2016-06-01 06:01

2016-06-01 06:01

Våga värna äganderätten

De senaste åren har flera markägare fått erfara hur svårt det kan vara att bli av med personer som ockuperar ens mark. Även allemansrätten innebär problem då företag utnyttjar andras mark i kommersiella syften. Vad händer med ett samhälle som inte värnar äganderätten?

En utredning som förslår att det ska bli lättare för markägare att få hjälp med avhysningar har överlämnats till justitieminister Morgan Johansson (S). Det nuvarande kravet på att markägaren måste identifiera de personer som ska avhysas innan denne kan begära hjälp från myndigheterna föreslås slopas. Utöver det vill utredaren att avgiften för avhysningar sänks från 600 kronor per person till en engångskostnad på 5 000 kronor.

Samtidigt pågår det en tvist mellan statliga Sveaskog och fyra biltestföretag. Sveaskog menar att företagen ska betala 40 000 kronor var i arrende för att de vintertid testkör olika bilmodeller på sjöar som är statlig mark. Företagen hävdar å sin sida att allemansrätten gäller, eftersom testkörningarna inte orsakar skada på marken. Först i höst beräknas en huvudförhandling hållas i Luleå tingsrätt.

De båda händelserna lyfter frågan om äganderättens ställning i Sverige. I det ena fallet innebär utredningens förslag visserligen en förbättring för markägarna. Att markägare förväntas identifiera ockupanter är oacceptabelt. Det ska vara polisens uppgift och inte något som kan lämpas över på andra. Av den anledningen är förslaget om slopandet av identifiering helt rätt. Däremot innebär förändringen av en engångsavgift fortfarande att en stor orättvisa kvarstår. Varför ska en brottsutsatt markägare överhuvudtaget tvingas betala för att staten ska utföra en kärnuppgift? Dessutom kan engångsavgiften innebära att det i vissa fall blir mycket dyrare för markägare att få hjälp med en avhysning.

Dessutom föreslås även att ockupanter ska kunna överklaga ett beslut och att Kronofogden ska göra en proportionalitetsbedömning innan en eventuell avhysning blir av. De förslagen skulle innebära en allvarlig kränkning mot äganderätten eftersom en markägare riskerar att ockupanter skulle tillåtas bo kvar av myndigheterna.

I fallet med Sveaskog står äganderätten mot allemansrätten. Allemansrätten är en fin tradition som garanterar människor tillgång till skogen. Att ta en promenad i skogen och plocka bär för att ta med sig hem är helt ok. Däremot är det något helt annat när företag anställer hundratals bärplockare för att dammsuga andras marker utan ersättning till markägarna. Det har aldrig varit allemansrättens syfte.

Att Sveaskog lyfter den principiella frågan om att markägare har rätt att få betalt för kommersiellt användande av annans mark är därför riktigt. Samtidigt skapar möjligheten för företag att använda naturen många arbetstillfällen, inte minst på landsbygden. Men det ändrar inte faktumet att det i dag råder en juridisk obalans i styrkeförhållandet mellan markägare och företag.

Utredningen om avhysningar och fallet med Sveaskog visar att lagstiftningen inte är anpassad efter det samhälle vi har i dag. Inget civiliserat samhälle har råd att kompromissa med en så fundamental princip som äganderätten. Tyvärr verkar det vara långt kvar innan beslutsfattarna inser detta.

En utredning som förslår att det ska bli lättare för markägare att få hjälp med avhysningar har överlämnats till justitieminister Morgan Johansson (S). Det nuvarande kravet på att markägaren måste identifiera de personer som ska avhysas innan denne kan begära hjälp från myndigheterna föreslås slopas. Utöver det vill utredaren att avgiften för avhysningar sänks från 600 kronor per person till en engångskostnad på 5 000 kronor.

Samtidigt pågår det en tvist mellan statliga Sveaskog och fyra biltestföretag. Sveaskog menar att företagen ska betala 40 000 kronor var i arrende för att de vintertid testkör olika bilmodeller på sjöar som är statlig mark. Företagen hävdar å sin sida att allemansrätten gäller, eftersom testkörningarna inte orsakar skada på marken. Först i höst beräknas en huvudförhandling hållas i Luleå tingsrätt.

De båda händelserna lyfter frågan om äganderättens ställning i Sverige. I det ena fallet innebär utredningens förslag visserligen en förbättring för markägarna. Att markägare förväntas identifiera ockupanter är oacceptabelt. Det ska vara polisens uppgift och inte något som kan lämpas över på andra. Av den anledningen är förslaget om slopandet av identifiering helt rätt. Däremot innebär förändringen av en engångsavgift fortfarande att en stor orättvisa kvarstår. Varför ska en brottsutsatt markägare överhuvudtaget tvingas betala för att staten ska utföra en kärnuppgift? Dessutom kan engångsavgiften innebära att det i vissa fall blir mycket dyrare för markägare att få hjälp med en avhysning.

Dessutom föreslås även att ockupanter ska kunna överklaga ett beslut och att Kronofogden ska göra en proportionalitetsbedömning innan en eventuell avhysning blir av. De förslagen skulle innebära en allvarlig kränkning mot äganderätten eftersom en markägare riskerar att ockupanter skulle tillåtas bo kvar av myndigheterna.

I fallet med Sveaskog står äganderätten mot allemansrätten. Allemansrätten är en fin tradition som garanterar människor tillgång till skogen. Att ta en promenad i skogen och plocka bär för att ta med sig hem är helt ok. Däremot är det något helt annat när företag anställer hundratals bärplockare för att dammsuga andras marker utan ersättning till markägarna. Det har aldrig varit allemansrättens syfte.

Att Sveaskog lyfter den principiella frågan om att markägare har rätt att få betalt för kommersiellt användande av annans mark är därför riktigt. Samtidigt skapar möjligheten för företag att använda naturen många arbetstillfällen, inte minst på landsbygden. Men det ändrar inte faktumet att det i dag råder en juridisk obalans i styrkeförhållandet mellan markägare och företag.

Utredningen om avhysningar och fallet med Sveaskog visar att lagstiftningen inte är anpassad efter det samhälle vi har i dag. Inget civiliserat samhälle har råd att kompromissa med en så fundamental princip som äganderätten. Tyvärr verkar det vara långt kvar innan beslutsfattarna inser detta.