2016-04-06 06:00

2016-04-06 06:00

Förskingrat bistånd

LEDARE

Den rödgröna regeringens kamp för att få en av dem hett eftertraktad plats i FN:s säkerhetsråd tar sig allt mer egendomliga och diskutabla uttryck. Nu tar man miljonbelopp från biståndet till att försöka påverka ett antal FN-ambassadörer inför omröstningen i sommar. Det hela lukar illa.

Det var Dagens Nyheter som i måndags (4/4) avslöjade detaljerna kring en bjudresa till Sverige i augusti förra året för 27 FN-ambassadörer från små ö-nationer och andra fattiga stater. Fast egentligen var tidningen inte först med uppgifterna. Redan den 6 februari skrev Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg om resan, och andra tvivelaktiga ageranden i samband med säkerhetsrådskampanjen, men då var det få som uppmärksammade det vidare.

De utvalda sändebuden bjöds på flygresa i affärsklass, fina hotell och goda middagar. De fick också en privat båttur i Stockholms skärgård och de fick även träffa kronprinsessparet. Formellt ordnades resan av stiftelsen Dag Hammarskjölds minnesfond, med deltagande i ett klimatseminarium som förevändning. Men i själva verket var det utrikesdepartementet och dess särskilda enhet för kampanjen för en svensk plats i FN:s säkerhetsråd som stod för det mesta. Helt uppenbart handlade det om att smörja ambassadörerna för att få dem att rösta för Sverige.

Pengarna togs från Sidas biståndsbudget. Denna manöver underlättas av de nära banden mellan UD, Sida och Dag Hammarskjöld-stiftelsen. Innan UD:s kabinettssekreterare Annika Söder fick sitt nuvarande jobb var hon just chef för Dag Hammarskjöld-stiftelsen. Och hennes efterträdare som stiftelsens chef Henrik Hammargren var tidigare chef på Sida. Carl Skau är den diplomat som leder kampanjarbetet, och samtidigt är hans hustru Lisa Orrenius Skau New York-chef för Dag Hammarskjöld-stiftelsen.

Till och med utrikesminister Margot Wallström (S) har erkänt att syftet med resan var att lobba för Sverige, även om hennes chef, statsminister Stefan Löfven inte tycks vara helt informerad om upplägget då han i Expressen säger det är upp till stiftelsen att bestämma vad de skall göra med de medel de får sig tilldelade.

Oppositionsföreträdare har reagerat skarpt. Liberalernas Birgitta Ohlsson har kallat det ”provocerande och skandalöst” och det är bara att hålla med. Nog för att biståndets effekter kan diskuteras men att så här flagrant ta från det för att ordna vad som luktar mutresa lång väg är just ”provocerande och skandalöst.” Vad mer döljer sig i den svenska kampanjen? Att det är viktigt att få med sig små fattiga länder då var och en av dem har samma röst som någon av de stora länderna står klart, men är det värt priset?

Svaret måste vara ett rungande nej. En plats i FN:s säkerhetsråd i två år (2017-18) betyder föga då de fem permanenta medlemmarna har vetorätt. Vår utrikespolitik formas mest och helst med och inom EU. Därför är också den svenska kampanjfrasen om ”en oberoende röst” falsk. Officiellt har UD dragit tillbaka frasen, men används trots det fortfarande flitigt i FN-sammanhang.

Kampen för en plats i säkerhetsrådet gör att Sverige begår en rad utrikespolitiska felprioriteringar. Vi vänder oss från närområdet och mot fjärrområdet. Även bland UD-anställda ökar missnöjet, enligt källor till DN. Alltför mycket energi läggs på fel saker. Och kan det finnas en ännu mer dold agenda bakom kampanjen? Att i förlängningen bereda plats för en blond svenska från Hammarö att bli en av Hammarskjölds efterträdare som världsorganisationens generalsekreterare?

Så går det när vi har en rödgrön regering som mer nostalgiskt blickar tillbaka på Palmeåren, en tid då FN-vurmandet och neutralitetsdogmen var på topp och ett svenskt EU-medlemskap inte var att tänka på. Men tänk om allt visar sig vara förgäves och det blir någon av våra konkurrenter Italien eller Nederländerna som kniper platsen? Det vore poetisk rättvisa.

Det var Dagens Nyheter som i måndags (4/4) avslöjade detaljerna kring en bjudresa till Sverige i augusti förra året för 27 FN-ambassadörer från små ö-nationer och andra fattiga stater. Fast egentligen var tidningen inte först med uppgifterna. Redan den 6 februari skrev Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg om resan, och andra tvivelaktiga ageranden i samband med säkerhetsrådskampanjen, men då var det få som uppmärksammade det vidare.

De utvalda sändebuden bjöds på flygresa i affärsklass, fina hotell och goda middagar. De fick också en privat båttur i Stockholms skärgård och de fick även träffa kronprinsessparet. Formellt ordnades resan av stiftelsen Dag Hammarskjölds minnesfond, med deltagande i ett klimatseminarium som förevändning. Men i själva verket var det utrikesdepartementet och dess särskilda enhet för kampanjen för en svensk plats i FN:s säkerhetsråd som stod för det mesta. Helt uppenbart handlade det om att smörja ambassadörerna för att få dem att rösta för Sverige.

Pengarna togs från Sidas biståndsbudget. Denna manöver underlättas av de nära banden mellan UD, Sida och Dag Hammarskjöld-stiftelsen. Innan UD:s kabinettssekreterare Annika Söder fick sitt nuvarande jobb var hon just chef för Dag Hammarskjöld-stiftelsen. Och hennes efterträdare som stiftelsens chef Henrik Hammargren var tidigare chef på Sida. Carl Skau är den diplomat som leder kampanjarbetet, och samtidigt är hans hustru Lisa Orrenius Skau New York-chef för Dag Hammarskjöld-stiftelsen.

Till och med utrikesminister Margot Wallström (S) har erkänt att syftet med resan var att lobba för Sverige, även om hennes chef, statsminister Stefan Löfven inte tycks vara helt informerad om upplägget då han i Expressen säger det är upp till stiftelsen att bestämma vad de skall göra med de medel de får sig tilldelade.

Oppositionsföreträdare har reagerat skarpt. Liberalernas Birgitta Ohlsson har kallat det ”provocerande och skandalöst” och det är bara att hålla med. Nog för att biståndets effekter kan diskuteras men att så här flagrant ta från det för att ordna vad som luktar mutresa lång väg är just ”provocerande och skandalöst.” Vad mer döljer sig i den svenska kampanjen? Att det är viktigt att få med sig små fattiga länder då var och en av dem har samma röst som någon av de stora länderna står klart, men är det värt priset?

Svaret måste vara ett rungande nej. En plats i FN:s säkerhetsråd i två år (2017-18) betyder föga då de fem permanenta medlemmarna har vetorätt. Vår utrikespolitik formas mest och helst med och inom EU. Därför är också den svenska kampanjfrasen om ”en oberoende röst” falsk. Officiellt har UD dragit tillbaka frasen, men används trots det fortfarande flitigt i FN-sammanhang.

Kampen för en plats i säkerhetsrådet gör att Sverige begår en rad utrikespolitiska felprioriteringar. Vi vänder oss från närområdet och mot fjärrområdet. Även bland UD-anställda ökar missnöjet, enligt källor till DN. Alltför mycket energi läggs på fel saker. Och kan det finnas en ännu mer dold agenda bakom kampanjen? Att i förlängningen bereda plats för en blond svenska från Hammarö att bli en av Hammarskjölds efterträdare som världsorganisationens generalsekreterare?

Så går det när vi har en rödgrön regering som mer nostalgiskt blickar tillbaka på Palmeåren, en tid då FN-vurmandet och neutralitetsdogmen var på topp och ett svenskt EU-medlemskap inte var att tänka på. Men tänk om allt visar sig vara förgäves och det blir någon av våra konkurrenter Italien eller Nederländerna som kniper platsen? Det vore poetisk rättvisa.