2016-06-22 06:00

2016-06-22 06:00

Hård landning för SAS

Den senaste pilotstrejken i SAS är kanske början på slutet till SAS som vi känner det. Trots att flygbolaget går dåligt och var nära konkurs år 2012 så passar bolagets högst betalda personalgrupp på att strejka. 400 piloter lämnade över 100 000 passagerare på backen lagom till fotbolls-EM, vilket knappast gav något folkligt stöd för strejken.

Med en snittlön på 78 000 kronor i månaden och 185 arbetsdagar så var det nog få som kände någon större sympati för kraven på 3,5 procents lönehöjning. Ett krav som låg nästan 60 procent högre än det så kallade märket om 2,2 procent som industrin har att förhålla sig till.

Flygbranschen är extremt konkurrensutsatt. De traditionella stora flygbolagen som haft en stor del av affärsflyget utmanas nu av uppstickare i lågprissegmentet. Bolag som SAS kan kanske konkurrera med service och olika mervärden men priset är allt oftare avgörande. Att flyga med lågprisbolag är ur många aspekter besvärligt, bagageregler och trassel med att ta sig till och från de mindre flygplatser de oftast trafikerar till exempel. Men kvalitet är i slutänden hur väl en vara eller tjänst lever upp till kundens förväntningar. Ett lågt pris har en tendens att sänka dessa förväntningar rejält.

Det verkar som om SAS och andra större flygbolag har problem med att navigera i denna miljö. Trots att de också erbjuder lågprisresor lär det bli svårt att i längden konkurrera med de mindre lågprisbolagen vars personal till stor del kommer från låglöneländer. SAS har som policy att ha sin personal anställd inom Norden vilket bidrar till betydligt högre personalkostnader. Perioden februari-april hade SAS personalkostnader på 25,9 procent av intäkterna, vilket skall jämföras med lågprisbolaget Norwegians 18,6 procent.

Att SAS till hälften ägs av svenska, norska och danska staten lär knappast bidra till att rationalisera bolaget så att det kan möta konkurrenternas prispress. Även om SAS skall drivas helt affärsmässigt är det svårt att tro att ägandet inte skulle påverka personalpolitiken. Utan det statliga ägandet är det samtidigt tveksamt om SAS skulle ha överlevt fram till idag. Staterna kan alltid tillföra mer pengar för att hålla bolaget i luften.

Det är värt att notera att så kallade insynspersoner, som måste redovisa sitt ägande i bolaget offentligt, äger inte särskilt många aktier. Vd:s aktier är inte värda mer än cirka 700 000 kronor, vilket skall jämföras med en årslön på åtta miljoner kronor. Det totala insynsägandet är endast 4,3 miljoner kronor. Av detta måste man dra slutsatsen att de invigda inte tror särskilt mycket på SAS.

Piloternas strejk har inte bidragit till att stärka bolaget. Tvärtom har de inställda flygningarna sänkt SAS. Det är svårt att se hur SAS skall hålla sig flygande om de inte tillåts sänka sina kostnader och öka sin konkurrenskraft.

Med en snittlön på 78 000 kronor i månaden och 185 arbetsdagar så var det nog få som kände någon större sympati för kraven på 3,5 procents lönehöjning. Ett krav som låg nästan 60 procent högre än det så kallade märket om 2,2 procent som industrin har att förhålla sig till.

Flygbranschen är extremt konkurrensutsatt. De traditionella stora flygbolagen som haft en stor del av affärsflyget utmanas nu av uppstickare i lågprissegmentet. Bolag som SAS kan kanske konkurrera med service och olika mervärden men priset är allt oftare avgörande. Att flyga med lågprisbolag är ur många aspekter besvärligt, bagageregler och trassel med att ta sig till och från de mindre flygplatser de oftast trafikerar till exempel. Men kvalitet är i slutänden hur väl en vara eller tjänst lever upp till kundens förväntningar. Ett lågt pris har en tendens att sänka dessa förväntningar rejält.

Det verkar som om SAS och andra större flygbolag har problem med att navigera i denna miljö. Trots att de också erbjuder lågprisresor lär det bli svårt att i längden konkurrera med de mindre lågprisbolagen vars personal till stor del kommer från låglöneländer. SAS har som policy att ha sin personal anställd inom Norden vilket bidrar till betydligt högre personalkostnader. Perioden februari-april hade SAS personalkostnader på 25,9 procent av intäkterna, vilket skall jämföras med lågprisbolaget Norwegians 18,6 procent.

Att SAS till hälften ägs av svenska, norska och danska staten lär knappast bidra till att rationalisera bolaget så att det kan möta konkurrenternas prispress. Även om SAS skall drivas helt affärsmässigt är det svårt att tro att ägandet inte skulle påverka personalpolitiken. Utan det statliga ägandet är det samtidigt tveksamt om SAS skulle ha överlevt fram till idag. Staterna kan alltid tillföra mer pengar för att hålla bolaget i luften.

Det är värt att notera att så kallade insynspersoner, som måste redovisa sitt ägande i bolaget offentligt, äger inte särskilt många aktier. Vd:s aktier är inte värda mer än cirka 700 000 kronor, vilket skall jämföras med en årslön på åtta miljoner kronor. Det totala insynsägandet är endast 4,3 miljoner kronor. Av detta måste man dra slutsatsen att de invigda inte tror särskilt mycket på SAS.

Piloternas strejk har inte bidragit till att stärka bolaget. Tvärtom har de inställda flygningarna sänkt SAS. Det är svårt att se hur SAS skall hålla sig flygande om de inte tillåts sänka sina kostnader och öka sin konkurrenskraft.