2016-03-31 06:00

2016-03-31 10:57

Alliansen duckar för ansvaret

LEDARE

Knakar samarbetet inom den borgerliga alliansen i fogarna? Frågan är befogad efter det att allianspartiernas partisekreterare kände sig nödgade att skriva en tämligen innehållslös debattartikel i Dagens Nyheter i går, och som inte utmynnande i mycket mer än att de minsann är bättre än Löfvenregeringen och ämnar skriva ett gemensamt valmanifest.

Att alliansen till valet 2018 tänker skriva ihop sig om en gemensam politik och ett gemensamt manifest är emellertid knappast en nyhet. Det är snarare det minsta man kan begära av ett samarbete mellan partier som kallar sig för en allians. Dessutom har de sagt detta förr. Mycket mer konkret än så blir dock inte artikeln, så syftet med den är nog snarare att påminna om att de trots allt tänker hålla ihop.

Varför detta ens är nödvändigt kan man ju fråga sig, om det inte är för att det just nu går att undra om de verkligen är så samspelta som de hävdar. I den brännande dagsaktuella frågan om migrationspolitiken sticker särskilt Centerpartiet ut från de övriga genom att envisas med att hålla fast vid den orealistiska och överdrivet generösa inställning som nu hunnits i kapp av verkligheten. Faktum är att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna nu är mer eniga med Löfvenregeringen (inklusive Miljöpartiet!) än med Centern om migrationen.

Oenigheten märks också i frågan om lägre löner och enklare jobb för utrikes födda, där alla utom stora M kan tänka sig en lagstiftning. M vill heller inte se några förändringar av ränteavdragen för att få fart på bostadspolitiken. Nu är det bara naturligt att skilda partier också har skilda uppfattningar, men de får inte vara för stora om det skall gå att ha ett organiserat samarbete. Hur väl håller allianspartierna ihop egentligen?

En annan och minst lika viktig fråga rör om och när man vill regera. I debattartikeln gör de fyra partisekreterarna klart att de tänker fortsätta med att lägga enskilda budgetmotioner, som om den formellt upplösta decemberöverenskommelsen alltjämt gällde, och därmed säkra regeringsmakten åt Stefan Löfven & Co. Detta trots att de i nästa andetag erkänner att allt fler väljare känner frustration över Sveriges utveckling och vill ha en förändring.

Men denna förändring får vänta eftersom alliansen fortfarande är ovilliga att ta ansvar och axla regeringsmakten nu. Detta skulle de kunna göra genom ett gemensamt förslag till statsbudget men de vågar inte. Trots att de erkänner att de rödgröna håller på att köra landet i botten inbillar man sig att det skall kunna föra dem själva till regeringsmakten om två och ett halvt år. Att ta ansvar nu tror alliansledarna bara kommer att få väljarna att straffa dem vid valet 2018, eftersom de inte hinner göra allt som behövs tills dess.

Vad de inte verkar vilja se är att denna demonstrativt visade passivitet också kan straffa sig. Varför rösta på några som inte verkar vilja regera ens om de skulle få chansen? Dessutom kommer det efter 2018 vara än svårare att få rätsida på landet efter en hel mandatperiod med Löfven vid rodret.

Allianspartierna är inte ens eniga om hur man skall handskas med regeringsfrågan i nuläget. KD-ledaren Ebba Busch Thor har sagt att de redan nu borde gå fram med gemensamma budgetmotioner, och KDU-ordföranden Sara Skyttedal skrev i Expressen i går att alliansen redan nu borde försöka ta regeringsmakten, med motiveringar liknande de som beskrivits ovan. Men så länge M, L och C är ovilliga så blir det dessvärre inget, och det kommer att straffa sig.

Att alliansen till valet 2018 tänker skriva ihop sig om en gemensam politik och ett gemensamt manifest är emellertid knappast en nyhet. Det är snarare det minsta man kan begära av ett samarbete mellan partier som kallar sig för en allians. Dessutom har de sagt detta förr. Mycket mer konkret än så blir dock inte artikeln, så syftet med den är nog snarare att påminna om att de trots allt tänker hålla ihop.

Varför detta ens är nödvändigt kan man ju fråga sig, om det inte är för att det just nu går att undra om de verkligen är så samspelta som de hävdar. I den brännande dagsaktuella frågan om migrationspolitiken sticker särskilt Centerpartiet ut från de övriga genom att envisas med att hålla fast vid den orealistiska och överdrivet generösa inställning som nu hunnits i kapp av verkligheten. Faktum är att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna nu är mer eniga med Löfvenregeringen (inklusive Miljöpartiet!) än med Centern om migrationen.

Oenigheten märks också i frågan om lägre löner och enklare jobb för utrikes födda, där alla utom stora M kan tänka sig en lagstiftning. M vill heller inte se några förändringar av ränteavdragen för att få fart på bostadspolitiken. Nu är det bara naturligt att skilda partier också har skilda uppfattningar, men de får inte vara för stora om det skall gå att ha ett organiserat samarbete. Hur väl håller allianspartierna ihop egentligen?

En annan och minst lika viktig fråga rör om och när man vill regera. I debattartikeln gör de fyra partisekreterarna klart att de tänker fortsätta med att lägga enskilda budgetmotioner, som om den formellt upplösta decemberöverenskommelsen alltjämt gällde, och därmed säkra regeringsmakten åt Stefan Löfven & Co. Detta trots att de i nästa andetag erkänner att allt fler väljare känner frustration över Sveriges utveckling och vill ha en förändring.

Men denna förändring får vänta eftersom alliansen fortfarande är ovilliga att ta ansvar och axla regeringsmakten nu. Detta skulle de kunna göra genom ett gemensamt förslag till statsbudget men de vågar inte. Trots att de erkänner att de rödgröna håller på att köra landet i botten inbillar man sig att det skall kunna föra dem själva till regeringsmakten om två och ett halvt år. Att ta ansvar nu tror alliansledarna bara kommer att få väljarna att straffa dem vid valet 2018, eftersom de inte hinner göra allt som behövs tills dess.

Vad de inte verkar vilja se är att denna demonstrativt visade passivitet också kan straffa sig. Varför rösta på några som inte verkar vilja regera ens om de skulle få chansen? Dessutom kommer det efter 2018 vara än svårare att få rätsida på landet efter en hel mandatperiod med Löfven vid rodret.

Allianspartierna är inte ens eniga om hur man skall handskas med regeringsfrågan i nuläget. KD-ledaren Ebba Busch Thor har sagt att de redan nu borde gå fram med gemensamma budgetmotioner, och KDU-ordföranden Sara Skyttedal skrev i Expressen i går att alliansen redan nu borde försöka ta regeringsmakten, med motiveringar liknande de som beskrivits ovan. Men så länge M, L och C är ovilliga så blir det dessvärre inget, och det kommer att straffa sig.