2016-04-12 06:00

2016-04-12 06:00

Kristdemokraterna backar

LEDARE

Sveriges kristdemokrater är så pass vana vid att ligga risigt till i opinionsmätningar att de inte låter det förstöra stämningen när de samlas. Så var det också på partiets kommun- och landstingsdagar som i slutet av förra veckan avhölls i Västerås. Och det lär ta sin tid att lyfta siffrorna.

När Ebba Busch Thor tog över som partiledare fanns en förhoppning om att det relativt snabbt skulle ge utdelning i väljarstödet. Hennes intåg signalerade ju hos vissa en omsvängning i politiken åt höger, åt ett mer konservativt håll, och bort från ”snällismen”. Det är emellertid en förhoppning som kommit på skam. Det kommer att ta tid för KD och den nya partiledaren att arbeta upp ett förtroende för en delvis ny inriktning, eller kanske snarare en ny betoning.

En del bedömare var dock snabba med att döma ut omsvängningen och istället hävda att KD börjat en återgång till mer ”mjuka” välfärdsfrågor igen. Istället för Gripenplan mot Islamiska Staten och skärpt migrationspolitik så talade Busch Thor om de klassiska politikområdena vård-skola-omsorg. Men fattas bara att göra något annat på partiets kommun- och landstingspolitiska dagar – det är ju precis sådana frågor som kristdemokratiska politiker ute i kommuner och landsting har att handskas med dagligen. Det är inget konstigt att ta upp olika saker beroende på sammanhang om man representerar ett parti som gör anspråk på att ha en heltäckande politik, och det har KD sin litenhet till trots.

Att Ebba Busch Thor utspel i mer ”hårda” frågor inte gett utdelning ännu kan inte tas till intäkt för att de är fel. Men det kommer att vara en ordentlig uppförsbacke för henne och hennes parti att vinna trovärdighet på många av dessa områden. Tyvärr så var partiet under företrädaren Göran Hägglund inte särskilt konsekvent när även han ändrade tilltal ibland. Allt bra tal om till exempel ”verklighetens folk” och ”politikens gränser” utmynnade sällan i någon konkret.

Sent omsider kom också en omsvängning åt mer restriktiv migrationspolitik, men det var för lite och för sent. Då var de andra partierna, och i synnerhet Moderaterna, också på väg i samma rikting och KD blev frånsprungna. M har trots de senaste avvikande Reinfeldtåren ett sedan lång tid inarbetat förtroende för en fastare och mer restriktiv migrationspolitik. Det är ett förtroende som KD inte har i migrationsfrågan.

KD har nu också fått anpassa sig efter allianskollegernas ovilja att gå samman med en gemensam budget för att fälla regeringen, något som Ebba Busch Thor sade sig vilja så snart decemberöverenskommelsen formellt hade fallit. Hon har helt enkelt blivit överkörd. Tyvärr har hon gått ännu längre, och på en pressträff efter sitt tal i fredags så sade hon att frågan om en alliansbudget skulle kunna bli aktuell om ”Vänsterpartiet hakas av” de rödgröna.

Med andra ord så står hon och KD nu för samma olycksaliga linje som M och som tvingar in Löfvenregeringen i vänsterburen. Nu menar alltså en samlad allians att en ännu hårdare vänsterpolitik är villkoret för att de inte skall regera tillsammans. Inte ens att försöka försvaga regeringen, och Socialdemokraterna, att söka samarbete med dem i riksdagen.

Om nu den relativt nya KD-ledaren strävar efter att öka sitt förtroende hos väljarna är detta hel fel väg att gå. Hon må inte rå på de andra alliansledarna men hon hade inte behövt anamma samma skadliga tankegång som de heller.

När Ebba Busch Thor tog över som partiledare fanns en förhoppning om att det relativt snabbt skulle ge utdelning i väljarstödet. Hennes intåg signalerade ju hos vissa en omsvängning i politiken åt höger, åt ett mer konservativt håll, och bort från ”snällismen”. Det är emellertid en förhoppning som kommit på skam. Det kommer att ta tid för KD och den nya partiledaren att arbeta upp ett förtroende för en delvis ny inriktning, eller kanske snarare en ny betoning.

En del bedömare var dock snabba med att döma ut omsvängningen och istället hävda att KD börjat en återgång till mer ”mjuka” välfärdsfrågor igen. Istället för Gripenplan mot Islamiska Staten och skärpt migrationspolitik så talade Busch Thor om de klassiska politikområdena vård-skola-omsorg. Men fattas bara att göra något annat på partiets kommun- och landstingspolitiska dagar – det är ju precis sådana frågor som kristdemokratiska politiker ute i kommuner och landsting har att handskas med dagligen. Det är inget konstigt att ta upp olika saker beroende på sammanhang om man representerar ett parti som gör anspråk på att ha en heltäckande politik, och det har KD sin litenhet till trots.

Att Ebba Busch Thor utspel i mer ”hårda” frågor inte gett utdelning ännu kan inte tas till intäkt för att de är fel. Men det kommer att vara en ordentlig uppförsbacke för henne och hennes parti att vinna trovärdighet på många av dessa områden. Tyvärr så var partiet under företrädaren Göran Hägglund inte särskilt konsekvent när även han ändrade tilltal ibland. Allt bra tal om till exempel ”verklighetens folk” och ”politikens gränser” utmynnade sällan i någon konkret.

Sent omsider kom också en omsvängning åt mer restriktiv migrationspolitik, men det var för lite och för sent. Då var de andra partierna, och i synnerhet Moderaterna, också på väg i samma rikting och KD blev frånsprungna. M har trots de senaste avvikande Reinfeldtåren ett sedan lång tid inarbetat förtroende för en fastare och mer restriktiv migrationspolitik. Det är ett förtroende som KD inte har i migrationsfrågan.

KD har nu också fått anpassa sig efter allianskollegernas ovilja att gå samman med en gemensam budget för att fälla regeringen, något som Ebba Busch Thor sade sig vilja så snart decemberöverenskommelsen formellt hade fallit. Hon har helt enkelt blivit överkörd. Tyvärr har hon gått ännu längre, och på en pressträff efter sitt tal i fredags så sade hon att frågan om en alliansbudget skulle kunna bli aktuell om ”Vänsterpartiet hakas av” de rödgröna.

Med andra ord så står hon och KD nu för samma olycksaliga linje som M och som tvingar in Löfvenregeringen i vänsterburen. Nu menar alltså en samlad allians att en ännu hårdare vänsterpolitik är villkoret för att de inte skall regera tillsammans. Inte ens att försöka försvaga regeringen, och Socialdemokraterna, att söka samarbete med dem i riksdagen.

Om nu den relativt nya KD-ledaren strävar efter att öka sitt förtroende hos väljarna är detta hel fel väg att gå. Hon må inte rå på de andra alliansledarna men hon hade inte behövt anamma samma skadliga tankegång som de heller.