2016-06-18 06:00

2016-06-18 06:00

Rösta på sig själv

Moderatledaren Anna Kinberg Batra (M) säger nu att hon utgår från att Moderaterna kommer att rösta nej till Stefan Löfven (S) som statsminister efter nästa val, även om de rödgröna är fortsatt större än de borgerliga. Det klargjorde hon i Ekots lördagsintervju för en vecka sedan.

Det märkliga här är egentligen inte att hon sade att M skulle rösta mot Löfven, utan att de och de övriga allianspartierna inte gjort det tidigare. Det som borde vara självklart – att rösta nej till sina politiska motståndare – är det inte i Sverige.

Det har inte heller med den numera formellt insomnade decemberöverenskommelsen (DÖ) att göra. Även innan DÖ ens var påtänkt har svenska borgerliga partier ofta lagt ned sina röster och därmed släppt fram sina politiska motståndares regeringar och statsbudgetar. Man lade exempelvis ned sina röster när Löfven blev statsminister 2014. Med undantag för Ola Ullsten (FP) 1978 har ingen socialdemokrat med självaktning släppt fram en borgerlig statsminister. Något som det socialistiska blocket aldrig har återgäldat. De har som princip att alltid rösta för sina egna förslag. Därför är det en gåta varför de borgerliga under så lång tid spelat efter andra regler och bakbundit sig själva. De har varit betydligt snällare mot de röda än vad de röda varit mot dem.

De borgerliga har motiverat det med att de tar ansvar för att inte utsätta landet för regeringskriser och instabilitet. Men givet hur skadligt de ändå säger att den förda regeringspolitiken är kan man fråga sig om det är värt priset. Vore det inte bättre med politisk osäkerhet som innebar mindre vänsterpolitik än politisk stabilitet med mer vänsterpolitik? Det är den senare snedvridna logiken som gav oss DÖ. Dess enda eventuella fördel var den naiva och fromma förhoppningen att de rödgröna skulle agera som de borgerliga gjort länge och släppa fram alliansen om den blev största block.

Att Kinberg Batra nu ser ut att ha nyktrat till är därför välkommet, om än i senaste laget. Självklart måste man alltid rösta för sig själv och mot motståndarna. Men varför dröja ända fram till nästa val? Redan nu så kan hon agera enligt denna nya insikt. Det är bara att lägga en gemensam alliansbudget som får en riksdagsmajoritet bakom sig och därmed fälla regeringen för att därefter försöka ta över.

Det föreslog också Europaparlamentarikern Lars Adaktusson (KD) i måndags (DN Debatt 13/6). Regeringens politik är skadlig för Sverige och det finns en icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Det behöver inte bli nyval utan en ny talmansrunda skulle kunna göra Kinberg Batra till ny statsminister redan i höst. Det behövs inte något organiserat samarbete med Sverigedemokraterna. De får bekänna färg i riksdagen och i övrigt så får allianspartierna söka hitta stöd för sina förslag genom förhandlingar i riksdagens utskott.

Det har Adaktusson helt rätt i. Det är så en sund parlamentarism skall bedrivas och det var också därför som Kristdemokraterna, med KDU-ordföranden Sara Skyttedal i spetsen, sänkte DÖ. En osund parlamentarism är när man lägger sig platt, släpper fram sina motståndare och spelar oppositionell luftgitarr.

Det märkliga här är egentligen inte att hon sade att M skulle rösta mot Löfven, utan att de och de övriga allianspartierna inte gjort det tidigare. Det som borde vara självklart – att rösta nej till sina politiska motståndare – är det inte i Sverige.

Det har inte heller med den numera formellt insomnade decemberöverenskommelsen (DÖ) att göra. Även innan DÖ ens var påtänkt har svenska borgerliga partier ofta lagt ned sina röster och därmed släppt fram sina politiska motståndares regeringar och statsbudgetar. Man lade exempelvis ned sina röster när Löfven blev statsminister 2014. Med undantag för Ola Ullsten (FP) 1978 har ingen socialdemokrat med självaktning släppt fram en borgerlig statsminister. Något som det socialistiska blocket aldrig har återgäldat. De har som princip att alltid rösta för sina egna förslag. Därför är det en gåta varför de borgerliga under så lång tid spelat efter andra regler och bakbundit sig själva. De har varit betydligt snällare mot de röda än vad de röda varit mot dem.

De borgerliga har motiverat det med att de tar ansvar för att inte utsätta landet för regeringskriser och instabilitet. Men givet hur skadligt de ändå säger att den förda regeringspolitiken är kan man fråga sig om det är värt priset. Vore det inte bättre med politisk osäkerhet som innebar mindre vänsterpolitik än politisk stabilitet med mer vänsterpolitik? Det är den senare snedvridna logiken som gav oss DÖ. Dess enda eventuella fördel var den naiva och fromma förhoppningen att de rödgröna skulle agera som de borgerliga gjort länge och släppa fram alliansen om den blev största block.

Att Kinberg Batra nu ser ut att ha nyktrat till är därför välkommet, om än i senaste laget. Självklart måste man alltid rösta för sig själv och mot motståndarna. Men varför dröja ända fram till nästa val? Redan nu så kan hon agera enligt denna nya insikt. Det är bara att lägga en gemensam alliansbudget som får en riksdagsmajoritet bakom sig och därmed fälla regeringen för att därefter försöka ta över.

Det föreslog också Europaparlamentarikern Lars Adaktusson (KD) i måndags (DN Debatt 13/6). Regeringens politik är skadlig för Sverige och det finns en icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Det behöver inte bli nyval utan en ny talmansrunda skulle kunna göra Kinberg Batra till ny statsminister redan i höst. Det behövs inte något organiserat samarbete med Sverigedemokraterna. De får bekänna färg i riksdagen och i övrigt så får allianspartierna söka hitta stöd för sina förslag genom förhandlingar i riksdagens utskott.

Det har Adaktusson helt rätt i. Det är så en sund parlamentarism skall bedrivas och det var också därför som Kristdemokraterna, med KDU-ordföranden Sara Skyttedal i spetsen, sänkte DÖ. En osund parlamentarism är när man lägger sig platt, släpper fram sina motståndare och spelar oppositionell luftgitarr.