2016-03-18 06:00

2016-03-18 06:00

Motar Olle i grind

Onsdagens arbetsmarknadspolitiska debatt i riksdagen blev inte någon uppslitande historia. Det såg moderatledaren Anna Kinberg Batra till genom att redan innan den började göra klart att hon inte tänker sig några förändringar av ”den svenska modellen”.

Det skulle ha blivit den mindre allianspartiernas stora dag, en chans för dem att profilera sig ordentligt i vad som kan komma att bli en ödesfråga för jobben. På Liberalernas initiativ kallades det till en särskild debatt med fokus på de förslag som de lagt om enklare jobb och lägre ingångslöner för nyanlända, ungdomar och andra som står långt från arbetsmarknaden. Även Centern och Kristdemokraterna har kommit med liknande varianter på ingångsjobb, med lite olika namn och detaljer. Ytterst kan de tänka sig att lagstifta om arbetsmarknadens parter inte själva kommer överens om det.

Detta gick statsminister Stefan Löfven (S) tacksamt i gång på och meddelade att han själv tänkte ta debatten istället för arbetsmarknadsministern, vilket fick till följd att det istället för respektive partis talesperson så var det självaste partiledarna som kom till riksdagens kammare. Löfven och Socialdemokraterna agerar ju nu efter en centralt fastlagd kampanjplan som går ut på att ta strid om den svenska modellen mot de elaka borgarna som bara vill sänka folks löner.

När man som parti inte har något att komma med för att lösa det växande utanförskapet så kan man ju alltid försöka dölja detta faktum med gammal klasskampsretorik. Nu kommer detta aldrig att fungera eftersom vi befinner oss i år 2016 och framtidens utmaningar ser helt annorlunda ut. Det som svenska folket mest oroar sig över är inte ett bevarande av S-LO-axeln utan hur vi skall få fler människor i jobb, i synnerhet nu när det på kort tid har kommit så många asylsökande, och trösklarna in på arbetsmarknaden är så höga.

Men uppenbarligen räckte S vapenskrammel för att Anna Kinberg Batra och Moderaterna skulle bli skraja. Fredrik Reinfeldts gamla nymoderater gjorde ju en dygd av att inte söka strid med facket om lönebildning, kollektivavtal och anställningsvillkor och de takterna sitter uppenbarligen i fortfarande. För redan innan riksdagsdebatten började så deklarerade hon att en moderatledd regering inte kommer att lagstifta om sänkta löner. ”Jag tänker inte sätta mig och förhandla om att riva upp den svenska modellen”, sade hon.

Det var att slänga dörren rätt i ansiktet på Jan Björklund (L) men också på Annie Lööf (C) och Ebba Busch Thor (KD). Kutym i allianssamarbetet är dels att man diskuterar igenom sådana här saker med varandra i förväg och dels att man – särskilt i opposition – ger varandra utrymme för att driva egna frågor. Och om något så behöver det stötas och blötas olika förslag på det arbetsmarknadspolitiska området.

Sedan är det en annan sak att just tanken på lagstiftning om lägstalöner är tveksam. Löner i Sverige sätts mellan arbetsgivare och arbetstagare, vilket är en anledning till att vi haft förhållandevis få stora konflikter på arbetsmarknaden. Statligt satta minimilöner tenderar också snarare att på sikt driva upp löneläget då politiker gärna vill lova högre löner för att vinna röster.

Men visst är det ytterligt olyckligt att fackföreningarna inte vill ta till sig av kritiken mot att de stänger många ute från arbetsmarknaden. De borde själva kunna komma fram till en modell för enklare jobb, med färre krav och till lägre löner. Alternativet är ett allt större utanförskap.

Det skulle ha blivit den mindre allianspartiernas stora dag, en chans för dem att profilera sig ordentligt i vad som kan komma att bli en ödesfråga för jobben. På Liberalernas initiativ kallades det till en särskild debatt med fokus på de förslag som de lagt om enklare jobb och lägre ingångslöner för nyanlända, ungdomar och andra som står långt från arbetsmarknaden. Även Centern och Kristdemokraterna har kommit med liknande varianter på ingångsjobb, med lite olika namn och detaljer. Ytterst kan de tänka sig att lagstifta om arbetsmarknadens parter inte själva kommer överens om det.

Detta gick statsminister Stefan Löfven (S) tacksamt i gång på och meddelade att han själv tänkte ta debatten istället för arbetsmarknadsministern, vilket fick till följd att det istället för respektive partis talesperson så var det självaste partiledarna som kom till riksdagens kammare. Löfven och Socialdemokraterna agerar ju nu efter en centralt fastlagd kampanjplan som går ut på att ta strid om den svenska modellen mot de elaka borgarna som bara vill sänka folks löner.

När man som parti inte har något att komma med för att lösa det växande utanförskapet så kan man ju alltid försöka dölja detta faktum med gammal klasskampsretorik. Nu kommer detta aldrig att fungera eftersom vi befinner oss i år 2016 och framtidens utmaningar ser helt annorlunda ut. Det som svenska folket mest oroar sig över är inte ett bevarande av S-LO-axeln utan hur vi skall få fler människor i jobb, i synnerhet nu när det på kort tid har kommit så många asylsökande, och trösklarna in på arbetsmarknaden är så höga.

Men uppenbarligen räckte S vapenskrammel för att Anna Kinberg Batra och Moderaterna skulle bli skraja. Fredrik Reinfeldts gamla nymoderater gjorde ju en dygd av att inte söka strid med facket om lönebildning, kollektivavtal och anställningsvillkor och de takterna sitter uppenbarligen i fortfarande. För redan innan riksdagsdebatten började så deklarerade hon att en moderatledd regering inte kommer att lagstifta om sänkta löner. ”Jag tänker inte sätta mig och förhandla om att riva upp den svenska modellen”, sade hon.

Det var att slänga dörren rätt i ansiktet på Jan Björklund (L) men också på Annie Lööf (C) och Ebba Busch Thor (KD). Kutym i allianssamarbetet är dels att man diskuterar igenom sådana här saker med varandra i förväg och dels att man – särskilt i opposition – ger varandra utrymme för att driva egna frågor. Och om något så behöver det stötas och blötas olika förslag på det arbetsmarknadspolitiska området.

Sedan är det en annan sak att just tanken på lagstiftning om lägstalöner är tveksam. Löner i Sverige sätts mellan arbetsgivare och arbetstagare, vilket är en anledning till att vi haft förhållandevis få stora konflikter på arbetsmarknaden. Statligt satta minimilöner tenderar också snarare att på sikt driva upp löneläget då politiker gärna vill lova högre löner för att vinna röster.

Men visst är det ytterligt olyckligt att fackföreningarna inte vill ta till sig av kritiken mot att de stänger många ute från arbetsmarknaden. De borde själva kunna komma fram till en modell för enklare jobb, med färre krav och till lägre löner. Alternativet är ett allt större utanförskap.