2016-05-13 06:00

2016-05-13 06:00

Ett omoget parti

LEDARE

Det kan synas vara att utmana ödet att inledda sin kongress på datumet fredagen den 13:e. I alla fall om man är skrockfull, och om man skall tro på sina fördomar så finns det ovanligt mycket skrockfulla människor i just Miljöpartiet. Men just i dag, fredagen den 13 maj, så öppnar Miljöpartiet sin kongress här i Karlstad.

Turen har verkligen inte varit på Miljöpartiets sida på sistone. De förväntade valframgångarna uteblev men de fick ändå vara med och bilda regering tillsammans med Socialdemokraterna. Det har dock inte gått så bra, för att uttrycka det försiktigt, och en stor del i den skulden kan läggas på Miljöpartiets axlar. De har helt enkelt inte visat sig riktigt regeringsdugliga, men klamrar sig trots alla politiska reträtter kvar vid regeringsmakten just för att visa på sagda regeringsduglighet.

Miljöpartiet genomgår just nu sin värsta kris någonsin, och det handlar inte bara om regeringsmakten. Bilden av ett parti som står för goda och sunda värderingar (vem kan vara emot en bättre miljö, jämställdhet och allas lika värde?) har fått sig en allvarlig knäck av alla avslöjanden om ledande partiföreträdare som umgås med islamister och extremister och vägrar ta kvinnor i hand. Plötsligt ser väljarna avgrunden öppna sig och frågar sig vilka mörka synsätt som dväljs därnere.

Detta har partiet inte försökt lösa. Än så länge vägrar det att erkänna att det finns en värderingskris. Det är därför man nu petar det språkrör som gör sig sämst framför tv-kamerorna – Åsa Romson – men inte det språkrör som aktivt sett till att lyfta fram och lyfta in de personer och de åsikter som nu frontalkolliderat med partiets påstådda feminism och jämlikhetssträvan – Gustav Fridolin. Kommer kongressombuden som nu samlar sig på Karlstad CCC ha viljan och insikten att ta itu med denna allvarliga och bråddjupa värderingskris? De måste ställa sig frågan vad det egentligen innebär att vara miljöpartist!

MP har inte fungerat som regeringsparti. Visst har de tagit ett överraskande stort sakpolitiskt ansvar när de varit med och gjort nödvändiga skärpningar av migrationspolitiken. Men de har inte kunnat stå för dessa efteråt. Fridolin har kallat det ”skit”. Det ger ett synnerligen omoget intryck. Antingen står man bakom de beslut man fattat eller också lämnar man regeringen. Tidvis har också kraven på det senare varit stora bland gräsrötterna. Tilltänkta språkröret Isabella Lövin säger också nej till en motion om flyktingamnesti.

Nu kommer sannolikt ombuden ändå att ställa sig bakom partiledningen och dess linje i flyktingpolitiken, även om osvuret är bäst när det gäller MP. Kraven på att stå fast vid en generös asylpolitik och att därför lämna regeringen har annars varit rätt så starka tidigare, men paradoxalt nog så kan regeringskoalitionen komma att räddas av den senaste tidens kris för de gröna. Skulle de ovanpå allt annat elände vara med och framkalla en regeringskris?

En intern utvärdering säger också att partiet brutit mot vallöftet att aldrig göra det svårare för människor att komma till Sverige. Kompromisser måste förstås göras i regeringsarbetet men formuleringen var sådan att den egentligen inte lämnar rum för det. Bara det är ett tecken så gott som något på hur omogna och icke regeringsfähiga Miljöpartiet är. För sin egen, men också för Sveriges skull, så borde kongressombuden allvarligt fundera på om de inte skulle tvinga fram att partiet lämnar regeringen. Då kan de slicka sina värderingssår i relativ fred.

Turen har verkligen inte varit på Miljöpartiets sida på sistone. De förväntade valframgångarna uteblev men de fick ändå vara med och bilda regering tillsammans med Socialdemokraterna. Det har dock inte gått så bra, för att uttrycka det försiktigt, och en stor del i den skulden kan läggas på Miljöpartiets axlar. De har helt enkelt inte visat sig riktigt regeringsdugliga, men klamrar sig trots alla politiska reträtter kvar vid regeringsmakten just för att visa på sagda regeringsduglighet.

Miljöpartiet genomgår just nu sin värsta kris någonsin, och det handlar inte bara om regeringsmakten. Bilden av ett parti som står för goda och sunda värderingar (vem kan vara emot en bättre miljö, jämställdhet och allas lika värde?) har fått sig en allvarlig knäck av alla avslöjanden om ledande partiföreträdare som umgås med islamister och extremister och vägrar ta kvinnor i hand. Plötsligt ser väljarna avgrunden öppna sig och frågar sig vilka mörka synsätt som dväljs därnere.

Detta har partiet inte försökt lösa. Än så länge vägrar det att erkänna att det finns en värderingskris. Det är därför man nu petar det språkrör som gör sig sämst framför tv-kamerorna – Åsa Romson – men inte det språkrör som aktivt sett till att lyfta fram och lyfta in de personer och de åsikter som nu frontalkolliderat med partiets påstådda feminism och jämlikhetssträvan – Gustav Fridolin. Kommer kongressombuden som nu samlar sig på Karlstad CCC ha viljan och insikten att ta itu med denna allvarliga och bråddjupa värderingskris? De måste ställa sig frågan vad det egentligen innebär att vara miljöpartist!

MP har inte fungerat som regeringsparti. Visst har de tagit ett överraskande stort sakpolitiskt ansvar när de varit med och gjort nödvändiga skärpningar av migrationspolitiken. Men de har inte kunnat stå för dessa efteråt. Fridolin har kallat det ”skit”. Det ger ett synnerligen omoget intryck. Antingen står man bakom de beslut man fattat eller också lämnar man regeringen. Tidvis har också kraven på det senare varit stora bland gräsrötterna. Tilltänkta språkröret Isabella Lövin säger också nej till en motion om flyktingamnesti.

Nu kommer sannolikt ombuden ändå att ställa sig bakom partiledningen och dess linje i flyktingpolitiken, även om osvuret är bäst när det gäller MP. Kraven på att stå fast vid en generös asylpolitik och att därför lämna regeringen har annars varit rätt så starka tidigare, men paradoxalt nog så kan regeringskoalitionen komma att räddas av den senaste tidens kris för de gröna. Skulle de ovanpå allt annat elände vara med och framkalla en regeringskris?

En intern utvärdering säger också att partiet brutit mot vallöftet att aldrig göra det svårare för människor att komma till Sverige. Kompromisser måste förstås göras i regeringsarbetet men formuleringen var sådan att den egentligen inte lämnar rum för det. Bara det är ett tecken så gott som något på hur omogna och icke regeringsfähiga Miljöpartiet är. För sin egen, men också för Sveriges skull, så borde kongressombuden allvarligt fundera på om de inte skulle tvinga fram att partiet lämnar regeringen. Då kan de slicka sina värderingssår i relativ fred.