2016-04-22 17:27

2016-04-22 17:27

Cirkusen inom MP fortsätter

LEDARE

Det går inte bra för Miljöpartiet eller deras språkrör för tillfället. Efter att Mehmet Kaplan (MP) fick lämna sitt uppdrag som bostadsminister tidigare i veckan så har kriserna avlöst varandra inom partiet.

Enligt en snabbundersökning från Demoskop har förtroendet för partiets båda språkrör minskat. Åsa Romson (MP) har som vanligt lägst förtroende av alla partiledare. Endast sex procent har förtroende för henne. Gustav Fridolin (MP) noterar ett förtroendetapp på hela elva procentenheter, ned till 15 procent.

Som om det inte var nog med dåliga nyheter för MP så vill hela 65 procent att partiet lämnar regeringen. Statsminister Stefan Löfven (S) lär vara mindre nöjd. Turerna och främst olika besynnerliga uttalanden i antisemitisk riktning skadar regeringens och därigenom Sveriges anseende utomlands.

Under den pågående krisen inom MP är det värt att notera hur partiet på olika sätt anklagar media för den uppkomna situationen. På presskonferensen där Kaplans avgång meddelades var budskapet att det var själva uppståndelsen kring Kaplans person som tvingade honom att avgå. Att han varit på samma middag som representanter för den turkiska extremistorganisationen Grå vargarna hade tydligen mindre med saken att göra då.

Sen dess har det avslöjats att Fridolins planeringschef, Magnus Johansson, skulle ha försökt utöva påtryckningar mot SVT:s Aktuellt för att flytta fokus från Kaplan. I utbyte skulle SVT få några tunga MP-namn som skulle kritiserar den tidigare partistyrelsekandidaten Yasri Khan (MP) för att hans vägran att ta kvinnor i hand. Ett beteende som både SR:s och SVT:s kvinnliga korrespondenter i Kairo vittnar om är något som i Egypten förknippas med reaktionära tolkningar av islam och islamism.

Partiets iver att omfamna alla, utom möjligen medelålders, vita män med stadsjeepar, har onekligen skapat ett värdegrundsproblem i partiorganisationen. Att en person som inte tar kvinnor i hand (av traditionella och religiösa skäl) föreslås till partiledningen, i ett parti som gärna framhåller sin jämställdhetspolitiska och feministiska agenda, är häpnadsväckande. Men om det är en politiker som vägrar att ta kvinnor i hand eller barbröstad stör en statsministers tal (Fredrik Reinfeldts (M) Almedalstal 2014) är det inte förvånande att de är miljöpartister.

Det kan inte vara hur högt i tak som helst i ett parti som vill vara trovärdigt. Det minsta som kan begäras av partiföreträdare på alla nivåer är att man sluter upp bakom partiets grundläggande värderingar. Och att övriga partimedlemmar vågar säga ifrån när enskilda företrädare går över gränsen. Om de nu vågar, MP framstår mer och mer som ett toppstyrt parti där en liten klick styr med järnhand. Det är uppenbart att fler ledande miljöpartister måste gå om det ska bli någon ordning på partiet.

 

Greger Ekman

Enligt en snabbundersökning från Demoskop har förtroendet för partiets båda språkrör minskat. Åsa Romson (MP) har som vanligt lägst förtroende av alla partiledare. Endast sex procent har förtroende för henne. Gustav Fridolin (MP) noterar ett förtroendetapp på hela elva procentenheter, ned till 15 procent.

Som om det inte var nog med dåliga nyheter för MP så vill hela 65 procent att partiet lämnar regeringen. Statsminister Stefan Löfven (S) lär vara mindre nöjd. Turerna och främst olika besynnerliga uttalanden i antisemitisk riktning skadar regeringens och därigenom Sveriges anseende utomlands.

Under den pågående krisen inom MP är det värt att notera hur partiet på olika sätt anklagar media för den uppkomna situationen. På presskonferensen där Kaplans avgång meddelades var budskapet att det var själva uppståndelsen kring Kaplans person som tvingade honom att avgå. Att han varit på samma middag som representanter för den turkiska extremistorganisationen Grå vargarna hade tydligen mindre med saken att göra då.

Sen dess har det avslöjats att Fridolins planeringschef, Magnus Johansson, skulle ha försökt utöva påtryckningar mot SVT:s Aktuellt för att flytta fokus från Kaplan. I utbyte skulle SVT få några tunga MP-namn som skulle kritiserar den tidigare partistyrelsekandidaten Yasri Khan (MP) för att hans vägran att ta kvinnor i hand. Ett beteende som både SR:s och SVT:s kvinnliga korrespondenter i Kairo vittnar om är något som i Egypten förknippas med reaktionära tolkningar av islam och islamism.

Partiets iver att omfamna alla, utom möjligen medelålders, vita män med stadsjeepar, har onekligen skapat ett värdegrundsproblem i partiorganisationen. Att en person som inte tar kvinnor i hand (av traditionella och religiösa skäl) föreslås till partiledningen, i ett parti som gärna framhåller sin jämställdhetspolitiska och feministiska agenda, är häpnadsväckande. Men om det är en politiker som vägrar att ta kvinnor i hand eller barbröstad stör en statsministers tal (Fredrik Reinfeldts (M) Almedalstal 2014) är det inte förvånande att de är miljöpartister.

Det kan inte vara hur högt i tak som helst i ett parti som vill vara trovärdigt. Det minsta som kan begäras av partiföreträdare på alla nivåer är att man sluter upp bakom partiets grundläggande värderingar. Och att övriga partimedlemmar vågar säga ifrån när enskilda företrädare går över gränsen. Om de nu vågar, MP framstår mer och mer som ett toppstyrt parti där en liten klick styr med järnhand. Det är uppenbart att fler ledande miljöpartister måste gå om det ska bli någon ordning på partiet.

 

Greger Ekman