2016-04-26 06:00

2016-04-26 06:00

Svårt trots samtyckeslag

ANDRALEDARE

Regeringen bör införa en lag om samtycke vid sexualbrott. Det föreslår utredaren lagman Mari Heidenborg, som har fått i uppdrag av regeringen att titta på varför få våldtäktsanmälningar leder till fällande domar.

Att förändra sexualbrottsstatistiken är ingen enkel uppgift. År 2015 anmäldes totalt 18 100 sexualbrott, vilket var en minskning med 11 procent i jämförelse med 2014. Enbart en liten del av anmälningarna ledde till åtal. Än färre av fallen ledde sedan till dom.

Sexuallagstiftningen har länge varit omdiskuterad. Så sent som 2010 utreddes samtyckeslagstiftningen senast. Då valde Alliansen att inte införa lagstiftningen men att utvidga och förtydliga att det skall räknas som ett sexualbrott om offret befunnit sig i en ”särskilt utsatt situation”.

Vinklad nyhetsrapportering om friande fall trots att fällande dom verkar som ett givet beslut för rätten gör folk upprörda. Det är inte så konstigt. Även kunniga jurister kan inte alltid förklara varför domstolen valt att fria en åtalad våldtäktsman. På grund av höga beviskrav frias många. Precis som för andra brott räcker det inte att mycket talar för att brottet har skett, det handlar om att rätten måste vara i princip säker, att det ”utom rimligt tvivel” skall anses ha skett. Så bör det också fortsätta vara.

Samtyckeslagstiftningen skulle inte göra någon större skillnad gällande dagens bevissvårigheter. Enligt nuvarande ordning är det förstås olagligt att ha samlag med någon mot dennas vilja. I det nya förslaget skall personerna dessutom behöva samtycka, på något sätt ge sitt godkännande, för att det inte skall vara ett brott.

Det finns många farhågor med utredarens förslag. Det nya förslaget får inte leda till att personer presumeras ha begått brott och att man måste visa på att samtycke fanns. Om utredaren ser specifika fall där en person har utnyttjat den andra men det är svårt att komma åt det, bör dessa fall förstås regleras i lag så att förövaren kan dömas.

En samtyckeslagstiftning kommer leda till stora svårigheter att definiera vad ett samtycke innebär, precis som domstolen genom åren tagit fram en definition på vad som skall inte skall anses vara att tvinga någon. Anser regeringens utredare att det finns luckor i lagstiftningen för vad som anses vara sexuellt utnyttjande, då bör man reglera det. Sexualbrottslagstiftningen behöver vara tydlig så att det inte uppstår några tolkningsproblem. Men en samtyckeslagstiftning skulle knappast råda bot på detta. Våldtäktsfall är svårbevisade oavsett lagstiftning, då det sällan finns några vittnen och ord står mot ord.

För att fler som utsatts för sexualbrott skall göra en anmälan och att anmälan skall leda till åtal krävs att stöd finns i form av psykologhjälp och målsägandebiträden. Oavsett lagstiftning kommer det att vara tungt och jobbigt för den utsatte att göra en anmälan och genomlida processen hela vägen fram till rättegång och sedan dom. Signalpolitik kommer varken förbättra brottsoffrens situation eller förtydliga rättsläget.

Att förändra sexualbrottsstatistiken är ingen enkel uppgift. År 2015 anmäldes totalt 18 100 sexualbrott, vilket var en minskning med 11 procent i jämförelse med 2014. Enbart en liten del av anmälningarna ledde till åtal. Än färre av fallen ledde sedan till dom.

Sexuallagstiftningen har länge varit omdiskuterad. Så sent som 2010 utreddes samtyckeslagstiftningen senast. Då valde Alliansen att inte införa lagstiftningen men att utvidga och förtydliga att det skall räknas som ett sexualbrott om offret befunnit sig i en ”särskilt utsatt situation”.

Vinklad nyhetsrapportering om friande fall trots att fällande dom verkar som ett givet beslut för rätten gör folk upprörda. Det är inte så konstigt. Även kunniga jurister kan inte alltid förklara varför domstolen valt att fria en åtalad våldtäktsman. På grund av höga beviskrav frias många. Precis som för andra brott räcker det inte att mycket talar för att brottet har skett, det handlar om att rätten måste vara i princip säker, att det ”utom rimligt tvivel” skall anses ha skett. Så bör det också fortsätta vara.

Samtyckeslagstiftningen skulle inte göra någon större skillnad gällande dagens bevissvårigheter. Enligt nuvarande ordning är det förstås olagligt att ha samlag med någon mot dennas vilja. I det nya förslaget skall personerna dessutom behöva samtycka, på något sätt ge sitt godkännande, för att det inte skall vara ett brott.

Det finns många farhågor med utredarens förslag. Det nya förslaget får inte leda till att personer presumeras ha begått brott och att man måste visa på att samtycke fanns. Om utredaren ser specifika fall där en person har utnyttjat den andra men det är svårt att komma åt det, bör dessa fall förstås regleras i lag så att förövaren kan dömas.

En samtyckeslagstiftning kommer leda till stora svårigheter att definiera vad ett samtycke innebär, precis som domstolen genom åren tagit fram en definition på vad som skall inte skall anses vara att tvinga någon. Anser regeringens utredare att det finns luckor i lagstiftningen för vad som anses vara sexuellt utnyttjande, då bör man reglera det. Sexualbrottslagstiftningen behöver vara tydlig så att det inte uppstår några tolkningsproblem. Men en samtyckeslagstiftning skulle knappast råda bot på detta. Våldtäktsfall är svårbevisade oavsett lagstiftning, då det sällan finns några vittnen och ord står mot ord.

För att fler som utsatts för sexualbrott skall göra en anmälan och att anmälan skall leda till åtal krävs att stöd finns i form av psykologhjälp och målsägandebiträden. Oavsett lagstiftning kommer det att vara tungt och jobbigt för den utsatte att göra en anmälan och genomlida processen hela vägen fram till rättegång och sedan dom. Signalpolitik kommer varken förbättra brottsoffrens situation eller förtydliga rättsläget.