter. Ta bara det avskräckande exemplet med rikspolischefen och socialdemokraten Dan Eliasson, som tidigare varit generaldirektör både för Migrationsverket och för Försäkringskassan. Den förra alliansregeringen gjorde vissa tappra försök med att avpolitisera, med blandat resultat.

I fallet Riksrevisionen har det mycket handlat om vänskapskorruption och det finns på fler håll. Forskningen visar på entydiga samband mellan en förvaltnings politisering och korruption. Det är hög tid att vi tar detta på allvar och inte inbillar oss att vi slipper undan bara för att vi ligger bättre till än andra länder. Det kan gå fort att rasera tillit, men desto längre att bygga upp den igen.

Därför är det extra sorgligt att se hur de tre riksrevisorerna har betett sig. Enligt Dagens Nyheters granskning så har riksrevisorn Susanne Ackum spridit internt arbetsmaterial till anställda på regeringskansliet och till fackförbundet Saco, liksom till sambon och opinionsbildaren Gunnar Wetterberg (tidigare på just Saco) och låtit detta påverka granskningsarbetet.

Hon har dessutom anställt tidigare kolleger genom att skräddarsy platsannonser och kringgå den ordinarie rekryteringsprocessen. Det har bland annat fått till följd att de nya granskarna blivit satta att granska ärenden de själva i sina tidigare befattningar varit inblandade i. Detta gäller även riksrevisorn Ulf Bengtsson, som fick granska ett ärende han hade handlagt när han var generaldirektör på Arbetsgivarverket. Den tredje riksrevisorn Margareta Åberg har låtit allt detta ske utan att göra något.

Därför är förtroendet för dem förbrukat. Ackum insåg redan i fredags detta och valde att sluta. Det borde de två andra göra också. Annars kan det bli svårt att bli av med dem. Betydelsen av oberoende riksrevisorer gör att de inte kan avsättas utan vidare, ungefär som domare. Det ställer också högre krav på dem man utser. Även om riksdagens konstitutionsutskott kallat in riksrevisorerna för att förklara sig så räcker inte det. Det gör inte heller den externa granskning som den tidigare justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger skall göra.

Såväl antikorruptionsorganisationen Transparency International som branschorganisationen FAR kräver att alla riksrevisorer lämnar sina uppdrag. Det anser också Inga-Britt Ahlenius, som i egenskap av chef för dåvarande Riksrevisionsverket hamnade i en omtalad konflikt med finansminister Bosse Ringholm (S), vilket sedan ledde till skapandet av den mer formellt oberoende Riksrevisionen (genom en sammanslagning av Riksrevisionsverket och Riksdagens Revisorer) år 2003. Det är ”en sammantagen brist på integritet och förståelse för de särskilda uppdrag som de har”, säger hon till DN.

Sverige anses vara ett av världens minst korrupta länder och vill vi fortsättningsvis vara det så måste vi jobba på det. Då kan vi inte ha en Riksrevision som beter sig så här. Det undergräver allmänhetens förtroende för våra myndigheter, och i och med att de handlar om just ett organ för myndighetsgranskning är det extra allvarligt. Detta borde de kvarvarande riksrevisorerna inse.

Nu är vi inte alltid så bra som vi inbillar oss. Statsförvaltningen har stundtals varit alldeles för politiserad och myndighetschefer har många gånger utsetts mer på partipolitiska än formella meriter. Ta bara det avskräckande exemplet med rikspolischefen och socialdemokraten Dan Eliasson, som tidigare varit generaldirektör både för Migrationsverket och för Försäkringskassan. Den förra alliansregeringen gjorde vissa tappra försök med att avpolitisera, med blandat resultat.

I fallet Riksrevisionen har det mycket handlat om vänskapskorruption och det finns på fler håll. Forskningen visar på entydiga samband mellan en förvaltnings politisering och korruption. Det är hög tid att vi tar detta på allvar och inte inbillar oss att vi slipper undan bara för att vi ligger bättre till än andra länder. Det kan gå fort att rasera tillit, men desto längre att bygga upp den igen.