2016-06-29 06:00

2016-06-29 06:00

Civilkurage en bristvara

Toppstyrning är mer regel än undantag i svensk politik. Partipiskorna viner över de folkvalda som får huka sig i riksdagsbänkarna och därefter trycka på rätt knapp. Och ve den som bryter mot partilinjen. Då väntar utskällning och rena mobbningsfasoner.

Att vara politiker på en viss nivå kräver att man är gjord av en viss sorts följsamt virke, annars blir man inte långlivad. Lojalitet med det egna partiet premieras högre än eget engagemang och drivandet av egna åsikter. Olika partier har drivit detta olika långt och partikulturerna varierar.

Var de står på den politiska skalan visar sig ha lite med detta att göra. Det parti som mest förknippas med individuell frihet – Moderaterna – är också det i särklass mest toppstyrda partiet. Och de flesta frifräsarna finns till vänster – Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Men även i de senare så har vi nyligen sett tecken på att toppstyrningen tilltagit. Se bara på hur MP i regeringsställning har fått sina ledamöter att rätta in sig i leden, och V gör idoga försök att mota bort Amineh Kakabaveh, som varit obekväm nog att kämpa mot hederskulturen.

Politiskt civilkurage är en tydlig bristvara i Sverige där få vågar stå upp för sina egna uppfattningar om det skulle irritera den egna ledningen. En av de som vågat är den moderata riksdagsledamoten Finn Bengtsson, som länge kämpade mot den demokratiskt tvivelaktiga decemberöverenskommelsen (DÖ), som tvingade alliansens ledamöter att lägga sig platt för den rödgröna regeringens budget.

Därför har han och den förre riksdagsmannen Rolf K Nilsson (M) bildat den så kallade 16 juni-stiftelsen. Namnet kommer av att det var den 16 juni 2015 som allianspartiernas riksdagsledamöter fick lägga ned sina röster vid omröstningen av vårbudgeten istället för att rösta för den egna alliansens förslag. Detta som en följd av DÖ, som hade slutits över deras huvuden. Bara två ledamöter, nämnde Finn Bengtsson och Anders Hansson, röstade för den egna alliansbudgeten.

Stiftelsen har nu delat ut sitt Finn Bengtsson-pris till en person som visat politiskt mod och stått upp för sig och sina anhängares åsikter, lämpligt nog just den 16 juni. Mottagare blev Sara Skyttedal, ordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet. Hon var pådrivande för att Kristdemokraterna skulle rösta ned DÖ på partiets riksting i höstas, och så blev det också. DÖ är nu historia, även om alliansen tyvärr i praktiken mest agerar som om överenskommelsen fortfarande gällde. ”Nu tycker jag att vi tar och lägger en gemensam budget, eller hur?” avslutade Skyttedal sitt tacktal.

Priset är synnerligen välförtjänt och det är viktigt att politiskt civilkurage uppmärksammas och belönas. Alltför ofta så trycks politiker ned när de vill följa sina samveten. Visst går det en gräns för hur mycket frihet som kan tolereras innan det blir konstigt att man skall representera ett visst parti, men i Sverige är vi oftast långt därifrån. Nyligen petades M-ledamöterna Hanif Bali och Niklas Wykman från viktiga utskottsuppdrag för att de röstat för en resolution om att det pågår ett folkmord på kristna och andra minoriteter i Mellanöstern, vilket var en klar överreaktion från M-ledningen.

Svensk politik skulle vara betjänt av mer oberoende politiker som vågade stå för något själva utan att ängsligt snegla på vad de ledande företrädarna alltid tycker. Men toppstyrningen är förstås bekväm för partiledningarna och därför lär det inte hända mycket i den riktningen.

Att vara politiker på en viss nivå kräver att man är gjord av en viss sorts följsamt virke, annars blir man inte långlivad. Lojalitet med det egna partiet premieras högre än eget engagemang och drivandet av egna åsikter. Olika partier har drivit detta olika långt och partikulturerna varierar.

Var de står på den politiska skalan visar sig ha lite med detta att göra. Det parti som mest förknippas med individuell frihet – Moderaterna – är också det i särklass mest toppstyrda partiet. Och de flesta frifräsarna finns till vänster – Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Men även i de senare så har vi nyligen sett tecken på att toppstyrningen tilltagit. Se bara på hur MP i regeringsställning har fått sina ledamöter att rätta in sig i leden, och V gör idoga försök att mota bort Amineh Kakabaveh, som varit obekväm nog att kämpa mot hederskulturen.

Politiskt civilkurage är en tydlig bristvara i Sverige där få vågar stå upp för sina egna uppfattningar om det skulle irritera den egna ledningen. En av de som vågat är den moderata riksdagsledamoten Finn Bengtsson, som länge kämpade mot den demokratiskt tvivelaktiga decemberöverenskommelsen (DÖ), som tvingade alliansens ledamöter att lägga sig platt för den rödgröna regeringens budget.

Därför har han och den förre riksdagsmannen Rolf K Nilsson (M) bildat den så kallade 16 juni-stiftelsen. Namnet kommer av att det var den 16 juni 2015 som allianspartiernas riksdagsledamöter fick lägga ned sina röster vid omröstningen av vårbudgeten istället för att rösta för den egna alliansens förslag. Detta som en följd av DÖ, som hade slutits över deras huvuden. Bara två ledamöter, nämnde Finn Bengtsson och Anders Hansson, röstade för den egna alliansbudgeten.

Stiftelsen har nu delat ut sitt Finn Bengtsson-pris till en person som visat politiskt mod och stått upp för sig och sina anhängares åsikter, lämpligt nog just den 16 juni. Mottagare blev Sara Skyttedal, ordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet. Hon var pådrivande för att Kristdemokraterna skulle rösta ned DÖ på partiets riksting i höstas, och så blev det också. DÖ är nu historia, även om alliansen tyvärr i praktiken mest agerar som om överenskommelsen fortfarande gällde. ”Nu tycker jag att vi tar och lägger en gemensam budget, eller hur?” avslutade Skyttedal sitt tacktal.

Priset är synnerligen välförtjänt och det är viktigt att politiskt civilkurage uppmärksammas och belönas. Alltför ofta så trycks politiker ned när de vill följa sina samveten. Visst går det en gräns för hur mycket frihet som kan tolereras innan det blir konstigt att man skall representera ett visst parti, men i Sverige är vi oftast långt därifrån. Nyligen petades M-ledamöterna Hanif Bali och Niklas Wykman från viktiga utskottsuppdrag för att de röstat för en resolution om att det pågår ett folkmord på kristna och andra minoriteter i Mellanöstern, vilket var en klar överreaktion från M-ledningen.

Svensk politik skulle vara betjänt av mer oberoende politiker som vågade stå för något själva utan att ängsligt snegla på vad de ledande företrädarna alltid tycker. Men toppstyrningen är förstås bekväm för partiledningarna och därför lär det inte hända mycket i den riktningen.