2016-05-01 19:29

2016-05-01 19:29

Nostalgi som inte övertygar

Den gångna helgen kommer mer att kommas ihåg för firandet av kung Carl XVI Gustafs 70-årsdag den siste april än av de röda fanorna i de glesa förstamajtågen. Bara det säger det mesta om sakernas tillstånd i dag. Kungens födelsedag samlar folket medan det socialistiska första maj splittrar.

Socialdemokraterna må historiskt ha haft som målsättning att med sin folkhemstanke ena landet, men det är istället en betydligt mer populär monarki som förmår vara det som enar svenska folket. Det märktes under hyllningarna till vår nu 70-årige kung i lördags. S må ha republik inskrivet i partiprogrammet men har aldrig vågat driva frågan, och tur är väl det. De har ändå haft sitt lystmäte under talen och demonstrationerna dagen efter kungens födelsedag.

Skall de två dagarna jämföras så är det tydligt vilken av dem som är mest gammalmodig. Första maj engagerar allt färre och under lång tid har det varit bra märkligt att se hur den så kallade arbetarrörelsen går ut för att demonstrera mot sig själva, möjligen undantaget för de år som Sverige har haft borgerliga regeringar. Ändå så stod statsminister Stefan Löfven i talarstolen på Götaplatsen i Göteborg och försökte tappert låta som han vore i opposition.

Det gick inte så bra. Det finns något nattståndet över den gamla klasskampsretoriken och utfallen mot de borgerligas förkättrade skattesänkningar och kampen för en svensk modell få har sagt sig vilja avskaffa. Men han fullföljer bara partiets senaste kampanjstrategi att söka konflikt med alliansen. Det har inte gått så bra som de inbillade sig men nu är det för sent att byta spår. Visst ligger det i första majs själva natur att frossa i gammal röd nostalgi, men det övertygar inga utom de redan övertygade.

LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson var ännu värre i sitt tal i det röda Malmö, med hänvisningar till August Palm och hur en ung Torsten Nilsson för länge sedan drabbade samman med nazistledaren Birger Furugård. Jaha, men vad säger det om vart den så kallade rörelsen vill föra Sverige framåt? Det hela är symptomatiskt över tillbakablickande socialdemokratin är.

Löfven lyckades skaka fram ett löfte om 5 000 enklare beredskapsjobb på fyra år, vilket varken kommer att göra från eller till när vi skall integrera långt över hundratusen nyanlända i ett land med höga trösklar på arbetsmarknaden. Det är ju rent pinsamt att statsministern inte har mer att komma med.

Att det är en stukad statsminister och ett stukat regeringsparti kan vara en del i förklaringen till det uppskruvade tonläget. Just nu pågår också en inre process i koalitionspartnern Miljöpartiet som Stefan Löfven har föga kontroll över och MP har blivit ett ordentligt sänke för regeringen. I april månads sammanvägning av opinionsmätningar landar S på låga 25,9 procent och MP på 5,5. Allianspartierna får 41,9 procent. Och MP är föga populära inom rörelsen. Hela 71 procent av LO-medlemmarna vill avbryta samarbetet.

Vore Löfven lite modig skulle han sparka ut de gröna och försöka regera själv. Hans största fördel därvidlag är att allianspartierna (tyvärr) verkar livrädda för att själva regera. Det skulle dock kräva kompromisser åt mitten och sådana försvåras av hans hätska utfall mot oppositionen. Bland annat så sade han i sitt förstamajtal att alternativet till hans regering är en blåbrun, och försökte därmed smeta ned de borgerliga med SD.

Än har inte Stefan Löfven visat sig mogen att leda och ena landet, och det intrycket förstärktes av hans insats på första maj. Enbart nostalgi räcker inte.

Socialdemokraterna må historiskt ha haft som målsättning att med sin folkhemstanke ena landet, men det är istället en betydligt mer populär monarki som förmår vara det som enar svenska folket. Det märktes under hyllningarna till vår nu 70-årige kung i lördags. S må ha republik inskrivet i partiprogrammet men har aldrig vågat driva frågan, och tur är väl det. De har ändå haft sitt lystmäte under talen och demonstrationerna dagen efter kungens födelsedag.

Skall de två dagarna jämföras så är det tydligt vilken av dem som är mest gammalmodig. Första maj engagerar allt färre och under lång tid har det varit bra märkligt att se hur den så kallade arbetarrörelsen går ut för att demonstrera mot sig själva, möjligen undantaget för de år som Sverige har haft borgerliga regeringar. Ändå så stod statsminister Stefan Löfven i talarstolen på Götaplatsen i Göteborg och försökte tappert låta som han vore i opposition.

Det gick inte så bra. Det finns något nattståndet över den gamla klasskampsretoriken och utfallen mot de borgerligas förkättrade skattesänkningar och kampen för en svensk modell få har sagt sig vilja avskaffa. Men han fullföljer bara partiets senaste kampanjstrategi att söka konflikt med alliansen. Det har inte gått så bra som de inbillade sig men nu är det för sent att byta spår. Visst ligger det i första majs själva natur att frossa i gammal röd nostalgi, men det övertygar inga utom de redan övertygade.

LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson var ännu värre i sitt tal i det röda Malmö, med hänvisningar till August Palm och hur en ung Torsten Nilsson för länge sedan drabbade samman med nazistledaren Birger Furugård. Jaha, men vad säger det om vart den så kallade rörelsen vill föra Sverige framåt? Det hela är symptomatiskt över tillbakablickande socialdemokratin är.

Löfven lyckades skaka fram ett löfte om 5 000 enklare beredskapsjobb på fyra år, vilket varken kommer att göra från eller till när vi skall integrera långt över hundratusen nyanlända i ett land med höga trösklar på arbetsmarknaden. Det är ju rent pinsamt att statsministern inte har mer att komma med.

Att det är en stukad statsminister och ett stukat regeringsparti kan vara en del i förklaringen till det uppskruvade tonläget. Just nu pågår också en inre process i koalitionspartnern Miljöpartiet som Stefan Löfven har föga kontroll över och MP har blivit ett ordentligt sänke för regeringen. I april månads sammanvägning av opinionsmätningar landar S på låga 25,9 procent och MP på 5,5. Allianspartierna får 41,9 procent. Och MP är föga populära inom rörelsen. Hela 71 procent av LO-medlemmarna vill avbryta samarbetet.

Vore Löfven lite modig skulle han sparka ut de gröna och försöka regera själv. Hans största fördel därvidlag är att allianspartierna (tyvärr) verkar livrädda för att själva regera. Det skulle dock kräva kompromisser åt mitten och sådana försvåras av hans hätska utfall mot oppositionen. Bland annat så sade han i sitt förstamajtal att alternativet till hans regering är en blåbrun, och försökte därmed smeta ned de borgerliga med SD.

Än har inte Stefan Löfven visat sig mogen att leda och ena landet, och det intrycket förstärktes av hans insats på första maj. Enbart nostalgi räcker inte.