2016-06-02 06:00

2016-06-02 06:00

Inga glädjebesked i opinionen

Även om medier överdriver betydelsen av allehanda opinionsundersökningar går det inte att ignorera resultatet från SCB:s stora väljarbarometer. Resultatet är inte uppmuntrande för vare sig regering eller opposition. De enda vinnarna är Sverigedemokraterna som fortsatt utgör det tredje blocket inom svensk politik.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet samlar 41 procent av väljarsympatierna jämfört med Alliansens 39 procent. SD får 17,3 procent av väljarna. Med tanke på hur svag regeringen är och alla skandaler som kantat MP är det ett underbetyg till oppositionen att de inte lyckas göra bättre ifrån sig. Men givet att Allianspartierna i praktiken abdikerat från sin oppositionsroll är det inte förvånande.

Den riskabla taktiken att driva Löfven i famnen på Vänsterpartiet och på så sätt få regeringen att regera sönder sig har genomskådats av väljarna och kommer förmodligen inte ge utdelning på valdagen.

Att MP gör sitt sämsta resultat på tio år är inte konstigt. Vårens skandaler kring förre bostadsministern Mehmet Kaplans samröre med islamister, förintelserelativism och kandidaten till partiledningen Yasri Khans vägran att ta kvinnor i hand har satt sina spår. Dessutom har partiet i regeringsställning gång på gång visat att det sätter makten främst då det ställt sig bakom såväl omsvängningen av migrationspolitiken som Vattenfalls brunkolsförsäljning.

Som avslutning sparkades språkröret Åsa Romson samtidigt som Gustav Fridolin fick förnyat förtroende på kongressen i Karlstad. Detta från ett parti som kallar sig feministiskt. Att MP trots allt lyckats samla 4,7 procent av väljarkåren är, sett i det ljuset, rätt bra.

TV4:s politiska reporter Marcus Oscarsson för ett intressant resonemang om hur det framtida politiska landskapet kan komma att se ut. Om resultatet från väljarundersökningen står sig till 2018 är det lätt att tro att det skulle innebära en seger för Löfven. Det är däremot inte självklart. En klar majoritet av väljarna (56,6 procent) skulle i så fall ledas av en minoritet (41,0 procent) för andra valet i rad. Det skulle leda till ett ännu djupare missnöje hos de borgerliga väljarna om Alliansen valde att agera låtsasopposition i ytterligare fyra år.

Lyckas Alliansen däremot bli större än de rödgröna kommer de inte behöva hjälp från SD, eftersom det inte är troligt att varken S eller MP kommer att vilja samarbeta med Åkesson. Om Alliansen däremot blir mindre än de rödgröna så kan de fortfarande regera men det skulle kräva någon form av hjälp från SD, menar Oscarsson.

Det behöver inte innebära ett aktivt stöd från SD. Alliansen skulle istället kunna lägga fram ett gemensamt budgetförslag, något de borde ha gjort för längesedan, och syna korten hos SD. Från vänsterhåll framställs detta som politiskt omöjligt. Men det är inte konstigare än när S regerade med stöd från Vänsterpartiet Kommunisterna under större delen av efterkrigstiden. Alternativet är att Löfven lyckas locka över ett eller två partier och därmed lyckas bryta upp blockpolitiken. Det skulle vara ett ännu sämre alternativ för borgerligheten.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet samlar 41 procent av väljarsympatierna jämfört med Alliansens 39 procent. SD får 17,3 procent av väljarna. Med tanke på hur svag regeringen är och alla skandaler som kantat MP är det ett underbetyg till oppositionen att de inte lyckas göra bättre ifrån sig. Men givet att Allianspartierna i praktiken abdikerat från sin oppositionsroll är det inte förvånande.

Den riskabla taktiken att driva Löfven i famnen på Vänsterpartiet och på så sätt få regeringen att regera sönder sig har genomskådats av väljarna och kommer förmodligen inte ge utdelning på valdagen.

Att MP gör sitt sämsta resultat på tio år är inte konstigt. Vårens skandaler kring förre bostadsministern Mehmet Kaplans samröre med islamister, förintelserelativism och kandidaten till partiledningen Yasri Khans vägran att ta kvinnor i hand har satt sina spår. Dessutom har partiet i regeringsställning gång på gång visat att det sätter makten främst då det ställt sig bakom såväl omsvängningen av migrationspolitiken som Vattenfalls brunkolsförsäljning.

Som avslutning sparkades språkröret Åsa Romson samtidigt som Gustav Fridolin fick förnyat förtroende på kongressen i Karlstad. Detta från ett parti som kallar sig feministiskt. Att MP trots allt lyckats samla 4,7 procent av väljarkåren är, sett i det ljuset, rätt bra.

TV4:s politiska reporter Marcus Oscarsson för ett intressant resonemang om hur det framtida politiska landskapet kan komma att se ut. Om resultatet från väljarundersökningen står sig till 2018 är det lätt att tro att det skulle innebära en seger för Löfven. Det är däremot inte självklart. En klar majoritet av väljarna (56,6 procent) skulle i så fall ledas av en minoritet (41,0 procent) för andra valet i rad. Det skulle leda till ett ännu djupare missnöje hos de borgerliga väljarna om Alliansen valde att agera låtsasopposition i ytterligare fyra år.

Lyckas Alliansen däremot bli större än de rödgröna kommer de inte behöva hjälp från SD, eftersom det inte är troligt att varken S eller MP kommer att vilja samarbeta med Åkesson. Om Alliansen däremot blir mindre än de rödgröna så kan de fortfarande regera men det skulle kräva någon form av hjälp från SD, menar Oscarsson.

Det behöver inte innebära ett aktivt stöd från SD. Alliansen skulle istället kunna lägga fram ett gemensamt budgetförslag, något de borde ha gjort för längesedan, och syna korten hos SD. Från vänsterhåll framställs detta som politiskt omöjligt. Men det är inte konstigare än när S regerade med stöd från Vänsterpartiet Kommunisterna under större delen av efterkrigstiden. Alternativet är att Löfven lyckas locka över ett eller två partier och därmed lyckas bryta upp blockpolitiken. Det skulle vara ett ännu sämre alternativ för borgerligheten.