2016-06-23 06:00

2016-06-23 06:00

Bättre tillsammans

LEDARE

I dag är något av en ödesdag både för Storbritannien och för Europa. Britterna skall rösta om de också fortsättningsvis skall vara medlemmar i den Europeiska Unionen och enligt mätningarna är det mycket jämnt. Ett utträde vore ett hårt slag för alla inblandade och kan få katastrofala följder. Det är vår fria, öppna världsordning som står på spel.

Det inte ens fel att två träter, och det gäller i synnerhet förhållandet mellan EU och Storbritannien. Ända sedan de blev medlemmar i dåvarande EG 1973 har de varit motsträviga och skeptiska mot den tilltagande överstatligheten. EU å sin sida har varit märkbart okänsliga gentemot inte bara de som vill gå långsammare fram utan särskilt mot de som tycker att Europasamarbetet inte borde fördjupas alltför mycket. Denna spänning har skapat dagens kris i relationerna.

Särskilt det konservativa Tory-partiet har varit splittrade i synen på EU och ingen partiledare har förmått överbrygga motsättningarna. Noterbart är hur flera medlemmar i premiärminister David Camerons regering kampanjar för ett brittiskt utträde – Brexit. Hans värsta rival är den färgstarke förre Londonborgmästaren Boris Johnson, som kan få flytta in på No 10 Downing Street i händelse av att lämnakampanjen vinner.

Ingen verkar ha tagit problemen på det allvar som krävs. Cameron utlyste folkomröstningen mest som ett sätt att vinna parlamentsvalet förra året, och undvika alltför synbar splittring inom Tories. Han började också kampanja för ett fortsatt EU-medlemskap alldeles för sent. Inte heller EU har visat någon större förmåga att gå Cameron till mötes under de förhandlingar som skulle förändra förhållandet mellan EU och Storbritannien, men nu måste Cameron i alla fall låtsas att de var tillräckligt genomgripande för att rekommendera sitt folk att rösta ja.

Debatten inför folkomröstningen har många gånger varit osaklig, där känslor fått övertrumfa fakta. Visst, EU är ingen perfekt union och det fattas många dåliga beslut i Bryssel. Men det Förenade Kungariket är heller ingen perfekt union och det fattas många dåliga beslut i London också, liksom i Stockholm, Paris och Berlin. Det är i sig inget bra argument mot. Det positiva överväger trots allt det negativa. Den inre marknaden har betytt oerhört mycket för tillväxten och välståndet i Europa och hur kan en handelsnation som Storbritannien tro att det skulle bli bättre att stå utanför denna? Storbritannien skulle marginaliseras och bli ett ”Little England” istället.

Ja, själva Storbritanniens sammanhållning skulle äventyras då de mer Europavänliga skottarna kan komma att kräva självständighet, bara några år efter att ha röstat nej till detta. EU:s öppna gränser mellan Irland och Nordirland har betytt mycket för avspänningen och freden där, men vad händer om gränskontrollerna återinförs? Ett Storbritannien utanför EU skulle få omdefiniera sitt förhållande med EU i grunden, och utan inflytande tvingas acceptera beslut fattade av andra. Resten av världen skulle mer bry sig om EU än om Storbritannien. Allt detta är konsekvenser som lämnasidan inte brytt sig om att försöka svara på.

Tillsammans är vi bättre och starkare. Utan Storbritannien skulle länder som Sverige förlora en pålitlig allierad i EU mot ökad överstatlighet. Mer federalistiskt sinnade länder på kontinenten skulle få alldeles för stort inflytande och det vore ingen bra utveckling. Ett Brexit skulle också riskera att andra länder i EU söker sig bort och vad händer då med unionen? Ett splittrat EU skulle vara mums för den ryske presidenten Putin.

Inte bara för sin egen skull utan för allas vår skulle måste britterna rösta ja till att stanna i EU!

Det inte ens fel att två träter, och det gäller i synnerhet förhållandet mellan EU och Storbritannien. Ända sedan de blev medlemmar i dåvarande EG 1973 har de varit motsträviga och skeptiska mot den tilltagande överstatligheten. EU å sin sida har varit märkbart okänsliga gentemot inte bara de som vill gå långsammare fram utan särskilt mot de som tycker att Europasamarbetet inte borde fördjupas alltför mycket. Denna spänning har skapat dagens kris i relationerna.

Särskilt det konservativa Tory-partiet har varit splittrade i synen på EU och ingen partiledare har förmått överbrygga motsättningarna. Noterbart är hur flera medlemmar i premiärminister David Camerons regering kampanjar för ett brittiskt utträde – Brexit. Hans värsta rival är den färgstarke förre Londonborgmästaren Boris Johnson, som kan få flytta in på No 10 Downing Street i händelse av att lämnakampanjen vinner.

Ingen verkar ha tagit problemen på det allvar som krävs. Cameron utlyste folkomröstningen mest som ett sätt att vinna parlamentsvalet förra året, och undvika alltför synbar splittring inom Tories. Han började också kampanja för ett fortsatt EU-medlemskap alldeles för sent. Inte heller EU har visat någon större förmåga att gå Cameron till mötes under de förhandlingar som skulle förändra förhållandet mellan EU och Storbritannien, men nu måste Cameron i alla fall låtsas att de var tillräckligt genomgripande för att rekommendera sitt folk att rösta ja.

Debatten inför folkomröstningen har många gånger varit osaklig, där känslor fått övertrumfa fakta. Visst, EU är ingen perfekt union och det fattas många dåliga beslut i Bryssel. Men det Förenade Kungariket är heller ingen perfekt union och det fattas många dåliga beslut i London också, liksom i Stockholm, Paris och Berlin. Det är i sig inget bra argument mot. Det positiva överväger trots allt det negativa. Den inre marknaden har betytt oerhört mycket för tillväxten och välståndet i Europa och hur kan en handelsnation som Storbritannien tro att det skulle bli bättre att stå utanför denna? Storbritannien skulle marginaliseras och bli ett ”Little England” istället.

Ja, själva Storbritanniens sammanhållning skulle äventyras då de mer Europavänliga skottarna kan komma att kräva självständighet, bara några år efter att ha röstat nej till detta. EU:s öppna gränser mellan Irland och Nordirland har betytt mycket för avspänningen och freden där, men vad händer om gränskontrollerna återinförs? Ett Storbritannien utanför EU skulle få omdefiniera sitt förhållande med EU i grunden, och utan inflytande tvingas acceptera beslut fattade av andra. Resten av världen skulle mer bry sig om EU än om Storbritannien. Allt detta är konsekvenser som lämnasidan inte brytt sig om att försöka svara på.

Tillsammans är vi bättre och starkare. Utan Storbritannien skulle länder som Sverige förlora en pålitlig allierad i EU mot ökad överstatlighet. Mer federalistiskt sinnade länder på kontinenten skulle få alldeles för stort inflytande och det vore ingen bra utveckling. Ett Brexit skulle också riskera att andra länder i EU söker sig bort och vad händer då med unionen? Ett splittrat EU skulle vara mums för den ryske presidenten Putin.

Inte bara för sin egen skull utan för allas vår skulle måste britterna rösta ja till att stanna i EU!