2016-04-19 06:00

2016-04-19 06:00

En oundviklig avgång

Inte OK. Det är inte längre, för att använda ett av statsministerns mer kända uttryck, okej att som minister gå på middag med kända turkiska fascister eller påstå att Israel behandlar palestinier på ett sätt som för tankarna till Nazitysklands behandling av judar. Mehmet Kaplans (MP) avgång var ofrånkomlig.

Efter att det i torsdags uppdagats att Mehmet Kaplan (MP) under sin tid som bostads-, stadsutvecklings och it-minister fastnat på ett foto taget under en middag där Kaplan sitter vid samma bort (om än med några stolars mellanrum) som ordföranden för den turkiska högerextrema organisationen Grå vargarna.

Vid bordet satt också en person som uttalat ”död åt de armeniska hundarna”i ett tal på Sergels torg. Även representanter för turkiska islamister var med på middagen. På intet sätt ett lämpligt sällskap för en svensk minister.

Så långt hade han sitt partis och språkrörens stöd. Språkröret, miljöministern och tillika vice statsminister Åsa Romson (MP) hade i fredags förtroende för Kaplan. Under söndagen fick soppan mer redning då SvD hade grävt fram ett tv-klipp från år 2009 i vilket Kaplan jämförde behandlingen av palestinier i Israel med behandlingen av judar i Nazityskland. Hur en etablerad politiker, riksdagsman sedan valet år 2006, över huvud taget kan uttala en sådan liknelse och mena det är oerhört.

Uttalandet från år 2009 blev sannolikt droppen som fick bägaren att rinna över. Även om Kaplan själv säkert inte hade några planer på att avgå blev han till slut ändå tvungen begära entledigande från sin post som statsråd. Och väl var väl det.

Sverige har under regeringen Löfven med viss regelbundenhet försämrat kontakterna med staten Israel. För en gångs skull var det inte utrikesminister Margot Wallström (S) som retat upp israelerna. Nu fick hon möjlighet att med rätta fördöma Kaplans uttalanden som ”fruktansvärda”.

Slutligen rann alltså bägaren över och under en presskonferens meddelade statsministern Kaplans avgång, som enligt statsministern föranleds av att Kaplan själv gör bedömningen att diskussionen om hans förhållande till ”externa religiösa och politiska organisationer”står i vägen för hans politiska uppdrag. Statministern delar denna inställning.

Egentligen är det anmärkningsvärt att det är ifrågasättandet av Kaplan i debatten, skriverierna i tidningarna och oräkneliga inlägg i sociala medier som föranleder avgången –inte Kaplans uttalanden eller bristande omdöme i sig vad det verkar. Löfven undvek att säga någonting om huruvida han har något förtroende för Kaplan.

Kaplan själv sa under presskonferensen att han kände att hans tidigare statsrådskollegor har förtroende för honom idag. Det skulle inte förvåna om så är fallet.

Inom både S och MP och vänstern i stort finns det en onaturlig acceptans för kritik mot Israel som gränsar till antisemitism å ena sidan och politisk islam å andra sidan. Hur kan man annars förklara att en minister som Kaplan hittills har kunnat komma undan med att: bjuda in en känd antisemit till riksdagen; jämfört jihadister som reser till Syrien med svenska frivilliga i Finland under andra världskriget; ha åkt med Ship to Gaza år 2010, vilket tydligen inte är ett hinder för att ta plats i regeringen.

Och nu tvingas Kaplan alltså avgå eftersom han inte längre kan göra sitt jobb på grund av den mediala uppståndelsen.

Efter att det i torsdags uppdagats att Mehmet Kaplan (MP) under sin tid som bostads-, stadsutvecklings och it-minister fastnat på ett foto taget under en middag där Kaplan sitter vid samma bort (om än med några stolars mellanrum) som ordföranden för den turkiska högerextrema organisationen Grå vargarna.

Vid bordet satt också en person som uttalat ”död åt de armeniska hundarna”i ett tal på Sergels torg. Även representanter för turkiska islamister var med på middagen. På intet sätt ett lämpligt sällskap för en svensk minister.

Så långt hade han sitt partis och språkrörens stöd. Språkröret, miljöministern och tillika vice statsminister Åsa Romson (MP) hade i fredags förtroende för Kaplan. Under söndagen fick soppan mer redning då SvD hade grävt fram ett tv-klipp från år 2009 i vilket Kaplan jämförde behandlingen av palestinier i Israel med behandlingen av judar i Nazityskland. Hur en etablerad politiker, riksdagsman sedan valet år 2006, över huvud taget kan uttala en sådan liknelse och mena det är oerhört.

Uttalandet från år 2009 blev sannolikt droppen som fick bägaren att rinna över. Även om Kaplan själv säkert inte hade några planer på att avgå blev han till slut ändå tvungen begära entledigande från sin post som statsråd. Och väl var väl det.

Sverige har under regeringen Löfven med viss regelbundenhet försämrat kontakterna med staten Israel. För en gångs skull var det inte utrikesminister Margot Wallström (S) som retat upp israelerna. Nu fick hon möjlighet att med rätta fördöma Kaplans uttalanden som ”fruktansvärda”.

Slutligen rann alltså bägaren över och under en presskonferens meddelade statsministern Kaplans avgång, som enligt statsministern föranleds av att Kaplan själv gör bedömningen att diskussionen om hans förhållande till ”externa religiösa och politiska organisationer”står i vägen för hans politiska uppdrag. Statministern delar denna inställning.

Egentligen är det anmärkningsvärt att det är ifrågasättandet av Kaplan i debatten, skriverierna i tidningarna och oräkneliga inlägg i sociala medier som föranleder avgången –inte Kaplans uttalanden eller bristande omdöme i sig vad det verkar. Löfven undvek att säga någonting om huruvida han har något förtroende för Kaplan.

Kaplan själv sa under presskonferensen att han kände att hans tidigare statsrådskollegor har förtroende för honom idag. Det skulle inte förvåna om så är fallet.

Inom både S och MP och vänstern i stort finns det en onaturlig acceptans för kritik mot Israel som gränsar till antisemitism å ena sidan och politisk islam å andra sidan. Hur kan man annars förklara att en minister som Kaplan hittills har kunnat komma undan med att: bjuda in en känd antisemit till riksdagen; jämfört jihadister som reser till Syrien med svenska frivilliga i Finland under andra världskriget; ha åkt med Ship to Gaza år 2010, vilket tydligen inte är ett hinder för att ta plats i regeringen.

Och nu tvingas Kaplan alltså avgå eftersom han inte längre kan göra sitt jobb på grund av den mediala uppståndelsen.