2016-04-29 06:00

2016-04-29 06:00

Inte bara en språkrörskris

Åsa Romson verkar av allt att döma sitta löst till som språkrör för Miljöpartiet, trots att kollegan Gustav Fridolin egentligen har mest skuld för de senaste veckornas kris. Därför borde båda gå, men MP bedrar sig om de tror att de kan lösa sina problem så lätt som genom att byta språkrör.

Miljöpartiets valberedning har mycket kort tid på sig att vaska fram några eventuella nya språkrörskandidater. Senast till på söndag måste det vara gjort. Det låg nog i bakhuvudet hos de nuvarande Fridolin och Romson när de inbjöd till det i måndags. Icke desto mindre så har det kommit avgångskrav och några alternativa kandidater har redan gett sig till känna.

Framförallt är det Åsa Romson som utmanas. Hon har sedan länge inte direkt rosat marknaden både genom att säga fel saker (som ”11 september-olyckorna” och att likna flyktingströmmarna över Medelhavet vid Auschwitz) och inte har fått tillräckligt genomslag för MP:s politik i regeringen. Sålunda har bland andra Grön ungdoms tidigare språkrör Magda Rasmusson krävt hennes avgång, och hennes företrädare Peter Erikson har uttryckt oro för hennes låga förtroendesiffror. Istället är det biståndsminister Isabella Lövin som seglat upp som kandidat att ersätta Romson, och enligt Dagens Industri är hon också beredd att ta över.

Fast egentligen så borde avgångskraven vara lika stora mot Gustav Fridolin. Under den senaste krisen med Mehmet Kaplan och Yasri Khan är det mest Fridolin som gjort märkliga uttalanden. Kaplan har varit något av en mentor för den unge Fridolin, och enligt Maggie Strömbergs bok ”Vi blev som dom andra” var det först när denne inte ställde upp som språkrör som Fridolin accepterade att kandidera. Sedan var det enligt uppgifter i Svenska Dagbladet Fridolin som såg till att Kaplan blev minister. De banden har klart fördunklat Fridolins omdöme när han även efter Kaplans avgång tog denne i försvar. Och Fridolin skall också ha känt till att Khan inte tog kvinnor i hand, men inte förstått hur upprörande det kunde vara för kvinnorna i ett feministiskt parti.

Det skulle se hemskt illa ut om bara Romson tvingades bort. Den insikten verkar nu också sprida sig. Antingen båda eller ingen. Enligt en rundringning som Expressen gjort så är det bara fyra av 21 distrikt som har förtroende för både Romson och Fridolin. I början var Carl Schlyter, som är ordförande i riksdagens EU-nämnd, avvisande men uppges nu ha ändrat sig och kan tänka sig att ställa upp som språkrörskandidat.

Tidigare i veckan talade Fridolin och Romson om att partiet behöver en nystart. Ett nödvändigt, men inte tillräckligt, villkor för att det skall kunna ske är att det blir en ny ledning för partiet. Därför måste språkrören bytas ut. Men MP bedrar sig om de tror att det är tillräckligt. Krisen i partiet går mycket djupare än så, och det handlar mycket om värderingar.

I kölvattnet efter Kaplan och Khan avslöjas titt som tätt andra MP-företrädare som säger högst olämpliga saker, bjuder in och träffar högt olämpliga personer. I sin iver att vara öppna, tillåtande och inkluderande mot invandrare har partiet välkomnat personer med tvivelaktiga åsikter. Lars Nicander på Försvarshögskolan har varnat för islamistisk infiltration av MP, och visst ser det ut som en del islamister använt partiet som plattform. Men partiet självt har av okunnighet och naivitet inte förmått se hur man okritiskt släppt in personer med en annan agenda än att driva partiets politik.

Det är detta betydligt större problem som MP måste ta itu med om de skall få till en nystart värd namnet.

Miljöpartiets valberedning har mycket kort tid på sig att vaska fram några eventuella nya språkrörskandidater. Senast till på söndag måste det vara gjort. Det låg nog i bakhuvudet hos de nuvarande Fridolin och Romson när de inbjöd till det i måndags. Icke desto mindre så har det kommit avgångskrav och några alternativa kandidater har redan gett sig till känna.

Framförallt är det Åsa Romson som utmanas. Hon har sedan länge inte direkt rosat marknaden både genom att säga fel saker (som ”11 september-olyckorna” och att likna flyktingströmmarna över Medelhavet vid Auschwitz) och inte har fått tillräckligt genomslag för MP:s politik i regeringen. Sålunda har bland andra Grön ungdoms tidigare språkrör Magda Rasmusson krävt hennes avgång, och hennes företrädare Peter Erikson har uttryckt oro för hennes låga förtroendesiffror. Istället är det biståndsminister Isabella Lövin som seglat upp som kandidat att ersätta Romson, och enligt Dagens Industri är hon också beredd att ta över.

Fast egentligen så borde avgångskraven vara lika stora mot Gustav Fridolin. Under den senaste krisen med Mehmet Kaplan och Yasri Khan är det mest Fridolin som gjort märkliga uttalanden. Kaplan har varit något av en mentor för den unge Fridolin, och enligt Maggie Strömbergs bok ”Vi blev som dom andra” var det först när denne inte ställde upp som språkrör som Fridolin accepterade att kandidera. Sedan var det enligt uppgifter i Svenska Dagbladet Fridolin som såg till att Kaplan blev minister. De banden har klart fördunklat Fridolins omdöme när han även efter Kaplans avgång tog denne i försvar. Och Fridolin skall också ha känt till att Khan inte tog kvinnor i hand, men inte förstått hur upprörande det kunde vara för kvinnorna i ett feministiskt parti.

Det skulle se hemskt illa ut om bara Romson tvingades bort. Den insikten verkar nu också sprida sig. Antingen båda eller ingen. Enligt en rundringning som Expressen gjort så är det bara fyra av 21 distrikt som har förtroende för både Romson och Fridolin. I början var Carl Schlyter, som är ordförande i riksdagens EU-nämnd, avvisande men uppges nu ha ändrat sig och kan tänka sig att ställa upp som språkrörskandidat.

Tidigare i veckan talade Fridolin och Romson om att partiet behöver en nystart. Ett nödvändigt, men inte tillräckligt, villkor för att det skall kunna ske är att det blir en ny ledning för partiet. Därför måste språkrören bytas ut. Men MP bedrar sig om de tror att det är tillräckligt. Krisen i partiet går mycket djupare än så, och det handlar mycket om värderingar.

I kölvattnet efter Kaplan och Khan avslöjas titt som tätt andra MP-företrädare som säger högst olämpliga saker, bjuder in och träffar högt olämpliga personer. I sin iver att vara öppna, tillåtande och inkluderande mot invandrare har partiet välkomnat personer med tvivelaktiga åsikter. Lars Nicander på Försvarshögskolan har varnat för islamistisk infiltration av MP, och visst ser det ut som en del islamister använt partiet som plattform. Men partiet självt har av okunnighet och naivitet inte förmått se hur man okritiskt släppt in personer med en annan agenda än att driva partiets politik.

Det är detta betydligt större problem som MP måste ta itu med om de skall få till en nystart värd namnet.