2016-04-20 06:00

2016-04-20 06:00

Vattenfalls lysande affärer

Kortslutning. Den statliga energijätten Vattenfalls europeiska expansion har inte direkt varit kantat av framgång. Felsatsningarna har varit många och resulterat i enorma värdeförluster som inte bara drabbar ägaren, staten, utan också i slutänden kommer att hamna på var mans elräkning.

Det senaste fiaskot är försäljningen av fyra kolkraftverk och fem kolgruvor i gamla Östtyskland. De tänkta köparna är tjeckiska energibolaget EHP och investmentbolaget PPF. Regeringen ska dock säga sitt innan det blir affär. Vilket inte minst sätter Miljöpartiet på prov då de helst vill se att brunkolet stannar i marken.

Försäljningen lär komma att resultera i mellan 22-27 miljarder kronor i nedskrivningar. Lägger man därtill de 15 miljarder kronor som brunkolsverksamheten skrevs av med förra året så hamnar notan kring 40 miljarder kronor.

Köpet av det holländska energiföretaget Nuon för över 90 miljarder kronor beskrevs då, år 2009, som Sveriges största företagsförvärv. Det skulle senare visa sig att det också var en monumentalt usel affär. Bolaget visade sig vara värt mindre än hälften av vad man gav för det.

Ytterligare förluster är att vänta i och med utfasningen av den tyska kärnkraften till år 2022. En av Vattenfalls tre tyska reaktorer är redan nu tagen ur drift på grund av den tyska energipolitiken.

Ironiskt nog borde de tillgångar i brunkolsbranschen som Vattenfall nu håller på att sälja bli rena guldgruvor när Tyskland stänger kärnkraftverken. Samtidigt som Vattenfall kommer att få stå för kostnaderna för att montera ned sina reaktorer.

Omvandlingen av ett statligt nationellt nät- och energibolag till en europeisk energijätte har inte med några mått mätt gynnat ägarna –de svenska skattebetalarna. Tvärtom kommer de under en lång tid framöver få betala för såväl företagsledningens som politikernas misstag.

Det är ingen hemlighet att Vattenfall ligger efter med underhållet av sitt svenska elnät. Kraftledningar är, precis som även andra nätföretag upptäckt, en tillgång med bokföringsmässiga fördelar. Man kan som Vattenfall gjort skriva upp det bokförda värdet av elnätsinnehavet med 27 miljarder kronor och så att säga mildra förlusterna lite.

Man kan också dra ned på underhållet och skjuta upp kostnader vilket frigör pengar kortsiktigt, som kan bekosta utdelningar, bonusar och dåliga affärer. Problemet är att elnätet blir en tickande kostnadsbomb.

Vattenfall har begärt ökade intäktsramar för sina nättariffer av Energimarknadsinspektionen, myndigheten som ska motverka marknadsmissbruk på den monopolmarknad som elnäten är. Det handlar om flera tiotals procent i ökningar som i slutänden hamnar på elkonsumenten.

Det hade varit bättre om Vattenfall koncentrerat sig på Sverige och sett till att försörja landet med billig el och ett robust och kostnadseffektivt elnät. Då hade svenska skattebetalare inte drabbats av Tysklands vettlösa energipolitik, som verkar vara inriktad på att ersätta den egna kärnkraften med rysk gas.

Om staten nödvändigtvis ska vara riskkapitalist får det inte drabba kärnverksamheten. Det finns trots allt en finess med att ha en stor statlig aktör inom både elnät och elproduktion. Rikskapitaldelen måste hållas åtskild från vattenkraften i de Norrländska älvarna och elnätet. Dessa verksamheter ska inte finnas inom samma koncern.

Det senaste fiaskot är försäljningen av fyra kolkraftverk och fem kolgruvor i gamla Östtyskland. De tänkta köparna är tjeckiska energibolaget EHP och investmentbolaget PPF. Regeringen ska dock säga sitt innan det blir affär. Vilket inte minst sätter Miljöpartiet på prov då de helst vill se att brunkolet stannar i marken.

Försäljningen lär komma att resultera i mellan 22-27 miljarder kronor i nedskrivningar. Lägger man därtill de 15 miljarder kronor som brunkolsverksamheten skrevs av med förra året så hamnar notan kring 40 miljarder kronor.

Köpet av det holländska energiföretaget Nuon för över 90 miljarder kronor beskrevs då, år 2009, som Sveriges största företagsförvärv. Det skulle senare visa sig att det också var en monumentalt usel affär. Bolaget visade sig vara värt mindre än hälften av vad man gav för det.

Ytterligare förluster är att vänta i och med utfasningen av den tyska kärnkraften till år 2022. En av Vattenfalls tre tyska reaktorer är redan nu tagen ur drift på grund av den tyska energipolitiken.

Ironiskt nog borde de tillgångar i brunkolsbranschen som Vattenfall nu håller på att sälja bli rena guldgruvor när Tyskland stänger kärnkraftverken. Samtidigt som Vattenfall kommer att få stå för kostnaderna för att montera ned sina reaktorer.

Omvandlingen av ett statligt nationellt nät- och energibolag till en europeisk energijätte har inte med några mått mätt gynnat ägarna –de svenska skattebetalarna. Tvärtom kommer de under en lång tid framöver få betala för såväl företagsledningens som politikernas misstag.

Det är ingen hemlighet att Vattenfall ligger efter med underhållet av sitt svenska elnät. Kraftledningar är, precis som även andra nätföretag upptäckt, en tillgång med bokföringsmässiga fördelar. Man kan som Vattenfall gjort skriva upp det bokförda värdet av elnätsinnehavet med 27 miljarder kronor och så att säga mildra förlusterna lite.

Man kan också dra ned på underhållet och skjuta upp kostnader vilket frigör pengar kortsiktigt, som kan bekosta utdelningar, bonusar och dåliga affärer. Problemet är att elnätet blir en tickande kostnadsbomb.

Vattenfall har begärt ökade intäktsramar för sina nättariffer av Energimarknadsinspektionen, myndigheten som ska motverka marknadsmissbruk på den monopolmarknad som elnäten är. Det handlar om flera tiotals procent i ökningar som i slutänden hamnar på elkonsumenten.

Det hade varit bättre om Vattenfall koncentrerat sig på Sverige och sett till att försörja landet med billig el och ett robust och kostnadseffektivt elnät. Då hade svenska skattebetalare inte drabbats av Tysklands vettlösa energipolitik, som verkar vara inriktad på att ersätta den egna kärnkraften med rysk gas.

Om staten nödvändigtvis ska vara riskkapitalist får det inte drabba kärnverksamheten. Det finns trots allt en finess med att ha en stor statlig aktör inom både elnät och elproduktion. Rikskapitaldelen måste hållas åtskild från vattenkraften i de Norrländska älvarna och elnätet. Dessa verksamheter ska inte finnas inom samma koncern.