2016-05-11 06:01

2016-05-11 06:01

Röd strategi lyfter inte

LEDARE

Med de ständigt återkommande kriserna för den rödgröna regeringen kan man tycka att det borde lyfta för Vänsterpartiet, men det gör det inte. Partiet fortsätter att harva runt 7 procents väljarstöd i opinionsmätningarna. Förmodligen är det deras pragmatiska strategi som ligger dem i fatet.

I helgen höll Vänsterpartiet sin kongress i Örebro och det var en rätt självsäker partiledare som höll tal och försökte entusiasmera de lagom revoltsugna delegaterna. Några bakslag blev det men på det stora hela gick det mesta partiledningens väg. Opinionsstödet är inte katastrofalt med Vänsterpartmått mätt, men förhoppningarna om att växa sig större likt andra nyvänsterrörelser i världen har än så länge kommit på skam.

Detta borde frustrera partiföreträdarna mer än det syns göra, särskilt som de gärna lyfter fram framväxandet av partier som Syriza i Grekland, Podemos i Spanien och politiker som Labourledaren Jeremy Corbyn i Storbritannien och presidentkandidaten Bernie Sanders i Förenta Staterna. Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt vill så gärna bli en svensk motsvarighet men det vill sig inte riktigt, trots den förmenta vänstervågen i världen och S-MP-regeringens tillkortakommanden på hemmaplan.

En starkt bidragande orsak till detta är att V trots allt är ett stödparti till regeringen, hur ofta Sjöstedt med flera med emfas hävdar att de är ett oppositionsparti. Men samarbetar man med regeringen i den helt avgörande ekonomiska politiken så blir det inte bara löjligt utan rent lögnaktigt att påstå att man egentligen är i opposition. V utgör Stefan Löfvens regeringsunderlag – något som dessutom är ett krav från de borgerliga allianspartier som också gör anspråk på att kalla sig oppositionspartier.

Som ett rödgrönt samarbetsparti kan man inte inta positionen som ett oppositionsparti från vänster, och försöka rida på en nyvänstervåg (om nu en sådan skulle finnas i Sverige). Istället intar V alltjämt en plats som vänstervridare av de övriga rödgröna. Jonas Sjöstedt förklarade till och med att en röst på V är en försäkring att Socialdemokraterna och Miljöpartiet håller sig tillräckligt till vänster – alltså mer en vädjan till taktikröstande socialdemokrater och miljöpartister. Då kan man så klart inte växa särskilt mycket.

Nu fanns det krav från några tunga distrikt, som Skåne och Göteborg, att lämna regeringssamarbetet i protest mot den skärpta migrationspolitiken, men de blev nedröstade på kongressen. Annars var det mest som förr – 30 timmars arbetsdag (oklart hur det skall betalas, med löneutrymmet?), mot frihandelsavtal och Nato-samarbetet. V försöker också profilera sig som ett miljöparti nu när MP krisar, men det återstår att se om de lyckas med det, men det verkar som man tänker lite för mycket på strategi. Delegaterna ratade också en mer nyanserad inställning till kärnkraften.

Vänsterpartiet har emellertid också gått ned sig i det identitets- och multikulturalistiska träsket, vilket kolliderar med feministiska och jämställdhetspolitiska strävanden. Det är pinsamt tydligt i hur man behandlat vänsterkvinnor som riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh, som länge uppmärksammat kvinnoförtryck och hederskulturer i förorten, och som kritiserats hårt för det av sina partikamrater. Som en skänk från ovan har de nu blivit hjälpta av att hon tyvärr klickade i omdömet när hon delade en rasistisk film på Facebook, och därefter tvingats ta en så kallad ”time out”. Detta används nu mot henne för att tysta hennes budskap och hon kan komma att helt tvingas bort.

V är lika blinda som MP i de här frågorna och det lär heller inte förbättra deras möjligheter att stiga i opinionen nu när fler och fler börjar tröttna på den här relativiseringen.

I helgen höll Vänsterpartiet sin kongress i Örebro och det var en rätt självsäker partiledare som höll tal och försökte entusiasmera de lagom revoltsugna delegaterna. Några bakslag blev det men på det stora hela gick det mesta partiledningens väg. Opinionsstödet är inte katastrofalt med Vänsterpartmått mätt, men förhoppningarna om att växa sig större likt andra nyvänsterrörelser i världen har än så länge kommit på skam.

Detta borde frustrera partiföreträdarna mer än det syns göra, särskilt som de gärna lyfter fram framväxandet av partier som Syriza i Grekland, Podemos i Spanien och politiker som Labourledaren Jeremy Corbyn i Storbritannien och presidentkandidaten Bernie Sanders i Förenta Staterna. Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt vill så gärna bli en svensk motsvarighet men det vill sig inte riktigt, trots den förmenta vänstervågen i världen och S-MP-regeringens tillkortakommanden på hemmaplan.

En starkt bidragande orsak till detta är att V trots allt är ett stödparti till regeringen, hur ofta Sjöstedt med flera med emfas hävdar att de är ett oppositionsparti. Men samarbetar man med regeringen i den helt avgörande ekonomiska politiken så blir det inte bara löjligt utan rent lögnaktigt att påstå att man egentligen är i opposition. V utgör Stefan Löfvens regeringsunderlag – något som dessutom är ett krav från de borgerliga allianspartier som också gör anspråk på att kalla sig oppositionspartier.

Som ett rödgrönt samarbetsparti kan man inte inta positionen som ett oppositionsparti från vänster, och försöka rida på en nyvänstervåg (om nu en sådan skulle finnas i Sverige). Istället intar V alltjämt en plats som vänstervridare av de övriga rödgröna. Jonas Sjöstedt förklarade till och med att en röst på V är en försäkring att Socialdemokraterna och Miljöpartiet håller sig tillräckligt till vänster – alltså mer en vädjan till taktikröstande socialdemokrater och miljöpartister. Då kan man så klart inte växa särskilt mycket.

Nu fanns det krav från några tunga distrikt, som Skåne och Göteborg, att lämna regeringssamarbetet i protest mot den skärpta migrationspolitiken, men de blev nedröstade på kongressen. Annars var det mest som förr – 30 timmars arbetsdag (oklart hur det skall betalas, med löneutrymmet?), mot frihandelsavtal och Nato-samarbetet. V försöker också profilera sig som ett miljöparti nu när MP krisar, men det återstår att se om de lyckas med det, men det verkar som man tänker lite för mycket på strategi. Delegaterna ratade också en mer nyanserad inställning till kärnkraften.

Vänsterpartiet har emellertid också gått ned sig i det identitets- och multikulturalistiska träsket, vilket kolliderar med feministiska och jämställdhetspolitiska strävanden. Det är pinsamt tydligt i hur man behandlat vänsterkvinnor som riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh, som länge uppmärksammat kvinnoförtryck och hederskulturer i förorten, och som kritiserats hårt för det av sina partikamrater. Som en skänk från ovan har de nu blivit hjälpta av att hon tyvärr klickade i omdömet när hon delade en rasistisk film på Facebook, och därefter tvingats ta en så kallad ”time out”. Detta används nu mot henne för att tysta hennes budskap och hon kan komma att helt tvingas bort.

V är lika blinda som MP i de här frågorna och det lär heller inte förbättra deras möjligheter att stiga i opinionen nu när fler och fler börjar tröttna på den här relativiseringen.