2016-06-27 20:12

2016-06-27 20:16

Camerons skuld för Brexit

Den brittiske premiärministern David Cameron har säkrat sin plats i historieböckerna, men inte på det sätt som han hade hoppats. Nu kommer han att bli ihågkommen som den ledare som tog Storbritannien ut ur EU, och kanske också översåg sitt eget lands upplösning.

Är det någon som personifierar förlusten i torsdagens folkomröstning om britterna fortsatt skulle vara kvar i EU så är det Cameron. Han satsade allt på ett kort och förlorade stort. En så monumental felbedömning har inte gjorts av en brittisk ledare sedan Neville Chamberlain kom hem från München 1938, viftade med ett papper och pratade om ”fred i vår tid”. Och likt sin föregångare är detta allt som historien kommer att minnas honom för. Allt annat som Cameron gjort spelar ingen roll, hur bra det än kan ha varit – som moderniseringen av det konservativa Torypartiet eller hur han tog Storbritannien igenom finanskrisens efterdyningar.

Cameron föll på eget grepp och gjorde det stora misstaget att kalla till folkomröstning utan att vara någorlunda säker på resultatet. Han hade gjort så två gånger förut, angående en valkretsreform och skotsk självständighet, och inbillade sig att det skulle fungera en tredje gång. Tories har alltid varit djupt splittrade om EU och detta var hans sätt att få sitt parti att ”sluta tjafsa om Europa”, att en gång för alla få stopp på de interna konflikterna som pågått i över 30 år. Men så blev det inte.

Bara ett år efter att Cameron oväntat vann egen majoritet i parlamentsvalet står han nu där som en förlorare. Inför valet hade han av partitaktiska skäl lovat en folkomröstning om EU, dels för att lugna interna EU-motståndare och dels för att mota bort Nigel Farages EU-fientliga UKIP. Under förra mandatperioden satt han i koalition med de EU-vänliga Liberaldemokraterna och han räknade nog kallt med att fortsätta så, och de skulle aldrig acceptera en folkomröstning.

Men nu fann han sig fångad av sitt eget löfte och det var bara att köra på. Han fick till en omförhandling med EU, men den gav ett klent resultat (här kunde gott EU ha varit mer generösa) men tillräckligt för att han skulle rekommendera att stanna kvar. Detta skapade dock en svårighet under själva kampanjen. Stanna-sidan var mer ljummet inställda till EU medan lämna-sidan var passionerat emot. De som ville stanna kvar har insett att det finns problem med EU, men att det vid en sammanvägd bedömning ändå är bättre att fortsätta som medlemmar och påverka EU inifrån. Det är svårt att göra en medryckande kampanj av det.

Nu underskattade man inte bara motståndet mot EU, utan också mot de andra faktorer som drev en majoritet (förvisso en liten sådan) till att rösta för Brexit. Folkomröstningen handlade lika mycket om den populistiska missnöjesvind som nu sveper över många länder. En protest mot ett etablissemang som förlorat kontakten med så kallat vanligt folk. Och opinionen för Brexit visade sig vara ovanligt stark i de arbetardominerade nordöstra delarna av England, som är på tillbakagång.

Folkomröstningen handlade också till stor del om invandring, där många engelsmän såg EU:s fria rörlighet som ett hot och ville ”ta tillbaka kontrollen” över gränserna. Denna oro utmålades i vulgärpropagandan som rasistisk, trots att den i vissa stycken är legitim. Det fanns dock en del grova övertramp i främlingsfientlig riktning som främst gjordes av UKIP-företrädare. Det lämnar också en bitter eftersmak till hela Brexitfrågan.

Är det någon som personifierar förlusten i torsdagens folkomröstning om britterna fortsatt skulle vara kvar i EU så är det Cameron. Han satsade allt på ett kort och förlorade stort. En så monumental felbedömning har inte gjorts av en brittisk ledare sedan Neville Chamberlain kom hem från München 1938, viftade med ett papper och pratade om ”fred i vår tid”. Och likt sin föregångare är detta allt som historien kommer att minnas honom för. Allt annat som Cameron gjort spelar ingen roll, hur bra det än kan ha varit – som moderniseringen av det konservativa Torypartiet eller hur han tog Storbritannien igenom finanskrisens efterdyningar.

Cameron föll på eget grepp och gjorde det stora misstaget att kalla till folkomröstning utan att vara någorlunda säker på resultatet. Han hade gjort så två gånger förut, angående en valkretsreform och skotsk självständighet, och inbillade sig att det skulle fungera en tredje gång. Tories har alltid varit djupt splittrade om EU och detta var hans sätt att få sitt parti att ”sluta tjafsa om Europa”, att en gång för alla få stopp på de interna konflikterna som pågått i över 30 år. Men så blev det inte.

Bara ett år efter att Cameron oväntat vann egen majoritet i parlamentsvalet står han nu där som en förlorare. Inför valet hade han av partitaktiska skäl lovat en folkomröstning om EU, dels för att lugna interna EU-motståndare och dels för att mota bort Nigel Farages EU-fientliga UKIP. Under förra mandatperioden satt han i koalition med de EU-vänliga Liberaldemokraterna och han räknade nog kallt med att fortsätta så, och de skulle aldrig acceptera en folkomröstning.

Men nu fann han sig fångad av sitt eget löfte och det var bara att köra på. Han fick till en omförhandling med EU, men den gav ett klent resultat (här kunde gott EU ha varit mer generösa) men tillräckligt för att han skulle rekommendera att stanna kvar. Detta skapade dock en svårighet under själva kampanjen. Stanna-sidan var mer ljummet inställda till EU medan lämna-sidan var passionerat emot. De som ville stanna kvar har insett att det finns problem med EU, men att det vid en sammanvägd bedömning ändå är bättre att fortsätta som medlemmar och påverka EU inifrån. Det är svårt att göra en medryckande kampanj av det.

Nu underskattade man inte bara motståndet mot EU, utan också mot de andra faktorer som drev en majoritet (förvisso en liten sådan) till att rösta för Brexit. Folkomröstningen handlade lika mycket om den populistiska missnöjesvind som nu sveper över många länder. En protest mot ett etablissemang som förlorat kontakten med så kallat vanligt folk. Och opinionen för Brexit visade sig vara ovanligt stark i de arbetardominerade nordöstra delarna av England, som är på tillbakagång.

Folkomröstningen handlade också till stor del om invandring, där många engelsmän såg EU:s fria rörlighet som ett hot och ville ”ta tillbaka kontrollen” över gränserna. Denna oro utmålades i vulgärpropagandan som rasistisk, trots att den i vissa stycken är legitim. Det fanns dock en del grova övertramp i främlingsfientlig riktning som främst gjordes av UKIP-företrädare. Det lämnar också en bitter eftersmak till hela Brexitfrågan.